feb 16 2023

Cirkelns fyra hörn av Jerker Virdborg

Spänn fast er nu för nu ska vi ut och åka! Den här turen ger upphov till epifani och bör absolut upplevas före du läser mina tankar om densamma.

Paul Auster har sagt att ”språket är inte sanningen, det är vårt sätt att existera i universum”. På samma sätt är geometriska former inte bara ett sätt för människan att ”mäta jorden” utan också att existera bland rumsliga formationer och samband i universum. Geometri har använts i flera tusen år men först 1882 kunde man ”bevisa” att det är omöjligt att kvadrera cirkeln. Med Cirkelns fyra hörn återupptar Jesper Virdborg målet i den gamla traditionen när geometri och filosofi tangerade varandra.

Det kunde ha varit Paul Auster som kör den här bussen i vilken jag sitter längst bak och med spänd förundran försöker lista ut vart vi är på väg. Vägen går genom Stockholm. Framför mig sitter Per tillsammans med sin pappa som bjudit med honom på den här turen. Vår körkarl heter Laura och hon guidar oss mjukt framåt på denna resa, utan ryck eller knyck. Likt Sankt Lauritius delar hon ut allmosor bland annat fikabröd och mynt, men hon har en iPad istället för halster. Med sin väna röst informerar hon oss om historiska fakta om kärnkraftsreaktorn R1 som ligger under KTH i Stockholm, om att Olof Palme och Carl Bildt växte upp i samma hus och andra historiska fakta om exempelvis von Fersen och Alfred Ander. Jätteintressant tycker jag plötsligt att det är med historia. Men det är något som är konstigt här också. Jag lyssnar spänt på far och son som sitter framför mig och på Laura som säger: ”Var inte rädda. Vi ska inte långt” och ”Alla fattar när turen är över”.

Pappa Lennart menar att bussresan är en present och att Per samtidigt ska få möjlighet att fråga sin far vad han vill. Det är alltså (vad jag tidigare kallade) en ”manspresent” (det vill säga en gåva som givaren och inte mottagaren uppskattar), i själva verket blir den mer som ett straff. Lennart svarar inte på Pers frågor. Snarare verkar det som att pappan vill befria sig från gamla hemligheter han gått och burit på. Den barndom som är del av Pers världsbild, som är sann för honom, är plötsligt lika sann som en ”cirkeln med hörn”. Det går att säga, det går att skriva, men det finns ingen cirkel med fyra hörn.

Den här oerhört originella och spännande romanen, som jag absolut inte vill lägga ifrån mig, handlar om hur sanning, fake news, fakta, historia, (subjektiva) minnen och berättelser förhåller sig till bedräglighet och ren lögn i livet. Författaren litar dock blint på sina läsare – tack för det – vilket gör att det finns gott om luckor som är upp till varje läsare att fylla. Både min och Pers hjärna går i spinn, bussens väggar tycks närma sig. Han blöder, han bländas, det är dimmigt och det känns overklig för oss båda. Per överöses med information men får ingen rätsida på tankarna innan bussen rullar vidare.

Jag däremot, tänker så att hjärnan spinner runt, på omslaget och cirkeln och hur den ändå alltid sluts. Cirkeln bildar en ring som avskiljer en inre verklighet från en yttre. ”The circle of life”, livet som en resa, i cirklar, utan sidor och hörn det vill säga utan slut. ”Hur långt är det kvar? Hur många stopp”, frågar Per men får inget svar. Cirkeln kan fungera som metafor för livet, universum eller den outsägbara absoluta verkligheten. Enzo betyder cirkel och är starkt förknippat med Zen i japansk kultur, där symboliserar den bland annat tomrum. Detta ångestframkallande tomrum som människan desperat fyller med information av olika slag (inklusive desinformation) vilket symboliseras väl av en rigid kvadrat. Kvadraten kan vara en metafor för hur vi med förnuft ser på sanning, idéer, att vi ger saker namn och kategoriserar, bygger resonemang och berättelser som tillsammans med minnen utgör vår världsbild. Bara det att ju fakta och kunskap förändras. Dödsstraff var en ”normal företeelse” en gång, likaså att elda fossila bränslen. Kvadraten är världsbilden inuti cirkeln som är livet. Kvadraten förhåller sig till cirkeln som västerlänningar förhåller sig till livet. Fyrhörningen är liksidig och förutsägbar, rent av trist i sin avsaknad av spiritualitet, för att inte säga fyrkantig. Därtill konnoterar omslagsbilden yin och yang vilka symboliserar ytterligheter, tid och rum. Den vita klänningen och ljuset/ livet eller var den svart och mörkret/döden står emot varandra. Och så har vi mönstret med trianglarna från Sergels torg mitt i Stockholm, också en del av livet (främst för stockholmarna).

