Dö som en konstnär av Jonas Rydin

Erik är en vit medelåldersman som enligt honom själv ”malts fram genom livets kuggar och inte haft tid att reflektera över det ordentligt”. Han har nyligen återkommit till Sverige efter tjugo år i Ukraina när vi möter honom. I sin födelsestad förmår han inte längre mota bort återblickar och funderingar. Denna Janusfigur sitter i sin ståtliga bostad och skriver, vid ett dyrt och rangligt skrivbord. Dess ben förmår inte skänka någon stabilitet åt bordet, kaffet skvimpar över. På samma sätt blir en person instabil om han försöker skapa lycka genom kapital, berömmelse och ära. Den rangliga personen är Erik, en huvudkaraktär som bjuder motstånd.

”Han ifrågasätter plötsligt om han alls förändrats under den där tiden och om han inte påmint om en man i en biosalong, som tror sig leva någon annans liv på duken, men i själva verket sitter kvar på ett och samma ställe.”

Berättaren som håller sig tätt inpå protagonisten växlar mellan att förmedla Eriks nuvarande liv i presens och hans dåvarande i preteritum (imperfekt).

Som ung läser han juridik och jobbar som vaktmästare på en teater i stil med Dramaten. Läsaren får följa med in i lokalen som pryds av Strindbergs byst och vars atmosfär är starkt präglad av hierarkier och otrohetsaffärer. Erik drömmer i hemlighet om att bli författare och blir faktiskt publicerad i en tidskrift som drivs av den store mannen (jämför Ingmar Bergman <– klicka!!). Men senare byter han plötsligt spår och startar en affärsverksamhet i Ukraina.

Dö som en konstnär tar itu med moral, mer exakt dubbelmoral. Eriks moral är omvänt kantiansk: i de fall han gör goda saker är det för att väcka beundran i den andres blick. Den handlar om att våga se sig själv i spegeln. Om tvärsäkerhet och dess förödande konsekvenser. Om kapitalismens baksidor varav en är att bli ett spöke för sig själv.

”Hon mjölkar pengar med ena handen ur samma kossa som hon piskar med den andra.”

Det är en skickligt komponerad historia som bidrar med fragmentariska skärvor av Erik vilka först mot slutet visar en sammansatt bild. Språket är rakt och enkelt, vissa formuleringar vill jag rista in på min minnesemalj. Jag älskar vad det är författaren försöker göra här, diskutera vad som är viktigt i livet och varför vi blir som vi blir. Det är intressant. Men ibland blir det lite spretigt, kanske att det är några trådar för många (sonen, affärsverksamheten, utifrånblicken på Sverige, författandet, nynazisterna, familjeförhållandena, Ajda). Jag tycker att karaktärerna är väl ensidiga och vissa är onödigt fientliga mot varandra, jag inbillar mig att kollegor oftare är mer subtilt elaka. Budskapet är slående men vägen dit är något övertydlig. Jag hoppas att författaren i sin tredje bok ska våga lita på läsarens förmåga att fullända boken.

”Man tillbringar ett helt liv med att försöka hålla avståndet och sen när det är försent inser man att det var precis tvärtom man skulle ha gjort.”

Pluspoäng till författaren som låter Erik göra åtminstone en sak rätt: Han sitter och kissar!

Tack för recex!

Kommentera