mar 08 2023

Blattejävlar! av Goran Vojnović

”Alla länder har sina blattar” och Slovenien har Goran Vojnović. Han debuterade med Blattejävlar! som blev den mest sålda boken i Slovenien någonsin och blev 2009 åtalad för densamma ( för förtal av den slovenska polisen). Glädjande nog lades åtalet ner eftersom det visade sig svårt att ställa ett litterärt verk inför rätta.

”Adi menade allvar. Inget snack som saken. Han tänkte verkligen köpa fälgar och hänga upp dom på väggen. Han hade verkligen tänkt sälja allt det där gräset till en massa kids så att han kunde köpa dom där fälgarna. Helt jävla otroligt. Välkommen till Fužine. Stället kommer fan ta livet av dig. Om man skulle erbjuda Adi ett paradis i Beverly Hills, en Jagga och Angelina Jolie som fru, hade han förmodligen ändå valt fälgar som snurrar på väggen i hans lilla rum i Fužine istället. Han är bortom all räddning.”

Fužine är en förort strax utanför Ljubljana, det är där det händer och det är där det vänder. Kanske för vår författare när det begav sig, och för vår unga huvudperson. Protagonisten heter Marko, är bosnienserb och dessvärre beter han sig som vore han mer eller mindre tappad. Men förklaringen finns i rasifieringens ok under vilket han tillsammans med andra invandrare med ursprung från forna Jugoslaven (kroater, bosnier, serber), växer upp. Det består av misstänksamhet, fattigdom, grundlöst polisvåld, språkligt förtryck, internationaliserat självhat med mera vilket för somliga leder till stress, ilska, missbruk, utanförskap, kriminalitet, misslyckad skolgång, sorg, hopplöshetskänslor, bränder, splittrade familjer och andra tragedier.

Det här är en inifrånskildring som med gräslig jargong och explicit språk sätter tonen för den utstötta ”blatteidentiteten”. Jebote! Jag lider av att ta del av denna gedigna portion giftig maskulinitet (ungefär på samma sätt som när jag läste Björnjägarens döttrar). Dessutom handlar det om våld, bollsport och sexistiska fantasier. Urk! Men här får jag samtidigt lära mig om Serbien vilket är ett stort plus. En annan stor fördel är att jag delar författarens humor och antiromantiska hållning. Det här är en realistisk och rak skildring om sorgliga manlighetsnormer och klasskillnader samt rasism som samtidigt är ganska rolig.

”När jag släpade mig hemåt längs Minnenas och kamratskapens väg, joggade vår före detta biologilärare herr Slatner förbi. Han är jävligt knepig och lever i sin egen värld, odlar krukväxter, har ett herbarium och sjunger i nån jävla kör. Helt flippad. Han skiter i allt. Och nu kom han springande mot mig i sin bögiga jävla träningsoverall med prickar, log och började jogga på stället mitt framför mig medan han frågade om allt möjligt.”

Böcker jag hittade i boken: Inte en enda.

Med Slovenien inräknad har jag läst böcker skrivna av författare från 30% av världens länder.

mar 07 2023

Bröst och ägg av Mieko Kawakami

Borta bra men hemma bäst brukar man jag säga, men inte när det kommer till att resa med litteratur. Jag har varit på långresa igen, utan minsta lilla hemlängtan. Inte som någon töntig turist med avsikt att besöka ”genuina inhemska” platser men i själva fallet bli vallad omkring som ett får i skock. Nej jag har fått uppleva Japan på riktigt, inifrån och dessutom ur kvinnligt perspektiv. Mieko Kawakamis kategori ”kvinna” är en pålagring utifrån (som också internationaliseras). Huvudkaraktären som gestaltas via första person singular är inte själv säker på vad kvinnlighet innebär utöver den materiella verkligheten (bröst och snippa!). Jag älskar hur författaren trotsar sociala stigma och normer kring reproduktion. Hon inte bara problematiserar utan fullkomligt förkastar den heterosexulla matrisen. Jag får en känsla av att hon säger det alla tänker men ingen vågar säga.

Hon heter Natsume och föddes 1978, övergavs av sin far, växte upp fattigt, förlorade sin mor i cancer, sedan sin mormor. Hon har gjort en klassresa, bor nu i Tokyo och kämpar för att bli författare. Hon har en syster som bor kvar i hemstaden och en systerdotter och det är främst kring dessa tre skildringen kretsar. Alla tre har sina sorger orsakade av ensamhet (föräldralöshet), fattigdom (låga löner, dyra hyror), patriarkat (fäder som ej tar ansvar, sexism, våldtäkt) och rasifiering (västerländska utseendeideal med rosa bröstvårtor och dubbla ögonlock). Natsume försöker att bryta den bana som redan finns utstakad åt japanska kvinnor (vara ”gratis hemhjälp med fitta på köpet”). Hon funderar på att skaffa barn på egen hand med donatorsperma.

