Vad hon är generös Jenny! Hon bjuder mig ner till Italiens varma vindar och tillbaka till ungdomens lättsamhet, faktiskt tar hon mig så långt som till sekelskiftet – före världskrigens ondska. Tillsammans med Jenny upplever jag känslopalettens alla färger från epifani till bedrövelse. Hon erbjuder mig sin hand och ibland tar jag den, ibland slår jag bort den. Jag känner livet i mig tillsammans med Jenny.
Boken om Jenny Winge är som en antik grekisk tragedi då den innehåller religiösa dogmer och redan på första sidan bocksång; det är den blivande fästmannen Helge Gram som gnolar ”Nej, på kvinnan blir man aldrig klok”. En stor del av stoffet utgörs av intressanta samtal om moral och läsaren är fri att hitta sin egen filosofi. Jennys ambitioner att ikläda sig madonnarollen är ett tecken på hybris, menar jag. Hon tror sig (inledningsvis) vara stark nog att klara sig ensam och stå emot sexualitetens kraft. I ett antikt drama är det förutbestämt hur det ska gå för tragedins hjälte; hon blir utsatt för nemesis och slutet är olyckligt. Eller är det egentligen det?
Jenny ledde, när den kom 1911, till den norske författarens genombrott. Knappt två decennier senare fick hon som tredje kvinna någonsin mottaga nobelpriset i litteratur. Sigrid Undset är starkt förknippad med sin medeltida trilogi Kristin Lavransdotter som verkligen är värd sitt goda rykte. Den här är minst lika läsvärd, menar jag. Prosan är fängslande och den psykologiska medvetenheten imponerande. Jenny har åldrats väl.
”.. hon gick här och var sjuk av kärlekstrånad. Hon skrattade. Det var just det hon var. Föremålet existerade tillsvidare inte – men kärleken den fanns där.”
Denna tragedi är indelad i tre akter som innehåller en man vardera och är tre trappsteg ner mot undergången. Första delen är lekande lätt och förhållandevis bekymmerslös. En ung Jenny har lämnat sin ensamstående mor och sina syskon i Norge för att med jämnåriga leva bohémliv i Rom. Tropen med gänget av unga, intellektuella, sökande, konstnärssjälar som förhåller sig till varandra i ett virrvarr av kärlek, rus och vänskap känns igen och skulle kunna vara föregångare till Samlade verk eller Trion. Jenny är på toppen av livet, hon är glad, har höga ideal och tilltro till sig själv som konstnär. Hon längtar efter kärlek men inte efter någon man. Men hennes väg nedåt börjar när hon plötsligt ger efter för lusten och kysser en man för första gången i sitt 28-åriga liv, den gnolande bocken Helge Gram.
Andra akten utvecklas till en psykologisk thriller. Trots att den här berättelsen lunkar på i ett behagligt långsamt tempo är den så rafflande att jag ibland kommer på mig med att hålla andan. När Jenny träffar sin svärmor bubblar det i mina ådror och pyser i locket. Jenny faller nu fritt, väl gestaltat med vilken man hon nu blir tillsammans med.
I tredje delen är ödeläggelsen ett faktum, inte ens den ”snälle killen” kan rädda henne. Inte lär hon få några vingar att flyga till himlen med heller. Drömmen om madonnan blir en mardröm.
Eller vad handlar den komplexa Jenny egentligen om?
Jag håller i en skatt från 1928 med förgyllt snitt i mina händer. I den finns ett något mindre glimrande förord av Fredrik Böök. Han hävdar att Jenny liksom alla andra kvinnor är bräckliga som liljeväxter, ”när den en gång blivit bruten är sagan slut”. Han liknar Jenny vid hermelinen som om den får en fläck på sin vita päls biter sig själv ihjäl. För göken Böök är Jenny en varning till kvinnor som vill leva i frihet och en hyllning till det konservativa äktenskapet. Tillåt mig skratta åt detta önsketänkande. Undset skriver: ”Mitt emot Jenny sutto två unga fruar. De voro kanske inte äldre än hon själv, bara medfarna av att tassa omkring i äktenskapet några år.” En liljeväxt skulle aldrig kunna föda ett barn. Både Bööken och hans åsikter är tack och lov begravda sedan länge.
I nyare utgåvor finns ett förord av Ebba Witt-Brattström. Hon hyllar inte bara Jenny utan också Gunnar Heggen. Gunnar är den snälle killen som är Jennys vän men i sista delen friar till henne för att med sin kärlek rädda henne från undergången. Han tror att han älskat henne hela tiden, men tillåt mig invända. Jag tror att han börjar älska Jenny när hon blir svag. Han ville inte ha henne som skicklig konstnär, stark och energisk med stor aptit och gott självförtroende. När hon gråter blir han kär i henne, eller i drömmen om. Gunnar vill även han äga Jenny för att kunna kokettera med sin manlighet.
För mig står det klart att Jenny är en saga om den falska dikotomin att en kvinna är antingen ren/oskuld/vit/älskad eller smutsig/sexuellt aktiv/svart/älskarinna: Hora-madonna-komplexet. Jenny är metafor för madonnan och hennes vän Fransiska (Cesca) Jahrman är horan. Detta patriarkala synsätt på kvinnan är vad som förgör Jenny. Diegesen om Jennys skolning in i heteronormen utgör en slags omvänd utvecklingsroman. I samma stund hon ger sin sexuella varelse utlopp förlorar hon fotfästet på piedestalen och den falska identiteten krackelerar, madonnan störtar.
Varje kvinna är en sammansatt individ och kan inte reduceras till varken den ena eller andra stereotypen, således finns det varken horor eller madonnor. Det betyder att Jennys död på ett teoretiskt plan inte behöver vara sorglig. Det är stereotypen madonnan som dör medan horan däremot lever vidare, lyckligt rent av. Ska man prompt läsa Jenny som en varning för någonting är det nog för drömmen om madonnan och risken med att underskatta sina lustar. Observera att detta också gäller män, som får sina liv raserade av att ge sig i kast med drömmen om en madonna.
Senaste kommentarer