Virdborgs roman är som en utvecklingsroman, fast tvärtom. Den är ett stycke intrikat berättarkonst, fantasifull och eggande. Den är ett riktigt cirkelresonemang! En cirkel med fyra hörn.

feb 14 2023

Björnen av Marian Engel

Björnen (1976) är en modern feministisk klassiker som föranledde den kanadensiska författaren Marian Engels (1933-1985) genombrott. Den handlar om bibliotekarien Lou som tar sig an ett arbete på en i princip öde ö. Där lever hon isolerat tillsammans med en björn som hon blir förälskad i.

Det är en mycket originell och provocerande berättelse om en kvinna som har sex med en björn. Det är också en vass allegorisk skildring om kolonialisering och makt. Dels mellan män och kvinnor, dels mellan människor och natur. Prosan är bitvis enastående.

”När hon någon enstaka gång lyfte ögonen från det förgångna och följde nuet bleknade det bort inför hennes ögon och blev lika ogripbart som en hägring.”

Det jag tycker allra mest om – och som gör boken aktuell än idag – är Lous komplexa karaktär. Hon vill bli älskad av en man men hon vill också arbeta – en välkänt svår kombination som för henne in i älskarinnans trop. Hon är intellektuell och dum, manshatare och Daddy´s girl, osäker i sin sexualitet och slampig, uttråkad och halvgalen, kåt och eftertänksam, vilsen och självsäker. Lou är ett offrat objekt för patriarkatet men också subjekt och förövare i förhållande till björnen. Engel tar tydligt avstånd från antropomorfism, det finns inget mänskligt över björnen och ingen ömsesidighet gällande Lous önskningar. Hennes bemötande av björnen är en produkt av hur hon blivit bemött som kvinna i ett patriarkat.

Men vistelsen i och med det vilda upplyser henne. I texten återkommer ljuset som metafor för Lous utveckling. Hon genomgår en slags frigörelseprocess och förstår också att respektera björnen efter att den replikerat.

Björnen har likheter med den fantastiska boken Väggen (som också handlar om en ensam kvinna i naturen, bland djuren) i sin undersökning av människans normer och förväntningar, beteenden och behov av kontroll och kategorier.

feb 13 2023

Straff [#2] av Ann-Helén Laestadius

Det här är författarens andra bok om samers liv och utsatthet, (den första har prisats och ska filmatiseras av Netflix). Det är fantastiskt att skildringar av svenska statens stora svek mot sin ursprungsbefolkning genererar ett starkt gensvar. Straff är en fiktiv historia som bygger på verkliga händelser om hur det kunde gå till på nomadskolorna.

Berättelsen är fragmentarisk och kollektiv. Vi följer några killar och tjejer som ömsom går i skolan tillsammans på femtiotalet, ömsom är vuxna på åttiotalet. I skolan finns en lärare som går under namnet Häxan. Hon är berättelsens Karenin fast värre, det vill säga helt igenom ond. Hon hänger sig åt pennalism, kallar samerna för lappar och trampar sönder ett barns finger. Hennes roll tycks vara att ge form åt det våld och förtryck som samerna utsattes för. Hon framstår som en fullkomligt orealistisk karaktär men det är inte främst därför jag tycker att greppet med Häxan är misslyckat.

Man skulle kunna tro att just de här barnen hade otur att få just den här psykopaten till lärare, när det är mer komplexa skäl som ligger bakom förtrycket av samer (rasism, traditioner, bristande kunskaper, makt, pengar med mera). Åtminstone delvis var det med goda avsikter de samiska barnen skulle assimileras och lära sig svenska. Det förtar dock inte att nomadskolan har på sitt samvete att barn togs från sina föräldrar, agades och nekades modersmålet vilket har orsakat trauma, som dessvärre också verkar gå i arv.

