När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

Jaha då hamnade jag i USA igen, nu tillsammans med ”stjärnreportern” Ariel Levy. Jag känner mig felplacerad inledningsvis. Hon pladdrar på om sin barndom och de tidiga vuxenåren, det intresserar mig inte nämnvärt. Det är tänkt att texten ska vara rolig och lättsam tror jag, men för mig framstår den typiskt amerikansk det vill säga ytlig och glättig.

Hon träffar Lucy och sen är hon plötsligt trettiofem och det är dags att fortplanta sig. Jag tycker om avsnittet där fertiliteten liknas vid en drake. Levy har fått lära sig att draken skall hållas inlåst i tjugoårsåldern men ingen har pratat om att draken kommer att bli gammal och förtorkad. Det där har också stört mig, att varningarna för oönskad graviditet och abortföraktet har överskuggat samtalet om önskad graviditet.

Efter drygt hundra sidor börjar det bli intressant. Levi fördjupar sig i normbrytande ideal (främst gällande kön, sexualitet och partnerskap), hon delar generöst med sig av sina självtvivel och misstag. Hon och Lycy hittar på egna regler eftersom de tidigare slutat gälla, men det är tydligt att somliga traditionella normer kvarstår. Exempelvis att det är maken, det vill säga Lucy, som ska stå för försörjningen, ensam? Levy blir gravid, pappan/donatorn är en vän, Lucy känner sig utanför.

I sista halvan av boken tränger hon allt djupare i de katastrofer som författaren redan i preludiet avslöjat ska komma; otrohet, trauma, sorg, missbruk och medberoende. Här kommer den lättsamma tonen väl till pass. Det är lagom berörande och jag är spänd på hur det ska gå. Jag förstår verkligen författarens behov av att skriva den här boken, men jag är lite osäker på varför jag egentligen skulle läsa den. Slutet finner jag deprimerande.

Ariel Levy är antiakademisk men hänvisar ändå till en amerikansk studie som jag tycker är värd uppmärksamhet: 17-åriga barn till lesbiska mödrar mår bättre jämfört med det normativa urvalet.

Kommentera