aug 02 2023

Är detta en människa? Av Primo Levi

Det här är en vittnesskildring som publicerades första gången 1947, bara några år efter att Primo Levi, italiensk kemist, sluppit ur koncentrationslägret Buna, en del av Auschwitz. Som nummer 174 517 skrev han boken i huvudet, den första delen i en triptyk. På svenska kom den dock först 1988 – över fyrtio år senare, då var Primo Levi tyvärr död. Han gick mot strömmen och kämpade för att påminna om det som hänt i en tid när många ville glömma och blicka framåt. Mardrömmarna han hade i lägret om att ingen ville lyssna på hans berättelse blev tyvärr verklighet. Men nu har den fått upprättelse. Boken anses vara en av de viktigaste skildringarna av Förintelsen. Jag instämmer!

Jag älskar Levis prosa varför jag kommer citera sönder den här texten.

”Alla upptäcker förr eller senare i livet att den fullkomliga lyckan inte existerar. Men få dröjer vid den motsatta reflektionen, att detsamma gäller den fullkomliga olyckan. De faktorer som omöjliggör både dessa motsatser är av samma natur. De betingas av våra existentiella villkor som står i strid mot allt oändligt. Det rör sig om vår alltid otillräckliga kunskap om framtiden. I ena fallet kallad hopp, i det andra ovisshet inför morgondagen. Det rör sig om vissheten om döden, som sätter en gräns för all glädje men också för all sorg. Det rör sig också om de oundvikliga materiella bekymren vilka på samma sätt som de förgiftar all varaktig lycka också oupphörligen avleder vår uppmärksamhet från den olycka som hotar och som gör kännedomen om den fragmentarisk och därför uthärdlig. Det var just umbärandena, slagen, kylan, törsten som under och även efter resan höll oss flytande över den bottenlösa förtvivlans tomhet. Inte vilja att leva. Inte någon medveten resignation. Få människor förmår inta en sådan attityd. Och vi var bara ordinära representanter för människosläktet.”

Till stor del är boken en redogörelse för de yttre praktiska och inre mentala levnadsvillkor som råder i det lilla samhälle som lägret utgör. Det är Auschwitz som gör honom till jude menar Levi. ”De sydde fast Davidsstjärnan på mig, och inte bara på kläderna.” Avhumanisering pågår men på samma gång flera för människan typiska förfaranden som innefattar bland annat handel, hierarkier och oskrivna regler. Han berättar om hur trångt det är att dela brits, om såren på fötterna och det mest väsentliga; hungern. Bröd används som betalningsmedel. Detaljerna är många i Levis skildring och det hemska finns där, passande nog implicit. Han litar på att läsaren förstår fasorna utan att han behöver skriva det på näsan. Det uppskattar jag.

”För att spara tid beter sig många på ett djuriskt sätt och kastar vatten medan de springer ty om fem minuter börjar utdelningen av bröd. […] Av det heliga gråa lilla stycke som i grannens hand förefaller jättelikt och i ens egen så litet att man blir gråtfärdig. Detta är en daglig hallucination som man till sist vänjer sig vid. Men den första tiden är den så övermäktig att många av oss efter en lång palaver på tu man hand om den egna uppenbara och ständiga oturen och andras oförskämda tur tillslut byter ranson varpå synvillan återkommer och var och en är lika missnöjd och besviken som tidigare.”

Fångar och vakter, får möta minst sagt obehagliga sidor av människan, i andra men även i sig själva. I den här närgångna men inte sentimentala skildringen av människor i yttersta nöd analyserar författaren människans etik och moral, överlevnadsinstinkter och ondska. I princip torde ingen överlevt utan att ha roffat åt sig mat, underlåtit att hjälpa någon i en nödsituation eller på andra sätt agerat egoistiskt.