Jag vill hemskt gärna tycka om den här boken, men jag rycks inte med. Det är för pedagogiskt. Jag saknar gestaltning och suggestioner. Allt är levererat och klart; vad jag ska tänka, tycka och känna. Kompositionen med tidshopp och flera karaktärer tilltalar mig men det här är av andra skäl en splittrad skildring. Det är för många olika trådar (adoption, giftig maskulinitet, psykisk ohälsa, missbruk, mobbing, ptsd, självskadebeteende, att passera, tvåspråkighet, kulturkrockar, moderskap etc.) och eftersom det är så många finns inte utrymmet att gräva djupare i något. Vi blir kvar på ytan och händelser och känslor radas upp efter varandra.

Observera möjligheten att lära sig av tidigare misstag. Det var en dålig idé att tvinga samerna prata svenska genom att förbjuda hemspråk- och kultur. Låt oss inte göra om samma misstag!

feb 12 2023

Förinta av Michel Houellebecq

”Om de stannat några minuter till skulle de ha sett den, döden. Den stod vid ingången men kunde gå uppför trapporna när som helst, den var en hora men en ganska borgerlig, snygg och sexig sådan. Den tog ändå emot alla avlidna, arbetarklassens döende var lika attraktiva för den som de rikas; likt alla horor valde den inte sina kunder.”

För några år sedan skulle jag inte ha gett den här gubben en chans. Det finns mängder av böcker så varför läsa en islamofobisk sexist som uppenbart är ute efter att provocera?

Jo, för att han purrar läsaren med sina provokationer, jag blir ibland irriterad, ofta engagerad och lockad att tänka över mina egna ståndpunkter och beteenden, det är utvecklande och lärorikt att vandra i mörker tillsammans med Frankrikes ”enfant terrible”. Utan att försöka behaga läsaren låter han densamme se med sin skarpa blick på samhällets nutida fenomen vilka åtminstone delvis tycks missgynna homo sapiens verkliga behov. Diskussionen han för hämtar sin näring från filosofin (Nietzsche med flera). Förinta framstår för mig som en hedonistisk hyllning till köttet och stringtrosan samt som en påminnelse om den arkaiska människans biologi.

Vi följer en vit, rik, medelålders, barnlös, fransk man vid namn Paul Raison (raison=förnuft) och hur han genomgår vad jag uppfattar som livets tre sista faser. I den första av dessa satsar han allt på sin karriär som spinndoktor åt finansminister Bruno. Diegesen i vad som först verkar vara en politisk thriller handlar således mycket om hur man på olika sätt försöker sminka en gris (= politiskt arbete). Det osmakliga gytter av media, fake news, populism, korruption, reklam, kapitalism, mutor, makt och terrorhot (från både höger och vänster) pågår alltjämt när det här utspelar sig i en närapå postdemokratisk framtid (bara några år bort).

”>>I grund och botten<<, sa Bruno slutligen till Paul, >>har presidenten bara en politisk övertygelse, en enda. Den är exakt samma som alla hans föregångares och den kan sammanfattas i en mening: ´Jag är gjord för att vara republikens president.´ När det gäller allt annat, besluten som ska fattas, politiska vägval, är han beredd att göra vad som helst så länge han tycker det verkar gynna hans politiska intressen.<<”

Den förnuftige Paul irrar som i dimma när han försöker orientera sig i den polariserade och åsiktsmastiga civilisationen (där bristen på övertygelse är ett tecken på mognad). Det är uppenbart att han prioriterar fel i livet, trots att han lever som folk gör mest. Han kan blunda för livets grundförutsättning det vill säga att livet en dag ska ta slut, och därför gör han det. Han har inte träffat sin syster på flera år men det ändras när deras pappa får en stroke och förlorar talförmågan – vilket tar oss in i nästa fas. Dimman lättar och perspektivet skiftar (till min stora glädje), nu är det pappan, syskonen och deras familjer som hamnar i fokus. Paul och hans hustru Prudence hittar tillbaka till varandra.

”Vad var det för mening med att installera 5G om man inte ens klarade att närma sig varandra längre eller utföra de mest grundläggande handlingar, de som gjorde att den mänskliga arten kunde fortplanta sig, de som även gjorde att de ibland kunde bli lyckliga?”

