Tänk om jag kunde skriva att den här romanen har gått ur tiden. Men tyvärr är den minst lika aktuell nu som när den publicerades 1946. Eyvind Johnson (1900-1976) var krigstrött och tog avstamp i Homeros episka dikt Odysséen för att få utlopp för den olösliga situationen att krig föder krig, den manliga seden att bruka våld för att förhindra våld. Strändernas svall handlar om manlighetnormer, skuld och hämnd, minnen och självrannsakan. Den utspelar sig i antik tid men speglar samtidigt författarens och vår tid. Johnson skulle definitivt vända sig i graven om han visste hur många människor i Sverige som röstar på ett parti med nazistiska rötter. Den hoppfullhet författaren förmedlar, som handlar om att lära av misstag och människans eget ansvar, pös undan med en fjärt 2010.
Det börjar med en beskrivning av Odyssevs (Johnsons stavning) utseende, så utförlig att Prousts detaljrikedom changerar. Strändernas svall är i mitt tycke en alltför detaljerad och lång berättelse, men nobelpristagarens språklycklighet, psykologiska medvetenhet och motiv gör ändå skildringen till en minnesvärd läsupplevelse. Dessutom är den faktiskt ganska rolig vilket förstärks av Reine Brynolfssons eminenta uppläsning.
Okej! Så här går den i stora drag: Odyssevs lämnar (motvilligt) sonen Telemakhos och hustrun Penelope för att kriga i det Trojanska kriget. Odyssevs blir efter det kvarhållen på ön Ogygia av nymfen Kalypso. Där lever han gott i vila och älskog tills guden Hermes befaller honom att återvända till sitt hem Ithaka. Då har han varit borta i två decennier. Parallellt med den äventyrliga hemresan (odyssén) där han möter gudar, cykloper och nymfer och allt möjligt ur grekisk mytologi, försöker Telemakhos och Penelope med väven stå emot alla som vill gifta sig med henne för att komma åt hennes rikedomar. När Odyssevs väl kommer hem dödar han alla friarna. Hans gamla amma Evrykleia – min favoritkaraktär – säger avslutningsvis att nu är resan slut.
Teiresias däremot säger ”Din resa ska alltid fortsätta, långt in i dig själv måste du resa mot din vilja.” Tack vare minnena kan människan resa i sitt eget inre. Odyssevs vill inte minnas hur han dödat. Han har låst in sina hemska minnen men de smiter ut när han drömmer. Författaren hävdar gång på gång att med hjälp av minnen och skuldkänslor kan våldsspiralen stoppas genom att varje man låter bli att medverka i den. I diegesen har gudarna stor del i Odyssevs handlingar, de tycks stå för människans destruktiva krafter, vilka driver henne in i situationer då våld blir oundvikligt, men att frånsäga sig sitt ansvar och skylla på gudarna är inget för den existentialistiska Johnson som menar att människan formar sitt eget öde och ansvarar för sina handlingar.
Johnsons Odyssevs omnämns som Resenären, Den finurlige och Den tvekande. Han är ingen renodlad hjältefigur utan en människa med känslor och brister som tvivlar, oroar sig och har dåligt samvete, är trött på maktstrider och längtar efter fred. En särdeles progressiv eller komplex karaktär kan man kanske inte kalla honom där han reser mellan kvinnor, fast i den av gudarna givna mansrollen där fallosen kräver sitt så att säga. Penelope – vars kropp gång efter annan utsätts för sexistisk granskning – fyller dock inte den förväntade rollen som ”trofast väntande hustrun” utan har fullt fokus på att gifta om sig.
Att det slutar med våld när Odyssevs dödar friarna kan förstås, antar jag, om man tänker att de motsvarar tyska ockupanter. Och då är vi tillbaka i vålds- och hämndspiralen igen där våld föder våld. Men att vara ”neutral” som Sverige, är inte heller rätt väg enligt författaren som skriver ”att vara neutral kan i vissa fall vara att lugnt stå bredvid och se en tjur stånga ihjäl ett barn”.
Senaste kommentarer