”Vid sidan av dem som utsetts till funktionärer och som alltså från början gynnats av ödet, finns det dock en stor kategori fångar som kämpar för att överleva helt hänvisade till sina egna krafter. Det gäller att gå mot strömmen. Att varenda dag och varenda timme göra front mot slitet, hungern, kölden och den slöhet som blir följden. Att hålla stånd mot fienderna och inte ha förbarmande med rivalerna. Att skärpa intelligensen, öka tåligheten och stålsätta viljan. Eller också att kväva all värdighet och blåsa ut samvetets ljus. Att som rå sälle dra i fält mot de andra råa sällarna och låta sig ledas av de oanade dolda krafter som i grymma tider räddar släkter och individer. Många var de vägar vi tänkte ut att använda för att inte dö, lika många som våra skilda karaktärer. Samtliga medförde de en nedbrytande allas kamp mot alla och många av dem en inte så liten summa villfarelser och kompromisser. Att överleva utan att göra avkall på någonting i sin egen moraluppfattning eller utan att lyckan direkt och kraftfullt grep in, förunnades bara ett litet fåtal högtstående individer av samma släkte som martyrer och helgon.

Boken avslutas med en efterskrift där författaren besvarar frågor. Mer om Primo Levi finns hos Bildningsbyrån.

aug 01 2023

I sällskap med döden av Ingvar Carlsson

Jag är en nostalgisk jävel det får jag tyvärr erkänna. Kanske är det därför jag ger mig på en bok av arbetarklassgrabben som blev statsminister, Ingvar Carlsson (född 1934), trots att jag är urbota less på partipolitik och partipolitiker. Ganska länge ångrar jag mig, men på slutet får jag i alla fall skymta vad jag hoppas på.

Ett givet tema är döden och hur den drabbat Carlsson genom hela livet. Hans pappa dog tidigt och sen alla socialistiska, progressiva för demokrati verkande politiker världen över som blivit röjda ur vägen; Olof Palme, bröderna Kennedy, Martin Luther King Jr, Anna Lindh med flera. Det är en skrämmande bild som framträder när han listar alla offer. Ingvar Carlsson var första svenska statsminister med livvakter, givetvis har också han fått utstå både hot och attentat.

Ett annat givet tema är den politiska historien som han varit en del av. I dessa ganska trista kapitel ljuder en väntat stillsam men också oväntat skrytsam stämma som bara någon enstaka gång drabbas av självtvivel men i övrigt tillskansar sig det som gått bra, skyller det som gått dåligt på andra och hyllar socialdemokrater som i princip felfria människor. Här liknar han inte helt men ändå alltför väl dagens politiker. Masken sitter på plats, orden är väl valda och säger ingenting, som här:

”Från ett bottenläge i opinionsundersökningarna efter regeringskrisen hade socialdemokraterna fått ökat stöd, men på valdagen nådde vi inte ända fram. Det blev regeringsskifte och Carl Bildt tillträdde som statsminister. Jag var ändå relativt nöjd, vi hade med våra viktiga politiska beslut och reformer, skaffat oss en stabil politisk plattform vilken vi kunde driva vårt arbete i opposition.”

Däremot vinner han min sympati när han berättar om sitt jämställdhetsarbete och hur feminismen stod och vägde på den tiden. Hans jämställda regering var världens första som bestod av lika många kvinnor och män. Han erkänner att han själv inte tog hand om sina två döttrar och att han borde stöttat sin fru Ingrid mer när hon fick kritik för sina kläder.

Jag har mött det promenerande paret Carlsson flera gånger då deras hus i Nyhamn ligger nästan precis här där jag bor. Han hälsade alltid, inte hon.

Egentligen är det först när han kommer till Ingrids sjukdom, Alzheimers, som jag tycker det blir riktigt intressant. Då får vi komma honom närmare. Jag känner med honom när han klargör hur svårt det är att ge upp och hur han nästan går under innan Ingrid tillslut flyttar till ett demensboende.

Det är dock tydligt att han i första hand vill behålla sin professionella identitet som politiker för sen avslutar han med att skriva om inbördeskriget i Rwanda och varningen om att politiker just nu ”spelar rysk roulett med den svenska demokratin.”

Att vara i sällskap med högerpopulism är att vara i sällskap med döden.

jul 31 2023

Spindelbjörken av Pär Hansson

”Hans namn ristat i björkens näver. Joel. Pojkjäveln. Bokstäverna liksom uppförstorade i svallet i nävret.
Jag behöver hålla honom på armlängds avstånd, han som var jag.”