Sen blir också Paul allvarligt sjuk och får veta att han kommer att dö inom en snart framtid. Nu i den sista fasen blir han medveten om sin kropp. Givetvis är det fysisk närhet och kärlek som är viktigast i livet. Hustrun betyder allt. Här är inte kärlek som nikotin utan som morfin.

”Själv häpnade han över att få stånd, det var oväntat och nästan absurt, vansinnigt, groteskt och på något sätt ovärdigt, det stämde inte alls med hans föreställningar om att vara döende, arten strävade uppenbarligen mot egna mål, helt oberoende av individens, men den tillät också ömhetsbevis, uppmuntrade det rent av, så att den sexuella njutningen, sett ur en annan vinkel, kunde framstå som en enkel förlängning av ömheten. Vad som däremot inte spelade någon som helst roll var orden, det gick hela dagar utan att de växlade ett enda ord.”

Förinta handlar om hur människan i sin strävan efter tillväxt och individuell utveckling backar bort från sina egna behov. Houellebecq tycks mena att människor tappat kontakten med köttet och att det faktum att vi alltmer sällan har sex och skaffar färre barn kan leda till att vi förintar oss själva. Vikten av den ”äktenskapliga plikten” skola alltså icke underskattas! (Houellebecq version av romantik.) Föraktet för åldrande och utökad dödshjälp skulle också kunna leda till samhällelig självförstörelse. Klimatkris eller modern teknik i fel händer, attackmedlen utvecklas snabbare än försvarsmedlen. Självmord är ett sätt att förinta sig och Houllebecq driver tesen att rationalitet är en parameter som försvårar lycka. Eftersom vi tenderar bli mer förståndiga med åren innebär ålderdom inte sällan minskad lycka. Författaren går i polemik med våra prioriteringar av arbete, pengar, språk och samtal, intellektualitet, veganism framför kärlek, närhet och sex. I brist på förtrollande gudstro är det sex som gör jordens farligaste djur lyckliga och mindre farliga.

Det här är en intelligent och intressant roman men onödigt lång (>600 sidor). Jag tycker den står och stampar mellan varven. Han skriver bra förstås, rakt och med humor, är oväntat lite brutal och misantropisk. Jag tänker mig att Förinta är en bra ingång till Houellebecqs författarskap. Men den nogräknade feministen har här inget att hämta.

feb 07 2023

De afghanska sönerna av Elin Persson

Jag blev helt till mig av Elin Perssons roman Sommaren, när den var slut kastade jag mig omedelbart över hennes romandebut (2020). Den riktar sig till unga läsare. Jag har hört talas om De afghanska sönerna tidigare, men inte nappat. Jag brände mig rejält som god man åt ensamkommande ungdomar 2015-2016 och orkar inte riktigt med att tänka på det. Men det var innan jag visste att Elin Persson skriver som en gudinna.

Vi följer den unga Rebecka som arbetar på HVB-hem med unga killar från Afghanistan.

Den här är också skickligt skriven och den lämpar sig väl även för vuxna. Prosan är välbalanserad, drabbande och rak. Perssons porträtt är oerhört realistiska. Det är uppenbart att författaren har erfarenhet av HVB-hem. Jag känner igen alltsammans; simskolan, de små vita tänderna, de språkliga missförstånden, ärren, tungans klickande ljud, självskadebeteenden, matsamlandet på rummet, Ataraxen, rökandet, bollywoodmusiken, ”medicinsk åldersbestämning” med mera. (Jag saknar bara teet.) Dessa charmiga unga killar som mest liknar fågelungar som ramlat ur boet och deras kamp mot nattens fasor, den ovissa framtiden och inte minst väntan på migrationsverkets besked är djupt omskakande. (Dock hade jag som god man samma behörighet som en förälder när det kom till att ge stöd vid vårdsituationer.)

Jag gillar hur öppet Elin Persson antar svårigheten med att följa anvisningar när de går på tvärs med medmänsklighet. Hon låter läsaren bilda sin egen uppfattning. Men nog känner – och delar – jag raseriet mellan raderna. Det här slutar förstås olyckligt.

Vi är många som aldrig kommer att glömma dessa unga människor och hur de misstroddes och behandlades.

feb 05 2023

Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?

