Meta är en färgstark och högljudd karaktär utan barn som tycker om lukten av surströmming. Hon är bisexuell, ateist och 60+ när hon startar upp en begravningsbyrå tillsammans med sin religiösa och betydligt mer lågmälda vän Liz. Bortsett från små fnurror på tråden är det mys för hela slanten här med kvinnlig vänskap, kvinnligt företagande, kvinnlig lust och kärlek. Det är bara det att det är lite för mysigt för min smak.
Jag uppskattar temat, författarnas ambition att skriva om döden, sorg och försök att inkludera jobbiga känslor av sorg och saknad som en naturlig del av livet att beakta och låta ta plats i vardagen. Här finns mer eller mindre sedelärande instick av typen ”att göra dåligt var ibland svårt att skilja från att vara dålig” eller ”sorgen är randig”. Det är tydligt att det finns en strävan efter att skriva realistiskt om det goda och än mer om det som är svårt i mellanmänskliga relationer: lögner, syskonbråk, vuxna barn som tar kontakt med sina föräldrar endast för att be om pengar etcetera.
Det handlar om vita arkivet (bra grej!), feminism, antirasism, du-reformen, digitaliseringen, corona, migration, homosexuella, ekologi, kärlek på äldre dagar, vänliga mc-knuttar, jämställdhet och annat som har för avsikt att informera och motverka fördomar och normer. Det är väl bra i och för sig. Men det blir inte gripande när det känns som att författarna haft en checklista för att få med allt.
Jag tycker att det här är en överlastad debut som nog vill lite för mycket. Jag saknar luckor i texten, utrymme för läsaren att tänka och känna själv. Show framför tell. Här ”doftar det saknad” och olusten drar genom rummet som en kall vind. Ett palindrom får mig att skratta till (öm stake nekats mö) annars blir jag inte berörd alls. Den är för lång med för många ord och beskrivningar av trivialiteter, händer dras genom hår och snabbkaffe dricks på stående fot. Texten består till stor del av dialoger mellan en mängd olika karaktärer som jag inte riktigt orkar bry mig om. Och sen delar jag inte försmaken för retoriska frågor. ”Så vilket ansvar hade de? Vilken rätt att kränka hennes integritet? Ingen.” Boken uppmanar till livsbejakelse i en utsträckning som gör mig matt, (istället för gammal används åldersrik). Trots den realistiska ansatsen är stämningen liksom tillrättalagd, tokig och feelgood. Prästen med näspiercing gör snöänglar i prästkappan, en sörjande halkar ner i en grav och när Meta målar om gör hon det naken.
Jag tror väldigt många skulle gilla den här lättsamma mysiga romanen om allvarliga saker – men den var inte i min smak. Det är lite för gulligt och lättsamt. Eller så är jag bara sur för att den inte utspelar sig på Gotland.
Senaste kommentarer