Bröst och ägg är japansk feelbad i två delar om ganska många olika samhällskritiska saker, den första är egentligen en prisvinnande novell. Det kan upplevas som spretigt, men jag störs inte ett dugg. Jag tycker att upplägget är spännande och jag kan glädjande nog inte alls förutspå vad som ska hända. Det händer väl egentligen inte jättemycket i och för sig. Kawakamis långsamma prosa gestaltar vardagligheter, tankar och dialoger, mellan raderna ekar frågor som läsaren själv får besvara. Det gäller etiska spörsmål om bland annat kön, barnalstring, sexualitet och moderskap. Jag älskar att följa melankolins röda tråd som är liksom ljuvt sorglig. Det är vackert välskrivet och intelligent. Trots att det på flera sätt verkligen är sorgligt, med en trettonårig flicka som har selektiv mutism och en åldrande kvinna som vill skönhetsoperera sig eftersom hennes kropp står i proportion till lönen, trivs jag väldigt bra i diegesen. Den är inte kvävande tung, inte effektsökande eller traumaupprepande. Den är verkligt feministisk och problematiserar orättvisor som hänger samma med kön men är samtidigt (med ett undantag) fri från manliga karaktärer. Jag trivs som vore jag i paradiset.

Romanen klarar Bechdeltestet med bravur. Här är det kvinnorna som står för hela innehållet. De arbetar mer eller mindre hårt, försörjer sig själva och familjen, svettas, hjälper varandra, super, grälar, tänker, skriver och knäcker ägg i skallen på sig själva. Den hjärtskärande och oförglömliga scenen med äggen tvingar mig att ta läspaus då texten inte går att se genom tårarna.

”Alla föräldrar hoppas att just deras barn ska slippa undan lidande och smärta. Men det enda sättet att skydda dom från det är att se till att dom inte blir till. Hindra dom från att födas.”

Svaret på frågan varför det föds så få barn i Japan finns här. Den här romanen vill ni inte missa. Hälsningar Karenina-san, 卡列尼娜.

mar 03 2023

Strändernas svall av Eyvind Johnson

Tänk om jag kunde skriva att den här romanen har gått ur tiden. Men tyvärr är den minst lika aktuell nu som när den publicerades 1946. Eyvind Johnson (1900-1976) var krigstrött och tog avstamp i Homeros episka dikt Odysséen för att få utlopp för den olösliga situationen att krig föder krig, den manliga seden att bruka våld för att förhindra våld. Strändernas svall handlar om manlighetnormer, skuld och hämnd, minnen och självrannsakan. Den utspelar sig i antik tid men speglar samtidigt författarens och vår tid. Johnson skulle definitivt vända sig i graven om han visste hur många människor i Sverige som röstar på ett parti med nazistiska rötter. Den hoppfullhet författaren förmedlar, som handlar om att lära av misstag och människans eget ansvar, pös undan med en fjärt 2010.

Det börjar med en beskrivning av Odyssevs (Johnsons stavning) utseende, så utförlig att Prousts detaljrikedom changerar. Strändernas svall är i mitt tycke en alltför detaljerad och lång berättelse, men nobelpristagarens språklycklighet, psykologiska medvetenhet och motiv gör ändå skildringen till en minnesvärd läsupplevelse. Dessutom är den faktiskt ganska rolig vilket förstärks av Reine Brynolfssons eminenta uppläsning.

Okej! Så här går den i stora drag: Odyssevs lämnar (motvilligt) sonen Telemakhos och hustrun Penelope för att kriga i det Trojanska kriget. Odyssevs blir efter det kvarhållen på ön Ogygia av nymfen Kalypso. Där lever han gott i vila och älskog tills guden Hermes befaller honom att återvända till sitt hem Ithaka. Då har han varit borta i två decennier. Parallellt med den äventyrliga hemresan (odyssén) där han möter gudar, cykloper och nymfer och allt möjligt ur grekisk mytologi, försöker Telemakhos och Penelope med väven stå emot alla som vill gifta sig med henne för att komma åt hennes rikedomar. När Odyssevs väl kommer hem dödar han alla friarna. Hans gamla amma Evrykleia – min favoritkaraktär – säger avslutningsvis att nu är resan slut.

Teiresias däremot säger ”Din resa ska alltid fortsätta, långt in i dig själv måste du resa mot din vilja.” Tack vare minnena kan människan resa i sitt eget inre. Odyssevs vill inte minnas hur han dödat. Han har låst in sina hemska minnen men de smiter ut när han drömmer. Författaren hävdar gång på gång att med hjälp av minnen och skuldkänslor kan våldsspiralen stoppas genom att varje man låter bli att medverka i den. I diegesen har gudarna stor del i Odyssevs handlingar, de tycks stå för människans destruktiva krafter, vilka driver henne in i situationer då våld blir oundvikligt, men att frånsäga sig sitt ansvar och skylla på gudarna är inget för den existentialistiska Johnson som menar att människan formar sitt eget öde och ansvarar för sina handlingar.