Jag har lyssnat på denna gröngrälla villervalla i över 14 timmar och nu är jag helt kokt i locket. Osten läser sin självbiografi som också är dramatik och lek och citat och listor och dagbok och fan vet allt. Det här är det konstigaste jag lyssnat på. Inspelningen verkar vara gjord i en tagning, misstag är inte bortklippta, ljudet varierar på ett besvärande sätt. Alla upprepningar och den oredigerade känslan vilken säkert har till syfte att vara autentiskt, tröttar och tråkar ut mig. Det är alldeles för mycket av allt.

Att Suzanne Osten som person och dramatiker har gjort oerhört mycket viktigt och bra i sitt 78 år långa liv, råder det inget tvivel om. Hon har uppenbart intressanta saker att berätta om uppväxten med en psykiskt sjuk mamma, från vilken hon rymmer till sitt eget liv. Om detta handlar den fantastiska boken och filmen Flickan, mamman och demonerna. Osten är en överlevare som vet vad barn i kaos behöver. Det kompetenta barnets perspektiv och dess rätt till välgjord konst och teater, tillsammans med rättvisa och humor genomsyrar hennes arbetsliv. Ostens aldrig sinande energi och kreativitet är säkert inspirerande, bara att det inte alls når fram till mig i den här boken.

Här går det så fort, allt ska beröras, hon blandar mellan olika språk och mellan talspråk och skriftspråk. Boken är indelad i tre akter i enlighet med franska revolutionens ordspråk; frihet (från barndomen och mamman), jämlikhet (blir själv mamma) och broderskap (feminism).

Saker som ändå tränger sig genom ordmassan och når fram till mig: Hon gjorde en bröstreduktion, sexton år gammal, när plastikkirurgin var på framfart (1962). Hon är fettfobiker och ätstörd. Hon menar att att grubbla över egen skuld är att övervärdera sin egen betydelse. Hon blev motarbetad av Ingmar Bergman, förstås.

Jag tror att hon är en modig, klok och skicklig person och pionjär, Suzanne Osten, som absolut inte behärskar biografigenren.

feb 04 2023

Åh William! [Amgash #3] Av Elizabeth Strout

Den här är – till skillnad från de två tidigare böckerna i serien – inte indelad i kapitel om olika personer, utan här är det författaren Lucy Barton som berättar om sig och sin exman William i ett enda flöde. Hon är väl närmare sjuttio eller något och har nyligen blivit änka efter sin älskade (andra) man, David. Hon berättar i första person och eftersom hon, som alla andra levande människor, dras med ”blind self” blir hon en opålitlig berättare, som alla andra som berättar alltså. Hennes två vuxna döttrar, exmannen William och andra personers utsagor får läsaren att förstå att Lucys självbild inte alls stämmer med andras bilder.

Det här är en realistisk roman om klass (ekonomiskt och kulturellt kapital) och mänsklig psykologi om vilket Elizabeth Strout utan tvekan vet asmycket. Hon skriver avspänt och opretentiöst. Protagonisten Lucy öppnar sig för läsaren som vore vi vänner, om vad som varit svårt och hur hela livet egentligen är en övning som handlar om att göra fel, göra fel igen, göra om och göra rätt. Och man slutar visst aldrig lära sig.

Hennes uppväxt var fattig och svår, hon har gjort en klassresa och lider av PTSD och panikattacker. I början tänker jag att det är väl märkligt att hon är så bra på nära relationer (med exmannen och döttrarna) med tanke på hennes svårigheter men vartefter klarnar bilden. Hon liknar fattigdomskomplexet med obesitas, båda gör en människa osynlig, att hon inte tas på allvar. Men på samma gång sticker den skamliga kroppen i andras ögon. Författaren jämför trauma med att vara halt. Det är väl därför Lucy efter William, fastnar för en man med en höftskada – en jämlike. William var tvärtom en biljett bort från barndomen, i Lucys ögon en klanderlös, rik och trygg person med pondus. Fast hon som var ung och inte visste vad trygghet var felbedömde förstås. Det får mig att fundera på hur många det är som blir kära i en strålkastare? Eller en biljett bort?