Poeten Pär Hansson har mig vid ”reklam för idioter” på sidan 18. Jag är upprymd över att jag kanske håller i en lite märklig och originell roman. Sen visar det sig tyvärr att del ett lovar runt, del två håller lite för tunt. Men sen i del tre ökar mitt intresse igen. Det handlar om Joel, störstpajken. Nu är han är vuxen och har med sig familjen till barndomshemmet i Västerbotten, det får honom att minnas sin uppväxt.

Största delen av boken, del två, utgörs av Joels barndomsskildring och den är lite långtråkig, det känns som att jag läst den förut. Spindelbjörken är lite som Häng city, händelsefattig om pojkars uppväxt, minus humor. Som ung är Joel med får namngivna efter amerikanska rockstjärnor eller kompisar (en kristen, en bög). De fiskar, snattar, onanerar, gör hål i örat, bevittnar syskonbråk, kollar på porr, bygger koja, smygröker och allt det där som brukar höra pojkars barndomsskildringar och coming of age till. Det handlar också om giftig maskulinitet, makt och hierarkier. Joel blir utsatt för grym och våldsam mobbning samt effeminerade öknamn. Här finns en extremt obehaglig scen när pojkar stoppar smällare i röven på en katt och tänder på. Jag är mer förtjust i delarna där Joel är den vuxna berättaren, fastnar särskilt mycket för beskrivningen av hans ambivalens i förhållande till skratt.

”Jag har börjat skratta. Det låter som ett skratt från helvetet och jag kan inte säga när det började. Jag skrattade inte så när jag var yngre, innan jag fyllde trettio. Är det farfars skratt? Inte är det då mitt alla gånger, det kan jag säga.”

När jag slagit igen boken brusar det inom mig. Jag är berörd. Hansson lyckas gestalta hur svåra erfarenheter i barndomen kastar ekon in i vuxenlivet. Jag får en känsla för hur besvärligt det kan vara att öppna sig för sina närstående om och på grund av traumatiska minnen. Visserligen upplever jag Spindelbjörken medan jag läser den onödigt lång, men samtidigt förstår jag att det krävs en lång startsträcka för att forcera den stenhårda kärna som vaktar om en smärtsam last.

Hans varsamma prosa finner jag något ojämn men bitvis är orden som nyckeln till den dörr bakom vilken det innersta blir synligt. Där är det en ynnest att vara, det är varmt, mjukt och sårbarheten är blottad. Spindelbjörken är en märkbart feministisk skildring.

”Om någon hade sett vad vi gjorde hade det säkert sett ut som om jag knullade Karin, men det kändes som att det var hon som knullade mig. Tydligt och bestämt.”

jul 30 2023

Svalors flykt av Majgull Axelsson

Det här är en lättläst fyrahundrasidare om vänskapen som uppstår mellan psykologen Christel med Parkinsons sjukdom och hennes patient Zadie, en fosterhemsplacerad flicka som förlorat sin lillebror på grund av missbrukande föräldrars vanvård och socialtjänstens misslyckande.

Svalors flykt är baserad på Esmeraldas fruktansvärda öde, även kallad Lilla hjärtat. Det är få saker som förenar människor så helgjutet som när barn dör samt missbrukande människors bristande moral. Det här är alltså en bok om känslor som redan från början finns hos läsaren och som endast finns i svart och vitt. Att läsa Svalors flykt är således att gegga runt i redan upplevd sorg och misär utan att få tillträde till någon ny upplysning, ingång eller förståelse. I Majgull Axelssons text finns inga luckor, inga frågeställningar för läsaren att fundera på, ingen problematisering. Här är knarkare helt igenom onda människor, barn är goda varelser som aldrig felar.

Det som hände i verkligheten är ohyggligt. Jag förstår såklart att man vill och behöver hänge sig åt okonstlat raseri och banala tankar. Men jag förväntar mig mer av Axelsson än enkla svar på svåra frågor. Jag önskar mig en nyanserad berättelse som problematiserar och utmanar de svåra avvägningar som omhändertagna och fosterhemsplacerade barn innebär och hur vi bäst kan hjälpa medmänniskor i missbruk. Det närmaste vi kommer nyansering här är när psykologen ”gör övertramp” genom att fästa sig för mycket vid sin patient. Det duger inte. Den här romanen skildrar ett redan rådande konsensus, den skapar inte någon debatt då den saknar konflikt. En berättelse med missbrukarens inifrånperspektiv hade varit något för mig eller en diskussion om jourhemmens funktion (eftersom från dessa måste barnen flytta vidare).