Johnsons Odyssevs omnämns som Resenären, Den finurlige och Den tvekande. Han är ingen renodlad hjältefigur utan en människa med känslor och brister som tvivlar, oroar sig och har dåligt samvete, är trött på maktstrider och längtar efter fred. En särdeles progressiv eller komplex karaktär kan man kanske inte kalla honom där han reser mellan kvinnor, fast i den av gudarna givna mansrollen där fallosen kräver sitt så att säga. Penelope – vars kropp gång efter annan utsätts för sexistisk granskning – fyller dock inte den förväntade rollen som ”trofast väntande hustrun” utan har fullt fokus på att gifta om sig.

Att det slutar med våld när Odyssevs dödar friarna kan förstås, antar jag, om man tänker att de motsvarar tyska ockupanter. Och då är vi tillbaka i vålds- och hämndspiralen igen där våld föder våld. Men att vara ”neutral” som Sverige, är inte heller rätt väg enligt författaren som skriver ”att vara neutral kan i vissa fall vara att lugnt stå bredvid och se en tjur stånga ihjäl ett barn”.

mar 02 2023

Passageraren av Cormac McCarthy

Den här boken var för mig som bibeln för en ateist. Kanske det tråkigaste jag någonsin läst. Jag tyckte väldigt mycket om Vägen, men Passageraren tryckte på min off-knapp så jag får avstå Stella Maris. Jag är så svag nu att jag orkar inte ens bli irriterad.

Bobby är manligheten själv och dykare. Han är smart, tuff, ledsen och alkoholiserad. Hela tiden är han i dialog med en massa andra manstuffisar (samt en transkvinna). De samtalar om saker amerikanska män i böcker brukar gilla som krig, avsugningar, kvantmekanik, vapen, presidentmord, kvarkar och annat som jag inte förstår. Men jag uppfattar i alla fall misogynin och sexismen.

Bobby sörjer sin döda syster som han också var typ kär i, hon var schizofren och hon har sina egna kapitel där hon dillar fritt, oklart om vad. Det kan man kanske få klarhet i om man läser Stella Maris men det kan alltså tyvärr inte jag göra.

Dialogerna är helt omarkerade så jag har ingen aning om vem som säger vad (och vem som knullar vem) och inte bryr jag mig heller. Jag vet inte vem som pratar och jag vet inte om vad, orkar absolut inte googla (Nomexdräkt, Maserati, Link-Belt-kran). Orkar knappt hålla i boken. Jag tacklar av. Alla dessa smarta män, alla öl, all matematik och fysik (som jag trodde att jag var intresserad av) släcker ner mig cell för cell och det känns som att jag inte kommer klara det länge till.

Tack för recensionsexemplaret, det borde jag inte ha fått. Vill ni ta livet av?

Böcker jag hittade i boken: Leviathan av Thomas Hobbes.

Hej d

feb 28 2023

Svartvita bilder och andra noveller av Bodil Malmsten

”Som om ordet barndom betyder vad det betyder – barnets dom. Som om den domen vore ovillkorlig – vilket den är.”

Texterna som hör till Svartvita bilder är från 1988 och de är just som beskrivningar av bilder tagna på femtiotalet eller så. Inledningsvis inbillar jag mig att jag ska få en klarare bild av författarens barndom. Men tji får läsaren som vill ha biografiska sanningar om personen Bodil Malmsten (1944-2016). Givetvis finns hon där, mellan raderna, men hennes författarskap är visst ett försök att undvika sig själv. Hon har sagt att”Så fort man sätter sig vid datorn eller gör en anteckning så kan det aldrig vara ens privata jag. Det är alltid en vinkling. Det är jaget i boken som drar iväg.” Jag ser i alla fall en rödhårig Mia-gestalt framför mig, som svär, stjäl, skäms, självskadar och slår sin Madickenlika lillasyster.

”Och alltihop ser ut som en alldeles vanlig julafton och inte ett alldeles obegripligt tillfälle med en känsla av att man inte finns som vanligt.”

Det här är det äldsta hittills jag läser av Malmsten. Jag känner igen den säregna stilen med här är den liksom babbligare, ännu inte i sin fulla potential kanske. Det är svartsynt och dråpligt. Lagom suggestivt och ibland så där underfundigt och Malmstenskt.

”Så fick tiden och jag hamnade utanför båda mina släkter, farfars släkt och morfars, livet bara rände fram brutalt och oplanerat till en dag jag vaknade på intensiven med en slang i näsan, magpumpad med dropp i armen och i centrum för vänstersamverkan familj jag någonsin haft, farfar var där.”