Jag tycker jättemycket om Strouts verk vars prosa underhåller och tröstar, fördjupar förståelsen för klass och problematiserar klassresan och den amerikanska drömmen. Givetvis ska jag läsa den fjärde boken i serien också.

feb 02 2023

Sommaren av Elin Persson

Minns du din barndoms somrar? Sommarlovet med kalla bad och sand mellan tänderna pågick i vad som kändes som en evighet. Någon kompis man var med betydde allt och det övriga livet med vännerna och skolan i stan bleknade. Elin Persson bjuder här på en åktur tillbaka till de intensiva känslorna av spänning, lätthet och glädje men också maktlöshet och stumhet som jag tror kan förklaras av barnets bristande förståelse för sammanhang. Den här kortromanen har en stämning så stark att när jag kliver in i diegesen tystnar allt runtomkring. Jag är bergtagen. Jag är inte längre bara jag, jag är också Lea.

Lea, tolv år är egentligen inte speciellt lik mig, men Perssons mästerliga gestaltning inifrån förvandlar mig till en duktig hästtjej med långt blont hår, bra betyg och ensambarn till separerade föräldrar. När Leas pappa träffar en ny polsk-svensk kvinna blir hennes dotter Jelena Leas storasyster. Jelena är högljudd och utmanande och det tar inte stor stund innan Lea är som lera i hennes händer. Faktiskt lite som i ett djävulsgrepp.

”Hon tog mina händer och snurrade mig runt. Vi buggade och hon sköt ifrån mig hårt, så att jag sedan flög mot henne. Hon ökade takten och rummet blev suddigt och avlägset.”

I den här dansen är det den äldre Jelena som för i den takt hon är van vid. Lea sätter inte emot när Jelena flyttar fram sina positioner. Jelena är som ett gift för Lea, hon gör gott och hon gör ont och tomheten utan henne är outhärdlig. Att beundra en människa, bli som beroende, besatt, att vilja vara med den personen hela tiden och svartsjukan när hen ägnar sig åt någon annan. Är det inte kärlek så säg?

”Det var en känsla av att solen lyste starkast där vi var, och att det var mycket varmt.”

Samtidigt. Det här är en ”coming of age”-historia och det vet vi ju alla hur förvirrande det är att vara tonåring, på samma gång stor och liten. Kanske hade de flesta tackat ja till möjligheten att hoppa upp på ryggen på en äldre, coolare person. Dröm ju att bli buren av någon som vet vart man ska gå, vad man ska göra och hur man ska vara. Föräldrar har man som bekant ingen hjälp av, de fattar noll (tror man). Leas pappa är dessutom nykär. Han är ”snäll” visserligen. Han gör saker som han tycker verkar bra men hans föräldraskap utgår inte ifrån Leas nuvarande situation. Barn får följa med sina pappor till skillnad från mammor som följer med sina barn. Bara det att Leas mamma är hemma hos sig.

Jag slits mellan euforin i de nya upplevelserna tillsammans med Jelenas person och kropp. Åh som det kittlar! Och samtidigt är jag konstant på spänn, känner obehag. Vägen är mäkta bred för unga personer, vart bär den med dem undrar man? Inga staket tycks finnas så rätt vad det är åker de väl av? Men en vas kan tippa utan att gå sönder, man ställer upp den igen bara. Ungdomens viktlöshet – både en gåva och en risk, är oerhört väl framskriven av Elin Persson.

Sommaren handlar om klass och makt men utan politik eller pedagogik (en vuxenbok alltså). Här finns bara en gripande prosa, starka känslor och himlastormande läsglädje.

feb 01 2023

Absint av Niklas Rådström

”Ibland går det inte att komma undan känslan av att det är bråttom trots att egentligen inget finns att hinna. Ju närmare det levande och växande vi kommer desto tydligare blir upplevelsen av en oundviklig brådska. Och ändå finns ingen dagordning, inget schema, ingen arbetsbeskrivning. Till sist knappt ens något att hinna med. Det var som om brådskan inte gällde något annat än sig själv. Det som var så viktigt att hinna var inget annat än en räcka oväsentligheter bortglömda så snart de utförts. Glaspärlor som vår självuppfattning förvandlat till juveler.”