Det är mer som haltar i Svalors flykt; gestaltningen, den psykologiska medvetenheten, realismen. Zadie är en sjuttonårig hjälte utformad som en tantfantasi. Jag kan stå ut med att hon är bäst i klassen, älskar böcker, avfärdar sociala medier och ”veckotidningstjafs” men att hon kallar de jämnåriga tjejerna ”snörphöns” kan jag inte acceptera. Sen stör jag mig på att både Christel och Zadie ”märker” att de springer, ”upptäcker” att de gått till en viss gata först när de är där. Sjukdomen Parkinsson går under smeknamnet ”Elaka herr P” och det överanvänds å det grövsta. Sen med hjälp av överhörning och perfekta avslöjanden går allt i lås, alla trådar visar sig härstamma från en och samma rulle, lösningen presenteras korrekt. Just så som verkligheten aldrig är.

Jag har inget direkt emot språket annars, det flyter fint och är som sagt väldigt lättläst. Jag ställer mig dock frågande till varför Axelsson vill agitera mot en ”dum domare” som dömt fel – när det är lagen man borde angripa? Mest upprörs jag över att hon väljer att utmåla missbrukare som att de njuter av att plåga barn.

jul 29 2023

Balkan Express av Slavenka Drakulić

Jag brukar inte strössla triggervarningar men nu vill jag faktiskt flagga rött. Den här essäsamlingen om de Jugoslaviska krigen är mycket tung och realistisk, den fick mig på fall, fritt rakt ner i mörkret. Förmodligen är det den bok som fått mig att må sämst av alla mina läsupplevelser. Hade inte Slavenka Drakulić varit så skicklig hade jag kanske inte skrivit om den alls. Det tar emot.

Det tar sannerligen emot. På grund av hopplöshetskänslor tror jag. Det här att människor låter det hända gång på gång, nu är det krig i Ukraina och på många flera platser. Människan kan uppenbarligen inte lära av historien – kan det bli mer deprimerande?! Jag vill, som Drakulić skriver i förordet (1993), fortsätta tro på ordets makt, på nödvändigheten av att kommunicera. ”Nu är det det enda jag säkert vet att jag tror på.” Men hur ska man kunna tro på någonting? Når de nödvändiga orden rätt? När ett krig väl drar igång är allt för sent, det vittnar Drakulić om. ”Ingen kommer ut hel på andra sidan.”

Redan i förordet knockar hon mig. Det var för författaren precis som för oss här, hon såg på reportage från krigsdrabbade länder och tänkte att det måste vara omöjligt att leva där. 1991 kom kriget hem till henne i Zagreb och hennes beskrivning av hur krig på djupet påverkar enskilda människor drabbar mig skoningslöst. Det börjar med förvirring, det går inte att ta in vad det är för en ”mytisk varelse” som närmar sig, man vägrar inse faran, tillslut tar vidundret struptag, man börjar föreställa sig sin egen död och får mardrömmar. Man skapar en alternativ verklighet, blir så småningom en ny person med andra värderingar.

”Det stannar inte vid insikten att du är dess offer, det griper djupare än så. Krig driver dig till den smärtans punkt där du tvingas inse och erkänna på vilket sätt du är delaktig i det, blir dess medbrottsling.”

Omslaget utlovar ”fragment från andra sidan kriget”, och det är just vad som bjuds. Balkan Express börjar där nyheterna slutar. Essäerna skriver hon mellan 1991-1993 och de handlar inte om döda kroppar och trasiga hus. Hennes fokus växlar mellan det specifika krig som hon drabbas av och strukturella följder som gäller för alla krig. Kroatien höll sitt första demokratiska val 1990. Då röstade folk i första hand mot kommunisterna. Nationalismen blomstrade och 1991 började kriget. Inledningsvis försöker författaren hålla fast i det vanliga livet som hon känner det men snart tvingas hon acceptera att det är krig. Hon flyr från Kroatien till Sloveniens huvudstad Ljubljana. När hon av en främmande man blir beskylld för att roffa åt sig av slovenernas skattepengar tänker hon: ”Samtalet där på flodstranden hade ingenting med oss att göra – universitetsläraren från Ljubljana och författarinnan från Zagreb. Det var kriget som talade genom våra strupar, anklagade oss, reducerade oss till två motståndare, tvingade oss att rättfärdiga oss.”