Sen kommer ett gäng noveller ur Undergångarens sånger, som är från 1998. Del I är bokens bästa och motsvarar mina förväntningar. Den handlar om en författare, om Alan Turing, om språk, litteratur och om Ida Hammershøi faktiskt.

”I Hammershøis rum är det Ida Hammershøi som betalar. Ida är kvinnan med den böjda nacken, den bortvända är hon och det är hennes tillbakahållna skrik som hörs i Hammershøis tavlor.”

Hon skriver att hon försöker undvika att tala och skriva. Prat bara förstör och det vackraste har redan skrivits av Gunnar Ekelöf: ”En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror.” Jag relaterar starkt till det där. Jag försöker hålla tyst, men det går inte. Jag får en tanke om att det kanske har med starka känslor att göra. Kvinnan vi har att göra med här var ju alltså så förbannad på allt (privatiseringar, solen med mera) att hon lämnade Sverige. Jag är också känslomänniska det vill säga jag känner snabbt och starkt och kastar inte sällan ur mig det jag känner, och sen ångrar jag mig. När man måste kommunicera är det minst dåliga att skriva, menar Malmsten.

”som om det räckte med att allting fanns. Som om världen i sig själv var nog och inte krävde några författare för att skriva ner den.”

Resten av Undergångarens sånger handlar om sex och död. Det skaver och är mörkt och makabert mest hela tiden. Jag tycker att det blir väl kvalmigt faktiskt, folk är ensamma, handikappade, överviktiga, olyckliga, blir knivhuggna och kvävs. Det verkar som att hon hittade tillbaka till humorn sen i Finistère. Jag tycker mer om hennes senare verk.

feb 26 2023

Kvinna sedd bakifrån av Jesper Wung-Sung

”Tiden går, Ida står”

Så skulle man kunna förkorta den dystra romanen om danska Ida, målaren Vilhelm Hammershøis (1864-1916) unga musa. Men Jesper Wung-Sungs fantastiska romanidé är att låta läsaren möta människan Ida. Hon får prata, skämta, tänka och röra sig som vore hon en levande och komplex person – vilket hon ju varit. Författaren är lojal med Ida när han låter oss ta del av hennes inre och yttre liv, i äktenskapet och i förhållande till mor och svärmor. De två mödrarna är som från helvetet och har möjligen del i Idas svaga självkänsla. Ida är rädd att likt sin mor utveckla psykisk sjukdom och det har hon gott om tid att fundera kring när hon timme efter timme står modell för sin man som på sin höjd behagar muttra något som svar på hennes spörsmål. Besviken blir jag dock när berättelsen om Ida tar slut väldigt snabbt efter att Vilhelm dör, trots att hon levde i ytterligare tre decennier.

Bildkälla

Kvinna sedd bakifrån är inte en bok om människan Ida alltså, utan om Ida i äktenskap med en konstnär vars tavlor idag kostar multum. Jag skulle absolut inte kalla den för en kärleksroman. Wung-Sung menar att Ida – konstigt nog – är kär i Vilhelm trots att han knappt alls bjuder på sig själv. Vad är hon kär i, undrar jag. Han är kär i sin lägenhet och lever för sin konst. Trovärdigheten är hög avseende att hon vill vara en god hustru och det är väl kanske trevligt att läsa om en ”snäll kille” som inte medvetet trycker ner sim fru. Ida har dock så tråkigt att hon håller på att bli galen, det är väl inte tecken på stor kärlek direkt. Makarna är vänner och har ett stabilt äktenskap som överlever för att tiden är sådan att kvinnor inte förväntas ställa några krav. Dessutom kommer Ida från ett förhållandevis enkelt hem och har inget att gå tillbaka till.

Bildkälla

Jag instämmer däremot i att det här är en psykologisk skildring. Ida brottas med självtvivel samtidigt som hon nog någonstans känner att hon står ut med alltför mycket. Detta gestaltas via sagan om flickan som offrar kroppsdelar för den grönhåriga broderns skull. Jag uppskattar att Wung-Sung nästan helt undviker effektsökeri och låter skildringen vara återhållsam och stillsam. Det är fint att författaren låter Ida vara både rolig och envis och att hon ryter ifrån emellanåt, men jag tycker ändå att hon är väl skör och skuldtyngd. Boken är dessutom alltför lång för min smak.

”Förlåt, vad sa du? frågar han.
– Pausen. Du sa. Det måste vara dags.
Ännu en väntan på svar från den andra kontinenten. Ida ser rynkorna i hans panna och de spetsiga läpparna framför sig på den nakna väggen. Hon känner trycket över ögonbrynen. När det äntligen kommer en dag då hon inte har migrän är det som om någon har lyft en tung järnhjälm från henne huvud.
Om en stund Ida, svarar Vilhelm, bara tio minuter till.
Tio minuter är närmare en timme i den värld som Vilhelm målar och som Ida står modell i. Det är som att vara i en bur.”