Så börjar boken där Niklas Rådström varvar filosofiska betraktelser och maximer med praktiska förehavanden som gäller en av herr och fru Rådström omhändertagen fågelunge. Fågeln är en blåmes, de namnger den Absint, men det är inte den som berusar mig – även om den är på god väg med sin vackra sång (jag lyssnar på ljudbok). Det är Rådström själv som stiger mig åt huvudet. Jag har tidigare läst hans bok Medan tiden tänker på annat som vann Augustpris 1992. Jag var inte förtjust prosan han skrev då. Men nu. Åh jäklar, nu har han mig som frivillig i sin bur.

”Det finns de som inte tycker att man ska mata småfåglarna runt huset. De brukar påstå att det är skadligt för fåglarna att vänja sig vid att ha för lätt att hitta mat. Det där liknar mest missnöjespolitikers gnäll över socialförsäkringssystemet. De flesta av oss ser det som naturligt att ge till den som så behöver.”

Det är som att han sträcker ut en hand för mig att hålla i. Som att han möter just min blick. Som att han läser för mina öron. Att det här han kommit på, gäller just mig. Jag känner igen mig.

”Det har påståtts att människan inte är annat än fånge i meningslösa språkspel och att all meningsfull kommunikation mellan människor är omöjlig. Och samtidigt denna nyfikenhet när det gäller spekulationer i andra arters möjliga språktillägnelse. När Wittgenstein säger att om det som inte går att tala måste man tiga så menar ju han trots allt också att om det som går att tala går det faktiskt att tala. Jag kan inte komma undan känslan av att den som är skeptisk till mänsklig kommunikation omedvetet bär på känslan av att redan ha sagt för mycket. Endast den som vet sig vara vacker kan hänvisa till sin brist på skönhet. Endast den som är bildad kan kokettera med sin brist på kunskap.”

Människan är en grandios och grym varelse. Vi krigar, förintar, utnyttjar, kapitaliserar, kolonialiserar, mördar, mobbar, våldtar och torterar. Men vi har förstås också godhet i oss. Vi tar exempelvis gärna hand om en fågelunge och våra egna helt hjälplösa avkommor. Det här växelspelet mellan ondska och godhet är väl känt men nu påtalar Rådström också hur människan generar sig genom sin försmak för sentimentalitet.

”För det går inte att komma ifrån att vi människor gärna i naturen läser in bekräftelse på att den förhåller sig till oss på samma egentligen sentimentala sätt som vi till den.”

Jag älskar hur han filosoferar om människosläktet och andra arter, det stora och lilla livet, nuet, kunskap, klassisk musik med mera. Det här är en fantastiskt fin bok helt enkelt. Vacker för örat som ljudbok och säkerligen för ögat som pappersbok.

”Vi säger att de där tre stjärnorna är stenarna i Orions bälte. Vi säger att vi hör en lärka drilla från skyn över fälten. Vi säger det därför att vi vill tro att vi har någon sorts insikt och förståelse om vår plats i världen. Det har vi naturligtvis inte. Varken stjärnbilden eller fågeln har någon kännedom eller än mindre något intresse om vad namn vi givit dem. All vår kunskap är preliminär, knappt något mer än en skiss eller fiktion. Det är ingen anledning till att förkasta eller förminska vare sig kunskapen, skissen eller fiktionen. Kanske tvärt om. Ibland måste vi dock trots det förstå, att kunskapen, skissen och fiktionen bara är till för vår skull. Det är ofta mycket nog. Men det måste sägas. Inget annan bryr sig.”

jan 31 2023

Älven av Rosa Liksom

”Människan klarar av naturkrafterna när hon lyder dem.”

Älven är en eldig naturkraft i sig. Det är fysiskt en förhållandevis liten bok (259 sidor) men som en istapp gör den stor inverkan när man får den i huvudet. Som vinden sveper den över allt som är viktigt och som fågelsång väcker den mig ur själslig slummer. Det är en flickas odyssé från hemlandet Finland, över Torne älv (och det som varit statsgränsen sedan 1809 då Sverige förlorade kriget mot Ryssland), till flyktingläger i Sverige. Vi följer henne under året 1944 då Lapplandskriget pågår vilket inleddes med att 60 000 civila, samt boskap, evakueras till Sverige. Älven är en krigsskildring som inte utspelar sig vid fronten bland män och soldater, utan bland kvinnor, barn, djur och civila.