Drakulić skriver med stor psykologisk medvetenhet om sina egna betraktelser från krigets insida, erfarenheter av att vara flykting, intervjuer med soldater och andra flyktingar, mediarapporteringens misslyckanden (”en dödens pornografi”) med mera.

”Jag söker fortfarande efter något i hennes ansikte, spår av krig. Till slut förstår jag: hon är sminkad. Det är det som är förbryllande med henne, gör hennes situation ännu mer overklig, tror jag. Hon har samma ansikte som förra gången jag träffade henne men det är som om sminket överbryggar tiden, kriget, själva hennes tragedi. Det är det som inte passar in i bilden av en flykting.”

Författaren beskriver hur hon tappar sin identitet – den som brukade bestämmas av utbildning, yrke, tankar, karaktär – och hon blir en av 4,5 miljoner kroater. ”Krig reducerar människor till nationaliteter.” Andrafiering är nästa steg. ”När begrepp som ”dom andra” får fotfäste blir det ofattbara möjligt.” Och sen avslutar hon med putta hål på den skyddande bubbla vi använder oss av som går ut på att utse monster. ”.. den ondska de representerar kan identifieras och sedan isoleras, kastas i avgrunden och dödas. Det är därför vi måste koncentrera oss på hans verkliga, och inte på vår möjliga, skuld”.

Den här krossar mig. Jag blir nästintill apatisk när jag läser. Förlorar glädje och hopp. Idiotiskt nog lyssnar jag på Är detta en människa av Primo Levi samtidigt, dubbeldepression. Det här är en fantastiskt fint författad bok men fy fan vad den tog. När jag vinkar av Balkan Express som åker vidare mot nya krig antar jag, lämnar den mig tom som en glasklocka inombords.

jul 24 2023

Minns du? Av Alice Staffan Beckman

Minns du? är en aktningsbetygelse, ett tacktal, en kärleksförklaring från författaren till hens älskade Annabelle. Det är en mycket rörande och fin liten bok, den värmer sin läsare som en filt i mjukaste merinoull.

Alice Staffan Beckman, född 1934 har gett sig själv uppdraget att åt sin dementa fru minnas tiden som flytt. Det är en verkligt sentimental skildring, eftersom det är underförstått att det finns relativt lite tid kvar framåt, men jag känner mig ändå mest lätt och positiv när jag är i den. Det är ljuvt att läsa om människor som hittar lycka och kärlek sent i livet. Prosan är dock ojämn, ibland mer redovisande, ibland klart lysande och energigivande. I perioder tänker jag att författaren är i överkant jag-centrerad, inte minst med tanke på bokens premiss. Men vem är jag att smäda egoismens binnikemask som söker sitt fäste i oss alla? Alice Staffan Beckman kom ut sent i livet som trans varför hen kanske mer än andra tagit sig an det offentliga livet som en skådespelare. Folk glor, men fåtalet ser själva människan. Annabelle bjöd ner författaren från scenen och hen kunde tillsammans med henne äntligen kliva ur sin roll och kasta scenkläderna.

Författaren berättar om sina två svåraste ögonblick i livet. Det ena var när hens barn var sjukt, och det andra:

”..var för mindre än ett år sedan då jag tvingades inse att den bubbla i vilken Annabelle och jag levde här hos oss, den bubbla jag skapat för att vår kärlek skulle få leva ostörd till slutet, skulle knäcka mej före henne och lämna henne ensam – att jag alltså måste lämna bort henne och svika löftet till vår kärlek… att det var jag som måste ”ta ansvaret” och göra det som ingen av oss ville…jag måste svika både henne och mej själv och som den friskare av oss utöva makt…”

Att dessa älskade tu inte längre lever tvåstöringarnas gemensamma vardagsliv är väl som att dö litegrand. Nu delar författaren sin älskling med Lasse på boendet. I deras liv har ägandet, svartsjukan och monogamin ingen plats (längre), och för första gången tror jag på det som ett hållbart levnadssätt.

