Juloratoriet av Göran Tunström

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.” /Tunström

Finns det eviga ögonblick? I Juloratoriet (1983) argumenterar Göran Tunström för att det gör det. Åtminstone är det så jag tolkar slutsatsen av diskussionen kring vilka ögonblick det är som formar våra – och efterkommande generationers – liv. En moder vid namn Solveig dör, inför hennes son Sidners ögon. Detta ögonblicksverk gör hennes man Aron galen av sorg och han klarar inte av att vara pappa. Sidner får ta hand om sig själv och sin lillasyster efter bästa förmåga. Det är Sidners son Victor som inleder den här romanen.

Denne vars namn betyder segrare är vår fiktive berättare. Året är 1983 då han återkommer till Sunne efter 30 år, för att framföra Bachs Juloratorium (Weihnachtsoratorium). Sunne är klanglådan som satt hans språk i rörelse. Victor hävdar att: ”Jag har ingen historia. Jag tvingas att skapa den av fragment, av bilder av häftiga minnen, men jag behöver också helhet.” Och därifrån vidgar sig romanen till att omfatta tre generationer värmlänningar från Sunne.

Det här är en cirkelkomponerad roman med en komplex struktur. Det vimlar av händelser som utspelar sig i olika tider. Tunströms använder olika tidsperspektiv som narrativt verktyg på ett häpnadsväckande sätt. Han skriver om klockor (människor) som alla visar olika tider: ”Ingen var falsk och ingen var sann, alla var vända inåt mot sin egen mekanik. […] Ingen var riktigt samtidigt”. Jag tycker väldigt mycket om berättargreppet med Victor som växlar mellan intern och extern fokalisering. Han är vår dirigent och någon slags allvetande berättare. Det är hans fragmentariska tankar vi tar del av. Berättelsen drivs delvis framåt via brev och dagboksanteckningar vilket ger läsaren tillgång till flera olika perspektiv.

Det är dock inte helt enkelt att följa diegesen. Jag lyssnade på boken vilket tvingade mig att spola tillbaka många gånger. Ur den aspekten tror jag det är bättre att läsa den. Å andra sidan är ljudboken berikad med musik vilket verkligen lyfter upplevelsen.

Musiken är nämligen en central trop i romanen. Solveig var på väg till kyrkan för att framföra Bachs oratorium när hon dog. Efter det fungerar musiken som tröst och ett sätt att vara nära mamma Solveig. Sidner går med en trasig Bachskiva under under jackan. Tunström tar med postmodernistisk ansats itu med språkets barriärer och hur det inte räcker inte till att beskriva känslor. ”Skulle vi ‘finnas’ vore vi fångar i vårt språk. Det äro vi också”. Musiken är ett annat språk. En människa lik en ton bland andra som tillsammans bildar melodier. Från kaos till ordning, från del till helhet.

Formatet, ledmotiven och språket är i toppklass. Det är intelligent, välformulerat, vackert, roligt och sorgligt. Jag älskar de bibliska allusionerna och den intertextuella rikedomen. Att den kräver full uppmärksamhet av sin läsare och lämnar luckor. Det här är en enastående roman.

Men.

Det märks att vi är i en mans huvud. Det är inte speciellt trevligt att vara kvinna där. Det här är en berättelse om sårbara män där de kvinnliga karaktärerna står antingen i utkanten, eller som speglar och stödben åt män. Romanens kvinnor utgörs av en perfekt moder, en våldtäktskvinna, en som blir sjuk av obesvarad heterosexuell kärlek och en hora (härliga Birgitta). Inte ens Selma Lagerlöf kommer undan. Jag tycker det skevar i framställningen även om jag beaktar att det är Victor som är berättare. Kvinnorna är antingen horor eller madonnor eller inte alls. De manliga karaktärerna är mer komplexa med både goda och dåliga sidor.

Jag låter mig ändå förvandlas av den mystiska kraft som romanen låter oss ana att vi kan nå genom att öppna oss för vad konsten förmedlar.