Kvinna sedd bakifrån handlar delvis om vad den passiva rollen som objekt innebär, men jag saknar fördjupning i den frågan. Ida måste i timmar stå stilla och vänta, stå ut med smärtan i rygg och fötter, när Wilhelm målar. Hennes yttre betraktas och som en möbel ställs hon i position, hon omvandlas till en vara på duk att sälja, åskåda och bedöma. Snacka om att vara utsatt för den manliga blicken. Vilhelm har inte bara de vanliga patriarkala fördelarna med pengarna, åldern, yrket med mera, det är även i Vilhelms makt hur hans unga hustru ska framstå. När hon pratar lyssnar han sällan, när hon frågar honom något svarar han med fördröjning. Han tittar på henne men ser henne inte. Som om hon inte finns på riktigt, bara på målarduken.  

feb 25 2023

Jenny av Sigrid Undset

Vad hon är generös Jenny! Hon bjuder mig ner till Italiens varma vindar och tillbaka till ungdomens lättsamhet, faktiskt tar hon mig så långt som till sekelskiftet – före världskrigens ondska. Tillsammans med Jenny upplever jag känslopalettens alla färger från epifani till bedrövelse. Hon erbjuder mig sin hand och ibland tar jag den, ibland slår jag bort den. Jag känner livet i mig tillsammans med Jenny.

Boken om Jenny Winge är som en antik grekisk tragedi då den innehåller religiösa dogmer och redan på första sidan bocksång; det är den blivande fästmannen Helge Gram som gnolar ”Nej, på kvinnan blir man aldrig klok”. En stor del av stoffet utgörs av intressanta samtal om moral och läsaren är fri att hitta sin egen filosofi. Jennys ambitioner att ikläda sig madonnarollen är ett tecken på hybris, menar jag. Hon tror sig (inledningsvis) vara stark nog att klara sig ensam och stå emot sexualitetens kraft. I ett antikt drama är det förutbestämt hur det ska gå för tragedins hjälte; hon blir utsatt för nemesis och slutet är olyckligt. Eller är det egentligen det?

Jenny ledde, när den kom 1911, till den norske författarens genombrott. Knappt två decennier senare fick hon som tredje kvinna någonsin mottaga nobelpriset i litteratur. Sigrid Undset är starkt förknippad med sin medeltida trilogi Kristin Lavransdotter som verkligen är värd sitt goda rykte. Den här är minst lika läsvärd, menar jag. Prosan är fängslande och den psykologiska medvetenheten imponerande. Jenny har åldrats väl.

”.. hon gick här och var sjuk av kärlekstrånad. Hon skrattade. Det var just det hon var. Föremålet existerade tillsvidare inte – men kärleken den fanns där.”

Denna tragedi är indelad i tre akter som innehåller en man vardera och är tre trappsteg ner mot undergången. Första delen är lekande lätt och förhållandevis bekymmerslös. En ung Jenny har lämnat sin ensamstående mor och sina syskon i Norge för att med jämnåriga leva bohémliv i Rom. Tropen med gänget av unga, intellektuella, sökande, konstnärssjälar som förhåller sig till varandra i ett virrvarr av kärlek, rus och vänskap känns igen och skulle kunna vara föregångare till Samlade verk eller Trion. Jenny är på toppen av livet, hon är glad, har höga ideal och tilltro till sig själv som konstnär. Hon längtar efter kärlek men inte efter någon man. Men hennes väg nedåt börjar när hon plötsligt ger efter för lusten och kysser en man för första gången i sitt 28-åriga liv, den gnolande bocken Helge Gram.

Andra akten utvecklas till en psykologisk thriller. Trots att den här berättelsen lunkar på i ett behagligt långsamt tempo är den så rafflande att jag ibland kommer på mig med att hålla andan. När Jenny träffar sin svärmor bubblar det i mina ådror och pyser i locket. Jenny faller nu fritt, väl gestaltat med vilken man hon nu blir tillsammans med.

I tredje delen är ödeläggelsen ett faktum, inte ens den ”snälle killen” kan rädda henne. Inte lär hon få några vingar att flyga till himlen med heller. Drömmen om madonnan blir en mardröm.

Eller vad handlar den komplexa Jenny egentligen om?

Jag håller i en skatt från 1928 med förgyllt snitt i mina händer. I den finns ett något mindre glimrande förord av Fredrik Böök. Han hävdar att Jenny liksom alla andra kvinnor är bräckliga som liljeväxter, ”när den en gång blivit bruten är sagan slut”. Han liknar Jenny vid hermelinen som om den får en fläck på sin vita päls biter sig själv ihjäl. För göken Böök är Jenny en varning till kvinnor som vill leva i frihet och en hyllning till det konservativa äktenskapet. Tillåt mig skratta åt detta önsketänkande. Undset skriver: ”Mitt emot Jenny sutto två unga fruar. De voro kanske inte äldre än hon själv, bara medfarna av att tassa omkring i äktenskapet några år.” En liljeväxt skulle aldrig kunna föda ett barn. Både Bööken och hans åsikter är tack och lov begravda sedan länge.

