De afghanska sönerna av Elin Persson

Jag blev helt till mig av Elin Perssons roman Sommaren, när den var slut kastade jag mig omedelbart över hennes romandebut (2020). Den riktar sig till unga läsare. Jag har hört talas om De afghanska sönerna tidigare, men inte nappat. Jag brände mig rejält som god man åt ensamkommande ungdomar 2015-2016 och orkar inte riktigt med att tänka på det. Men det var innan jag visste att Elin Persson skriver som en gudinna.

Vi följer den unga Rebecka som arbetar på HVB-hem med unga killar från Afghanistan.

Den här är också skickligt skriven och den lämpar sig väl även för vuxna. Prosan är välbalanserad, drabbande och rak. Perssons porträtt är oerhört realistiska. Det är uppenbart att författaren har erfarenhet av HVB-hem. Jag känner igen alltsammans; simskolan, de små vita tänderna, de språkliga missförstånden, ärren, tungans klickande ljud, självskadebeteenden, matsamlandet på rummet, Ataraxen, rökandet, bollywoodmusiken, ”medicinsk åldersbestämning” med mera. (Jag saknar bara teet.) Dessa charmiga unga killar som mest liknar fågelungar som ramlat ur boet och deras kamp mot nattens fasor, den ovissa framtiden och inte minst väntan på migrationsverkets besked är djupt omskakande. (Dock hade jag som god man samma behörighet som en förälder när det kom till att ge stöd vid vårdsituationer.)

Jag gillar hur öppet Elin Persson antar svårigheten med att följa anvisningar när de går på tvärs med medmänsklighet. Hon låter läsaren bilda sin egen uppfattning. Men nog känner – och delar – jag raseriet mellan raderna. Det här slutar förstås olyckligt.

Vi är många som aldrig kommer att glömma dessa unga människor och hur de misstroddes och behandlades.