jul 22 2023

Allegro pastell av Leif Randt

Som titeln belyser är det här en kärleksroman om färgsvaga och konturlösa samtidsmänniskor som lever i ett högt tempo. Vi följer ett heterosexuellt kanske-par och deras bekanta som alla är runt trettio enligt personnumret men den så kallade ”biologiska åldern” lär vara högre med tanke på hur de festknarkar och super. Någon har begynnande leverskador vid 35. Den åldern vid vilken man anses vuxen verkar dock dröja allt längre.

Allegro pastell är för mig just som omslagsfotot; ett redigerat foto med människor som ger sken av att vara avslappnande men egentligen poserar, selfien är tagen snett underifrån för att framhäva käkbenet på bästa sätt. Romanen osar självcentrering, fåfänga och ängslighet. Medelklassens skamliga bravader torde syfta till att dissa borgerliga ideal som äktenskap och barnalstring med konsekvenser som instabilitet, ångest, barnslighet och en oavbruten SKITNÖDIGHET. Som studsbollar utan gränser eller hinder far de omkring med hela västvärlden som sin lekplats.

Läsaren får åka med på den bergochdalbana som innefattar rusiga toppar och svackor med baksmälla och psykologiserande samtal. Det kostar att ligga på topp, att hänga på de coolaste klubbarna, att hålla alla dörrar öppna och leva som om livet är oändligt. Ingen meditation i världen kan väga upp alla moraliska tvivelaktigheter som huvudkaraktärerna pysslar med.

Det blir tydligt att medelklassen i vår samtid nu kommit så långt, (eller egentligen backat), i riktning bort från moraliska (religiösa) hållpunkter, att det närmast liknar ett paradigmskifte. Samtidstropen innefattar att allt ska vara möjligt för alla, den individ som misslyckas gör det för att hen inte kämpat tillräckligt och vi blandar ihop behov och önskningar. Dessutom tar vi den materiella livsföringen för given och likaså den fysiska kroppen. En tjock tröja handlar man inte för att slippa frysa utan för att se mysig ut på julfotona. Sekulariserade som vi är tycks vi ha tappat bort de grundläggande moraliska principer vilka hjälpte oss identifiera makt och förtryck. Att ta betalt i samband med en tinderdejt exempelvis är prostitution men i vår nyliberala samtid använder man inte gärna de rätta begreppen. Skryt är att ”inte be om ursäkt för sig själv”. Inte vill man kalla en glad, ung, cool partykille för alkoholist eller knarkare. Kroppen bryr sig dock inte om på vilka klubbar giftiga substanser inmundigas.

Jag älskar när författare sätter fingret på samhällsproblem och Leif Randt gör det elegant och med ironi. Vi slipper alltför många namn på märken och dylikt i syfte att konnotera ängslighet. I motsats till allegro går romanen i adagio, det känns som att den står och stampar lite men det gör faktiskt inget. Mitt intresse är konstant. Däremot tycks han lägga lite väl många av de ruttna sidorna på den kvinnliga protagonisten? Kanskemännen känner jag sedan tidigare, och visst, det är väl på tiden att även kanskekvinnan gör entré i litteraturen. Det är hon som säger saker som att det mest avgörande med att få barn är att betrakta sig själv och se hur man förändras.

”..vissa flirtar miste helt enkelt all sin tjusning så snart kontrastytan för det egentliga förhållandet försvann..”

Man kan tycka att distansförhållande vore perfekt för en kanskemans och en kanskekvinnas romans som inte får likna ett förhållande-förhållande. Men nej, även det innebär att binda upp sig i för hårda linor. Då kan otrohet öka spänningen. Men att kalla det otrohet är förlegat – en modern människa trotsar givetvis också monogamins ideal. Att erkänna sig svartsjuk det vill säga svag är inte coolt, alltså inte ett alternativ.

”..dessutom ursäktade hon sig för det hastiga uppbrottet, men Jerome sa ”nej nej du gjorde helt rätt, jag var på vippen att känna mig säker med dig..”