Bild från Lapplandskriget. Källa: svenska.yle.fi

Det är med ett stilsäkert och övertygande inifrånperspektiv som Rosa Liksom framför denna Askunges berättelse. Flickan är tretton när hon som sista person lämnar gården tillsammans med andra ungdomar och sina vänner korna. Hennes pappa är iväg som soldat och hennes gravida mamma har åkt före tillsammans med Farbror. Flickan är van att arbeta hårt, hon är rådig, sund och nyfiken med en lättsamhet som lämnar sorger bakom sig. Hon lever i samklang med djur och natur vilket hjälper henne ta sig igenom migrationens olika svårigheter.

”Den mörkblå himlen kantades av lågt hängande, blygrå moln, men av åskvädret fanns bara en liten regnunge kvar. Det kändes ödsligt och fuktigt. En sorgmantel slog sig ner på min arm. Snart lyfte den vingarna och fladdrade iväg. Himlen klarnade plötsligt och jag såg att jorden var en god plats.”

Liksoms prosa är rak och stilegen, ibland explicit, ibland med filosofiska ansatser, alltid realistisk. Men aldrig att hon frossar i trauma och elände. Det händer givetvis hemska saker men mer i förbifarten, läsaren får själv föreställa sig. Det är ett mycket lyckosamt grepp. Därtill gör den vilda, fantastiska naturen, Månen och Solen i kontrast till människans krigande mig mycket berörd.

Älven delar flickans universum i två och skapar spännande antagonister. Å ena sidan öst/Finland/salt/surmjölk å andra sidan väst/Sverige/socker/chokladmjölk. Egentligen är det samma folk på båda sidor, de är släkt och talar samma språk; meänkieli. (Rosa Liksom har skrivit boken på meänkieli/tornedalsfinska.) Det är myndigheterna som talar svenska, de som intresserar sig för raser och nazism. Någon menar att det är bättre att vara sjuk i väst än frisk i öst, men det motsätter sig flickan. Hon är stolt och förförs inte lättvindigt av guldknappar med tre kronor på. Det är ett intressant perspektiv som skiljer sig från exempel Susanna Alakoskis protagonist som utan tvekan byter bort öst mot väst. Men egentligen handlar det kanske mer om, i båda fallen, att ta avstånd från sin mor.

”Jag räknade ut att om man förflyttade sig ungefär trehundra meter österut, så fanns där ingenting, medan här fanns allt i överflöd. Nyfikna åskådare hade samlats längs vår färdväg. Fruarna fläktade med vita näsdukar framför sina ansikten, beskärmade sig över vår fattigdom och vände sedan bort huvudena precis som om de var rädda att fattigdomen smittar. […] Jag tog skydd bakom ryggen på vad som verkade vara en vanlig piprökande gumma. Någon kom fram och frågade, hyyr haar nii kommit hiit. Till det sa gumman att tyskarna har tagit vår mark, bränt våra hem och fört iväg våra döttrar, ryssarna har dödat våra män och pojkar, ni tog slutligen och stal våra småungar av oss redan innan kriget började på riktigt”

Bild från Lapplandskriget. Källa: svenska.yle.fi

Flickans mor är en källa till spänning och suggestioner. För att få klarhet i vad det är med henne måste man läsa hela boken och fundera lite (kring abort exempelvis). Jag uppskattar att författaren litar på att läsaren kan tänka själv och undviker att skriva på näsan.

Det lyckade inifrånperspektivet ger läsaren en utifrånblick på Sverige och hur det är att vara migrant i landet med det vita brödet och den blågula flaggan. Flickan står utanför i kylan tittar in: ”På bordet i baracken brann ett ljus. Det gula skenet genom den immiga glasrutan blandades med den falnande dagens blå.” Migration är för övrigt ett evigt tema varför Älven är dagsaktuell men också värdefull ur ett historiskt perspektiv. Liksom tycks vilja säga att det är svårt och sorgesamt att tvingas lämna sitt hemland men det kan också öppna dörrar till nya världar och erfarenheter. Livet kan bli bättre efteråt. Hon passar också på att skarpt kritisera inskränkandet av flyktingars frihet genom karantäner och inhägnade läger vilket tyvärr pågår även i vår tid.

Ni som gillat Löpa varg och Stöld, missa inte den här.