I nyare utgåvor finns ett förord av Ebba Witt-Brattström. Hon hyllar inte bara Jenny utan också Gunnar Heggen. Gunnar är den snälle killen som är Jennys vän men i sista delen friar till henne för att med sin kärlek rädda henne från undergången. Han tror att han älskat henne hela tiden, men tillåt mig invända. Jag tror att han börjar älska Jenny när hon blir svag. Han ville inte ha henne som skicklig konstnär, stark och energisk med stor aptit och gott självförtroende. När hon gråter blir han kär i henne, eller i drömmen om. Gunnar vill även han äga Jenny för att kunna kokettera med sin manlighet.

För mig står det klart att Jenny är en saga om den falska dikotomin att en kvinna är antingen ren/oskuld/vit/älskad eller smutsig/sexuellt aktiv/svart/älskarinna: Hora-madonna-komplexet. Jenny är metafor för madonnan och hennes vän Fransiska (Cesca) Jahrman är horan. Detta patriarkala synsätt på kvinnan är vad som förgör Jenny. Diegesen om Jennys skolning in i heteronormen utgör en slags omvänd utvecklingsroman. I samma stund hon ger sin sexuella varelse utlopp förlorar hon fotfästet på piedestalen och den falska identiteten krackelerar, madonnan störtar.

Varje kvinna är en sammansatt individ och kan inte reduceras till varken den ena eller andra stereotypen, således finns det varken horor eller madonnor. Det betyder att Jennys död på ett teoretiskt plan inte behöver vara sorglig. Det är stereotypen madonnan som dör medan horan däremot lever vidare, lyckligt rent av. Ska man prompt läsa Jenny som en varning för någonting är det nog för drömmen om madonnan och risken med att underskatta sina lustar. Observera att detta också gäller män, som får sina liv raserade av att ge sig i kast med drömmen om en madonna.

feb 20 2023

Skalbaggens död av Sogand Sasanpour

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.” Så börjar världslitteraturens kanske mest kända novell, Förvandlingen. Och det är inte bara intresset för skalbaggar som förenar Franz Kafka och Sogand Sasanpour, menar jag. De båda skriver om tillvarons absurditet och människans känsla av alienation i ett samhälle där idealen är perfektion och prestation.

Jag tycker verkligen att ni ska läsa Förvandlingen (om ni inte redan gjort det) och Skalbaggens död innan ni läser min analys.

”Är det livet eller döden som grumlar min blick nu?”

Skalbaggens död handlar om sorg, separationsångest, moderskap och att var och en har sina problem. Här finns två protagonister som håller till i Stockholm; X har fastnat i sorgen efter förlusten av sin mor, Bruler är mamma till Angelica som försvunnit samt X´s terapeut. Dessa två kvinnor möts som antagonister vilka agerar helt olika på samma internaliserade förakt för bräckligheten i människor.

”Solen bildade mönster över täcket. X blundade, skulle inte öppna ögonen för nya strålar.”

X försöker släcka ner och omfamna mörkret, livskraften ligger för närvarande i träda. Oskar är hennes sambo som med sin inre sol försöker lysa upp X´s tillvaro, men det enda som händer är att hon bländas svårt. Hon är på psyket, sover illa, missköter sina tänder och har trichotillomani. Det är framförallt karaktären X som bidrar till att den första delen av boken är oerhört tung och sorglig. Men håll ut!

”’Ska vi börja prata om din mamma mer ingående än vad du har gjort?’
’Kanske, jag vill bara inte förändra henne.’
X la handen mot den kala fläcken.
’Jag tror att det vore bra om du försökte. I någon mening kommer hon att bli din skapelse. Du får stå ut med felaktigheterna och lögnerna. Så är återberättandet.'”

Bruler betyder bränna. Hon kämpar för att göra allt rätt, hon arbetar med att hjälpa andra. Hon letar efter sin försvunna dotter nätterna igenom. Hon är smal, motionerar och äter vitaminer. Hennes maniska vattendrickande tycks närmast vara ett försöka att släcka sin egen eld. Vi vet inte hur gammal hennes dotter är men jag är övertygad om att Bruler måste släppa lite av taget om sitt barn.

För mig handlar Skalbaggens död om balans. Redan Aristoteles diskuterar i Den Nikomachiska etiken läran om den gyllene medelvägen. Enkom solljus, värme, kraft och energi får oss att explodera och brinna upp. Ett gott liv handlar bland annat om att kunna hitta balansen mellan ljus och mörker, aktivitet och vila, X tänker på det som värme och kyla. Att inte ha orken, att misslyckas och sörja tillhör livet.

