Svartvita bilder och andra noveller av Bodil Malmsten

”Som om ordet barndom betyder vad det betyder – barnets dom. Som om den domen vore ovillkorlig – vilket den är.”

Texterna som hör till Svartvita bilder är från 1988 och de är just som beskrivningar av bilder tagna på femtiotalet eller så. Inledningsvis inbillar jag mig att jag ska få en klarare bild av författarens barndom. Men tji får läsaren som vill ha biografiska sanningar om personen Bodil Malmsten (1944-2016). Givetvis finns hon där, mellan raderna, men hennes författarskap är visst ett försök att undvika sig själv. Hon har sagt att”Så fort man sätter sig vid datorn eller gör en anteckning så kan det aldrig vara ens privata jag. Det är alltid en vinkling. Det är jaget i boken som drar iväg.” Jag ser i alla fall en rödhårig Mia-gestalt framför mig, som svär, stjäl, skäms, självskadar och slår sin Madickenlika lillasyster.

”Och alltihop ser ut som en alldeles vanlig julafton och inte ett alldeles obegripligt tillfälle med en känsla av att man inte finns som vanligt.”

Det här är det äldsta hittills jag läser av Malmsten. Jag känner igen den säregna stilen med här är den liksom babbligare, ännu inte i sin fulla potential kanske. Det är svartsynt och dråpligt. Lagom suggestivt och ibland så där underfundigt och Malmstenskt.

”Så fick tiden och jag hamnade utanför båda mina släkter, farfars släkt och morfars, livet bara rände fram brutalt och oplanerat till en dag jag vaknade på intensiven med en slang i näsan, magpumpad med dropp i armen och i centrum för vänstersamverkan familj jag någonsin haft, farfar var där.”

Sen kommer ett gäng noveller ur Undergångarens sånger, som är från 1998. Del I är bokens bästa och motsvarar mina förväntningar. Den handlar om en författare, om Alan Turing, om språk, litteratur och om Ida Hammershøi faktiskt.

”I Hammershøis rum är det Ida Hammershøi som betalar. Ida är kvinnan med den böjda nacken, den bortvända är hon och det är hennes tillbakahållna skrik som hörs i Hammershøis tavlor.”

Hon skriver att hon försöker undvika att tala och skriva. Prat bara förstör och det vackraste har redan skrivits av Gunnar Ekelöf: ”En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror.” Jag relaterar starkt till det där. Jag försöker hålla tyst, men det går inte. Jag får en tanke om att det kanske har med starka känslor att göra. Kvinnan vi har att göra med här var ju alltså så förbannad på allt (privatiseringar, solen med mera) att hon lämnade Sverige. Jag är också känslomänniska det vill säga jag känner snabbt och starkt och kastar inte sällan ur mig det jag känner, och sen ångrar jag mig. När man måste kommunicera är det minst dåliga att skriva, menar Malmsten.

”som om det räckte med att allting fanns. Som om världen i sig själv var nog och inte krävde några författare för att skriva ner den.”

Resten av Undergångarens sånger handlar om sex och död. Det skaver och är mörkt och makabert mest hela tiden. Jag tycker att det blir väl kvalmigt faktiskt, folk är ensamma, handikappade, överviktiga, olyckliga, blir knivhuggna och kvävs. Det verkar som att hon hittade tillbaka till humorn sen i Finistère. Jag tycker mer om hennes senare verk.

Lämna ett svar