”Hans namn ristat i björkens näver. Joel. Pojkjäveln. Bokstäverna liksom uppförstorade i svallet i nävret.
Jag behöver hålla honom på armlängds avstånd, han som var jag.”
Poeten Pär Hansson har mig vid ”reklam för idioter” på sidan 18. Jag är upprymd över att jag kanske håller i en lite märklig och originell roman. Sen visar det sig tyvärr att del ett lovar runt, del två håller lite för tunt. Men sen i del tre ökar mitt intresse igen. Det handlar om Joel, störstpajken. Nu är han är vuxen och har med sig familjen till barndomshemmet i Västerbotten, det får honom att minnas sin uppväxt.
Största delen av boken, del två, utgörs av Joels barndomsskildring och den är lite långtråkig, det känns som att jag läst den förut. Spindelbjörken är lite som Häng city, händelsefattig om pojkars uppväxt, minus humor. Som ung är Joel med får namngivna efter amerikanska rockstjärnor eller kompisar (en kristen, en bög). De fiskar, snattar, onanerar, gör hål i örat, bevittnar syskonbråk, kollar på porr, bygger koja, smygröker och allt det där som brukar höra pojkars barndomsskildringar och coming of age till. Det handlar också om giftig maskulinitet, makt och hierarkier. Joel blir utsatt för grym och våldsam mobbning samt effeminerade öknamn. Här finns en extremt obehaglig scen när pojkar stoppar smällare i röven på en katt och tänder på. Jag är mer förtjust i delarna där Joel är den vuxna berättaren, fastnar särskilt mycket för beskrivningen av hans ambivalens i förhållande till skratt.
”Jag har börjat skratta. Det låter som ett skratt från helvetet och jag kan inte säga när det började. Jag skrattade inte så när jag var yngre, innan jag fyllde trettio. Är det farfars skratt? Inte är det då mitt alla gånger, det kan jag säga.”
När jag slagit igen boken brusar det inom mig. Jag är berörd. Hansson lyckas gestalta hur svåra erfarenheter i barndomen kastar ekon in i vuxenlivet. Jag får en känsla för hur besvärligt det kan vara att öppna sig för sina närstående om och på grund av traumatiska minnen. Visserligen upplever jag Spindelbjörken medan jag läser den onödigt lång, men samtidigt förstår jag att det krävs en lång startsträcka för att forcera den stenhårda kärna som vaktar om en smärtsam last.
Hans varsamma prosa finner jag något ojämn men bitvis är orden som nyckeln till den dörr bakom vilken det innersta blir synligt. Där är det en ynnest att vara, det är varmt, mjukt och sårbarheten är blottad. Spindelbjörken är en märkbart feministisk skildring.
”Om någon hade sett vad vi gjorde hade det säkert sett ut som om jag knullade Karin, men det kändes som att det var hon som knullade mig. Tydligt och bestämt.”
Senaste kommentarer