Efter att jag läst cirka femtio sidor är jag helt tagen av Sasanpours suggestiva prosa som vittnar om feministisk och psykologisk medvetenhet. Jag är glad att hon överlämnar analysen åt mig men jag hade gärna bytt ut en del av de poetiska raderna mot gestaltande text. Romanen tycks hämta sin näring från samhällskritik, klassmedvetenhet och tron på människans inneboende kompetens. Skalbaggens död är som en soluppgång, den blir bara bättre och bättre och när den är slut värmer den gott.

Jag tänker vidare på balansen och hur viktig den är i alla relationer. Om en jämt är glad och aktiv tvingas den andra partnern att inta den motsatta rollen. Att vara den i en tvåsamhet som ständigt tar emot är förmodligen lika förödande som att vara den som bara ger. I föräldrarollen behåller man balansen genom att ibland backa även när man vill hjälpa till. Vi talar om samtycke när det gäller sex, vi borde kanske tänka i liknande banor när det handlar om att hjälpa och ge råd. Den automatiskt ojämlika relationen mellan terapeut och patient bygger på att terapeuten ska lyssna, råda och lysa upp den andra som sitter i skugga. Frågan är vilken nytta psykologen egentligen gör? Det är en myt att en skalbagge behöver hjälp att vända sig.

I skalbaggens död finns också en ljusskygg puckelryggig kvinna som jobbar på bibliotek men som inte läser böcker. Hon för tankarna till Victor Hugos Ringare i Notre Dame. Bruler är kanhända vår Esmeralda med smycket, salvan och vattnet. Ljuden från tågtrafiken motsvarar klockringningarna. Quasimodo-tjejen räddar X ut ur sorgens fängelse genom att visa sin egen sårbarhet. Vi får reda på hennes riktiga namn som faktiskt betyder ljus.

feb 19 2023

Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

O_Perrin_2021.jpg

Eller snarare en färsk sågning till arkivet, när Lektioner i kemi möter 50 nyanser av grått i ett sammelsurium av klichéer. Jag har nog aldrig tidigare stött på så många förljugna plattityder i en och samma bok och då har jag ändå läst både Amerikansk jord och Alkemisten. Det finns något gravt unket och konservativt i denna effektsökande melodram. Det bekymrar mig att jag kan läsa den ena positiva recensionen efter den andra utan att stereotyper eller förlegade könsnormer ens nämns. Den är översatt till trettio språk och jag känner mig udda.

Den ser ju lovande ut med titeln och en blomma för dagen på omslaget. Jag gillar tematiken, att det handlar om att orientera sig i livet och samtidigt förhålla sig till döden. Jag är positiv till att den utspelar sig bland gravar och rabatter på en kyrkogård utan att i allt för stor utsträckning blanda in själva religionen.

De första femtio sidorna anstränger jag mig verkligen för att vara välvillig. Jag försöker tycka om den och inte nappa på Valérie Perrins provokationer, men hon tar det helt enkelt för långt med sin smörja.

  • ”Hon skapade blommor som var som händer som öppnade och slöt sig efter väderleken.” Är hon Gud?
  • ”Jag har alltid haft färger på mig under de mörka kläderna för att räcka ut tungan åt döden.” Allvarligt, är du 56 år eller 5,6?
  • ”..hatet bränner i blodet på mig som floder av sura godisar.” Ehh nej, det gör det inte.
  • ”[han är i pensionsåldern] ser ut som ett barn, som ofta blir fallet med pojkar som aldrig pysslats om av en mor.” Mödrar är absolut ansvariga för sina söners utseende i hela deras vuxna liv, det är rimligt.
  • ”Tomater röda som kinderna på en ung flicka.” Som flickorna i barnböcker från femtiotalet. Det är en bra bit in på 2000-talet nu.
  • ”..man får den familj man förtjänar.” Säg det till Elaine Eksvärd med flera.
  • ”..det är bara egoister som fruktar sin egen död.” Absolut sanning! Vilket bland annat bevisas av hur killar i tjugoårsåldern beter sig i trafiken.
  • ”Tragedin hade kastat ut henne i en frusen öken […] En tunn hinna av frost hade lagt sig under hennes hud.” Nej, sorg orsakar inte långvarig vasokonstriktion i huden.

Det är inte första gången jag är på klyschfest på kyrkogården men måtte det nu vara den sista. Min läslust fick sig en rejäl omgång av nästan femhundra sidor jolmigt trams med åt helvete för många detaljer om osannolika karaktärer som lallar omkring och ramlar ner i gravar, klunkar jasminte, citerar Elvis-låtar med känslor som slår rot, naglar inborrade i hud och har ”ointressanta men lyckliga samtal”.