Här ratas människor som ”känner efter för mycket” och det är ironiskt eftersom det är vad de själva gör hela tiden, inneslutna i sina rus och egon. Magkänslan lyser med sin frånvaro. Medveten närvaro innebär att hantera och påverka andras utifrånblickar på sin persona. När karaktärerna skriver brev till varandra slår det mig att de vardagliga samtalen (i telefon) fått ge vika för olika former av textmeddelanden vilket ytterligare separerar människor. Att formulera sig i text ger utrymme för det svårtolkade och storslagna som vardagspratet varken förmår eller kräver.

”ända sedan pappa dog i cancer tror jag på godtycklighet”

För den som blev helt trött och kände sig gammaldags nu rekommenderar jag Anna Björklunds Kvinnomanualen där hon låter röna ett motsatt budskap.

jul 21 2023

I trädgården hörs andra ekon av Göran Greider

”Den som lutar sig över det alldagliga blir förvånad”

Alltså Göran Greider… denna egensinniga gigant bland giganter. Hur ska jag ens förklara hur starkt och varmt jag känner för dina välgörande essäer som i det här verket faller in under rubriken trädgård? Av de ekon som du hör där i Dalarna, skapar du ett rum utanför det nutida samhällets diktat, för mig att trivas i. Här är det vilsamt och mysigt, här vill jag bli. Trots både tistlar och törnen är den enda starka känsla som uppstår epifani, inför livets förunderlighet och storhet, i sin vardaglighet. Med stor intelligens, empati och välvilja berättar du för mig om allt det grundläggande en människa bör veta om det jordiska livet.

”Gräv en grop och få en kulle på köpet!”

Det handlar om allt mellan himmel och jord – bokstavligen. Om årstidernas växlingar och kretsloppets cirkel. Om skära rosor och skira skäror. Om växelspelet mellan natur och människa, det domesticerade och det vilda, mellan det lätta och det svåra, mellan paradisdrömmen och övergödning. Om var människan lämpligen kan placera sig mellan ekocentrism och antropocentrism. Om klimat, minnen, politik, historia, kolonilotter, Bibeln, litteratur, klassamhället, robotgräsklippare, imperialism, kön, potatisens historia och syrensaft. Allt ackompanjerat av opretentiösa lite halvsuddiga bilder. Det ytliga, stressiga, kostsamma, tillgjorda och perfekta har ingen plats här.

”En trädgård är en plats som förtöjer mig vid en liten plätt på jorden – i en tid när medialisering och globalisering (oftast detsamma som världskapitalism) gör oss nära på platslösa. Idag kan vi äta nästan vad vi vill när som helst på året. Vi är säsongslösa. Vi svävar högt ovan jorden. Vi hör dagligen namn på avlägsna platser ljuda ur radion, datorn, TV:n. Men trädgården har kastat ankar. Växter från andra världsdelar står visserligen där. Men de är inte platslösa.”

Jag vill citera nästan allt, i alla fall från första halvan av boken. Greider ser parabolantennerna som en fantastisk växtlighet, ängen som trädgårdens älskade syster, träd som minnen – personliga och mänsklighetens. ”Trädgården är hemkomst, i en värld där allt drar mot avfärd.” Han påtalar det vackra i det vissna och beundrar hur snön trotsar gränser och sammanbinder trädgården med det övriga landskapet. Vintern hjälper den pressade trädgårdsfantasten att hitta balans mellan vila och tillväxt. Han menar att trädgården är ett ofullkomligt paradis, att sträva mot drömmen om paradiset är något konkret och meningsfullt som hjälper oss att motstå resignation. Men han vill också ”införa ett mått av skuld i trädgårdsodlandet. Också skuldkänslor lyser moraliskt upp världen.” Trädgården utmanar människans artegoism och kan uppmuntra till funderingar över frågor om mat och kapitalism, odling och makt, ”inte minst över den makt som konsumismens förskönade bilder av mat har över oss.” Att odla sin trädgård minskar lusten att flyga till andra breddgrader.

”En svala hejdar sig precis
vid mitt ansikte
där jag sitter på logverandan.
Tyngdlagen skrattar till.”

