Johanna Hedman debuterar imposant med Trion som påminner om både Samlade verk och Normala människor. Liksom i Samlade verk finns här triangeldramat och universitetsstämningen. En heterosexuell relation i gungning liknar den i Normala människor. I Trion får jag det bästa från dessa, (enormt uppskattade böcker, som dock inte är mina favoriter), utvecklat till något storslaget. Jag tycker Johanna Hedman lyckas mycket bättre och att hajpen kring hennes debut är rimlig. Inte bara för att Trion är välskriven för det gäller alla tre verk, utan för att den i första hand handlar om klass. Klassamhällets övre skikt, alltså lägre medelklass och uppåt, kan utgöra en abstraktion svår att förhålla sig till, men Hedman lyckas sätta fingret på och visualisera hur det kan te sig.
”När han tänker på Tora och Frances ser han dem som skyddade av ett finmaskigt nät som dämpar varje fall. Vanligtvis syns inte trådarna, men ibland skimrar de till i form av problem och misstag som ändå aldrig kommer att komma dem inpå huden. Det har alltid provocerat honom. Samtidigt som han vill att de ska förbli tryggt omslutna av ett lager av frihetskapital.”
”Han” i citatet ovan är Hugo. Han representerar den lägre medelklassen med akademiska intressen, som måste arbeta samtidigt som han studerar. Som flyttat till Stockholm från Skåne och förstås har bekymmer med att hitta bostad men får genom sin nyfunna vän August hyra ett rum i en överklassvåning. Där finns dottern Thora (som senare kommer få dottern Frances).
Thora och August är bästa vänner sedan barndomen, de har också har sex med varandra. August är en varm, lojal och vänlig konstnärssjäl, Thora en sval och svåråtkomlig juridikstudent. Hugo blir femte hjulet som rullar bredvid deras tvåsamhet, men som också lyckas korsa deras väg för att vara intim med Thora. Hugos och Thoras relation är romanens egentliga kärna. Det blir en sugande dynamik när könsroller samverkar med klasshärkomst, här precis som i Normala människor, är tjejen rik och killen inte det.
Vi börjar i framtiden när Hugo är i övre medelåldern, för att sedan landa i ramberättelsen som handlar om trions år som unga vuxna. Texten växlar mellan Hugos och Thoras perspektiv i jag-form. De tillhör en generation som komplicerar saker mer än nödvändigt. Som har öppna relationer, som låter vänskap och kärlek flöda utan bestämda gränser. Som inte vill binda sig utan låter sig styras av frihetsanspråk.
Det finns en idé här som känns igen från Normala människor. Man är ung och har livet framför sig, man vill vara fri och ha alla dörrar öppna, men man vill inte vara ensam. Problemet är att den ekvationen går inte ihop. Människan kan aldrig bli fri från flockdjursmentaliteten. En människa är i och för sig i vissa avseenden alltid ensam, tycks Hedman mena. Enda sättet att vara så lite ensam som möjligt, är att vara i nära relation och nära relationer kräver löften och bundna band. Men att binda upp sig är att välja, att bestämma sig, att avstå något annat och att våga riskera att bli lämnad. Det kräver att man kan visa sig sårbar och att man kan sätta ord på vad man faktiskt känner, vill och önskar. Man måste stå ut med att känna sig löjlig ibland, kunna sätta sig in i den andres situation, be om ursäkt, kompromissa och vara generös med sin tid och energi.
Thora som representerar överklassen, är en diva. Hon är ängslig men spelar säker, stolt som låtsas vara tillåtande, sval som egentligen brinner inombords. I relation med henne får man vara beredd på en kraftmätning. Hon ber inte om hjälp (på grund av att hon är bortskämd). Vägrar visa sig svag (har inte tvingats göra det). Blir sur när hon inte står i centrum (är van med det). Hon tror sig ha ett klassperspektiv men nej nej. The blind self är stort, kognitiv dissonans uppstår. När hon efter att ha fått höra ett par sanningens ord av en vän blir sur och smäller igen dörren efter sig, tror hon att omgivningen uppfattar smällen som orsakat av korsdrag. Fast alla vet att Thora är sur igen. Det är tack vare greppet med två jag-berättare som vi får syn på glappet mellan jaget man uppfattar själv och som andra uppfattar en.
Men då är det varken bättre eller sämre för den psykiska hälsan att tillhöra medel- eller överklass, kan man kanske tro. Och ja visst, när man är ung är det svårt för alla. Men på olika sätt, av olika skäl och av olika dignitet. Framförallt tycks det krångla till sig när människor från olika klasser ska mötas. Hugo klarar inte att vara den större personen utan sätter i mötet med Thora hårt mot hårt.
Jag älskar den här stilistiskt tonsäkra berättelsen och karaktärerna Thora och Hugo är levande för mig. August däremot känns konstruerad och orealistisk, men det gör inte så mycket för han är bifigur. Hedman för sin berättelse framåt framförallt via dialog och gestaltning. Jag får lite skamkänslor över att jag gillar den här typen av djupgående analys av maktrelationer, som absolut kan uppfattas som navelskåderi, men på samma gång är vad som har pågått i mitt liv och nästan alla människors jag känner och har omkring mig. Det handlar inte om människans värsta strider, varken om död, svält, krig eller våld. Trion är ett psykologiskt drama som försöker bena ut vad som gör att vi blir som vi blir och dess fokus är privilegierade personer.
När jag läst klart måste jag omedelbart börja om från början igen.
Senaste kommentarer