Huvudkaraktären Violette är faktiskt inte helt olik kemifjanten Elizabeth Zott. Hon är föräldralös, har varit på fosterhem, saknar vänner men är förstås en fantastisk person, en Madonna-gestalt. Snäll, vacker, arbetsam och pålitlig. Hon är ihop med en man som utnyttjar, bedrar och lämnar henne, (trots att han egentligen verkligen älskar henne). Möjligen är hon författarens alterego med sin katolskinspirerade klädstil. När jag ändå sjunkit så här lågt att jag går in på författarens person vill jag tillägga att Perrin är ihop med den trettio år äldre Claude Lelouche vilket förstås inte kan ses som ett bevis men kanske en indikation på att hon har en försmak för sådant som är gammalt och förlegat.

Självklart finns det en hora här också. Hon är obildad, använder svordomar, smörjer sig med Nivea, har stor näsa och hon kommer häftigt utan smekningar. För henne slutar det givetvis med självmord. Det är gott om stora och allvarliga trauman i Färskt vatten till blommorna eftersom författaren saknar förmågan att framkalla känslor hos läsaren på annat sätt. Hon har också slängt in några tillgivna hundar och katter (vilka som så mycket annat är helt överflödiga i diegesen). Och så dessa osannolika dagböcker som låter karaktärerna veta vad döda människor egentligen tyckte om ditt och datt och Violette själv. Som sirap på grädden på det sötade moset finns här också en slags mordgåta.

Banalt, kladdigt, förutsägbart, helt otroligt trist och skadligt för bokhälsan. Jag vill med ett sista citat utfärda min varning.

”En pojke är lite som en vild blomma, en hagtorn, han växer av sig själv om det finns något att äta, dricka och klä på sig. Om man säger till honom högt att han är vacker. En pojke växer bra om det finns en far. Det är mer komplicerat med en flicka.”

feb 17 2023

Till bildningens försvar av Sverker Sörlin

”Bildning förutsätter att man befinner sig i kunskapens horisont och att man inser att en sådan horisont flyttar sig.”

”Det tillhör allmänbildningen” sa man på min tid, det kanske man ännu gör? Eller så gör man inte det, vilket är själva problemet som ger upphov till att Sverker Sörlin känner sig manad att komma till bildningens försvar (därtill var Trump president när boken skrevs). Sörlin är idéhistoriker och professor i miljöhistoria och han menar att bildning är en kollektiv angelägenhet, tyvärr allt mindre efterfrågad. Bildningsbegreppet är öppet åt många håll och innebär enligt Sörlin inte bara utbildning som medför anställning, inte bara något för den personliga utvecklingen. Det handlar om vad vi vet tillsammans. Bildning är släkt med skepsis och hör samman med livskunskap, moral och mångsidigt omdöme hos medborgarna i ett samhälle. ”Nördar är vi var för sig men bildade är vi tillsammans.”

”..jag tror inte att värderingar är skilda från kunskaper. Vad vi vet formar vad vi tänker och även vad vi tycker och vad vi tycker formar vad vi vet. Eller tror att vi vet.”

I en fint avvägd text med bra glöd går Sörlin igenom bildningens roll i förhållande till frågor om såväl etisk miljö, frihet, ansvar och demokrati som nationalism, klimatkris och ökade samhällsklyftor. Vi behöver satsa på skolan, universiteten, folkhögskolorna och lärarna för att återgå till den bildningstradition som vi tidigare hade i Sverige innan den misslyckade privatiseringen, marknadiseringen och nätjättarna tog över.

”Här vill jag egentligen bara med klimatet som exempel visa att bildning i vissa lägen är utomordentligt politisk. Vissa partier förnekar sådant som tillhör allmänbildningen baserat på etablerad vetenskap och deras skäl är politiska, inte vetenskapliga.”

Mot slutet blir det lite tjatigt då han spårar ur runt Tara Westovers bok även om jag också tycker att den är bra. Men allt är förlåtet när han bekräftar mina livsval:

”Personliga handlingar som ändrade matvanor, minskat köttätande, minskat resande med flyg och bil, minskad konsumtion, minskad bostadsyta och många andra åtgärder som människor skulle kunna vidta själva innebär uppoffringar. De skulle också kunna minska sina inkomster genom att arbeta mindre och därigenom minska sin egen efterfrågan och i nästa led produktionen av varor och tjänster och därigenom de utsläpp som dessa orsakar. Redan ordet minskad antyder att beteendet står i kontrast med de ökningar vi vant oss vid att förknippa med ett bättre liv. Att bättre liv skulle vara liv med förluster är en paradox enligt en logik de flesta av oss vuxit upp med.”

Det är jättemycket i den här boken som jag längtat så efter att någon ska säga. Det är mycket tillfredställande.

”Samtidigt finns det politiska krafter som öppet eller i det fördolda agerar för nedskärningar i folkbildningen och som vi sett för en reducerad public service . Mediastödet vill några också avskaffa eller drastiskt minska trots eller just därför att det värnar om allsidig information i hela landet till kostnaden av ett halvt Jas-plan per år.”