Jag som alltså inte ens är intresserad av odling eller trädgårdsskötsel älskar den här verkligt fina boken. Perfekt presentbok!

jul 17 2023

Sömngångarland av Mia Couto

Den här boken är del i mitt jorden-runt-projekt. Mia Couto är moçambikier, när han föddes 1955 – som son till vita portugisiska föräldrar – var Moçambique en koloni, tjugo år senare blev landet självständigt och kommunistiskt. 1977 utbröt inbördeskrig som kom att pågå i hela sexton år. Om detta blodiga krig handlar denna väldigt tråkiga bok som heter Sömngångarland.

Det är en fantasivärld som Couto bjuder in oss i befolkad av trollkarlar, andar och levande människor. Landskapet är komplicerat och dess natur varierar – från det förflutna till det närvarande, från verklighet och realism till verklighetsflykt och drömmar. Genren är magisk realism, tyvärr inte min favoritgenre. Alls!

Det går så här: Det är krig. En gammal man och en pojke gömmer sig i en utbränd buss när de inte vandrar omkring på jakt efter mat (lite som i Cormac McCarthys Vägen). Pojken läser för den gamla mannen ur några anteckningsböcker som de hittar. I vartannat kapitel är sedan författaren till skrivböckerna – Kindzu – jagberättare.

Coutos poetiska språk fångar mig ibland, vissa avsnitt är fantastiskt fint formulerade. Han skriver väldigt explicit om krigets fasor. Det han berättar om är hemskt, men allt det magiska gör mig uttråkad, jag förblir kall och längtar till dess att boken ska vara slut. Jag blir bara lite känslomässigt påverkad av kolonialisten som inte kan sluta pissa och som blivit förtrollad av en ”menstruerande hora”. Kvinnoporträtt verkar inte vara Coutos starka sida. Här dunkar trummorna i ”manliga toner” och de som dansar är unga flickor.

”Ni har blivit förvandlade till djur, utan familj, utan nation. För detta krig sattes inte i gång för att fördriva er ur landet utan för att fördriva landet ur er. Nu är vapnen er enda säl. De har berövat er så mycket att inte ens drömmarna är era längre, ingenting i ert land tillhör er längre, till och med himlen och havet är främlingars egendom. Det kommer att bli tusenfalt än tidigare, för ni kommer inte att se ansiktet på era nya ägare och dessa herrar kommer att använda sig av era bröder för att straffa er.”

jul 16 2023

En fest för livet av Ernest Hemingway

I En fest för livet skriver den sorgsna nobelpristagaren om en lyckligare tid. Utifrån gamla anteckningar fogar han ihop en otroligt trivsam (skönlitterär) roman som handlar om när han bodde i Paris tillsammans med sin första fru och son, på 20-talet.

”Om du är lycklig nog att som ung ha fått leva i Paris, så finns staden alltid hos dig vart du än sedan kommer, ty Paris är en fest för livet.”

Inte sedan jag läste Kvinnor jag tänker på om natten har jag myst så grovt till en bok. Beskrivningen av Paris är helt och hållet underbar, jag njuter av att vara där (igen) tillsammans med en glad Ernest som vid den här tiden är fattig på pengar men rik på kärlek och sällhet. Han sitter på olika kaféer och skriver och samtalar med andra författare om litteratur över musslor eller sniglar frästa i persilja och vitlök, vitt vin och whiskey. Läsaren får en liten glimt av inte bara Ernest Hemingways liv utan också Gertrude Steins, Scott Fitzgeralds, Ezra Pounds och James Joyces.

Hemingways prosa är lätt och ledig, lockande och blank som siden. För många år sedan gjorde Den gamle och havet mig besviken, detta sammantaget med ryktet om att han skriver ner kvinnor har hållit mig borta från hans övriga böcker. Nu upptäcker jag att han skriver för jävla bra och att han är ganska rolig också. Den här gav mersmak!

Men visst är det onödigt stort fokus på människors utseenden och visst verkar han sammankoppla det veka med det feminina. Fitzgeralds fru omskrivs som ett handikapp vilket i och för sig kan förklaras av den djupa vänskap han har med Fitzgerald själv. De pratar bland annat om snoppstorlek.

Dessutom delar han med sig av riktigt bra skrivtips.

”Allt du behöver göra är att skriva en sann mening. Skriv den sannaste meningen och fortsätt därifrån.”