Björnen av Marian Engel

Björnen (1976) är en modern feministisk klassiker som föranledde den kanadensiska författaren Marian Engels (1933-1985) genombrott. Den handlar om bibliotekarien Lou som tar sig an ett arbete på en i princip öde ö. Där lever hon isolerat tillsammans med en björn som hon blir förälskad i.

Det är en mycket originell och provocerande berättelse om en kvinna som har sex med en björn. Det är också en vass allegorisk skildring om kolonialisering och makt. Dels mellan män och kvinnor, dels mellan människor och natur. Prosan är bitvis enastående.

”När hon någon enstaka gång lyfte ögonen från det förgångna och följde nuet bleknade det bort inför hennes ögon och blev lika ogripbart som en hägring.”

Det jag tycker allra mest om – och som gör boken aktuell än idag – är Lous komplexa karaktär. Hon vill bli älskad av en man men hon vill också arbeta – en välkänt svår kombination som för henne in i älskarinnans trop. Hon är intellektuell och dum, manshatare och Daddy´s girl, osäker i sin sexualitet och slampig, uttråkad och halvgalen, kåt och eftertänksam, vilsen och självsäker. Lou är ett offrat objekt för patriarkatet men också subjekt och förövare i förhållande till björnen. Engel tar tydligt avstånd från antropomorfism, det finns inget mänskligt över björnen och ingen ömsesidighet gällande Lous önskningar. Hennes bemötande av björnen är en produkt av hur hon blivit bemött som kvinna i ett patriarkat.

Men vistelsen i och med det vilda upplyser henne. I texten återkommer ljuset som metafor för Lous utveckling. Hon genomgår en slags frigörelseprocess och förstår också att respektera björnen efter att den replikerat.

Björnen har likheter med den fantastiska boken Väggen (som också handlar om en ensam kvinna i naturen, bland djuren) i sin undersökning av människans normer och förväntningar, beteenden och behov av kontroll och kategorier.