I trädgården hörs andra ekon av Göran Greider

”Den som lutar sig över det alldagliga blir förvånad”

Alltså Göran Greider… denna egensinniga gigant bland giganter. Hur ska jag ens förklara hur starkt och varmt jag känner för dina välgörande essäer som i det här verket faller in under rubriken trädgård? Av de ekon som du hör där i Dalarna, skapar du ett rum utanför det nutida samhällets diktat, för mig att trivas i. Här är det vilsamt och mysigt, här vill jag bli. Trots både tistlar och törnen är den enda starka känsla som uppstår epifani, inför livets förunderlighet och storhet, i sin vardaglighet. Med stor intelligens, empati och välvilja berättar du för mig om allt det grundläggande en människa bör veta om det jordiska livet.

”Gräv en grop och få en kulle på köpet!”

Det handlar om allt mellan himmel och jord – bokstavligen. Om årstidernas växlingar och kretsloppets cirkel. Om skära rosor och skira skäror. Om växelspelet mellan natur och människa, det domesticerade och det vilda, mellan det lätta och det svåra, mellan paradisdrömmen och övergödning. Om var människan lämpligen kan placera sig mellan ekocentrism och antropocentrism. Om klimat, minnen, politik, historia, kolonilotter, Bibeln, litteratur, klassamhället, robotgräsklippare, imperialism, kön, potatisens historia och syrensaft. Allt ackompanjerat av opretentiösa lite halvsuddiga bilder. Det ytliga, stressiga, kostsamma, tillgjorda och perfekta har ingen plats här.

”En trädgård är en plats som förtöjer mig vid en liten plätt på jorden – i en tid när medialisering och globalisering (oftast detsamma som världskapitalism) gör oss nära på platslösa. Idag kan vi äta nästan vad vi vill när som helst på året. Vi är säsongslösa. Vi svävar högt ovan jorden. Vi hör dagligen namn på avlägsna platser ljuda ur radion, datorn, TV:n. Men trädgården har kastat ankar. Växter från andra världsdelar står visserligen där. Men de är inte platslösa.”

Jag vill citera nästan allt, i alla fall från första halvan av boken. Greider ser parabolantennerna som en fantastisk växtlighet, ängen som trädgårdens älskade syster, träd som minnen – personliga och mänsklighetens. ”Trädgården är hemkomst, i en värld där allt drar mot avfärd.” Han påtalar det vackra i det vissna och beundrar hur snön trotsar gränser och sammanbinder trädgården med det övriga landskapet. Vintern hjälper den pressade trädgårdsfantasten att hitta balans mellan vila och tillväxt. Han menar att trädgården är ett ofullkomligt paradis, att sträva mot drömmen om paradiset är något konkret och meningsfullt som hjälper oss att motstå resignation. Men han vill också ”införa ett mått av skuld i trädgårdsodlandet. Också skuldkänslor lyser moraliskt upp världen.” Trädgården utmanar människans artegoism och kan uppmuntra till funderingar över frågor om mat och kapitalism, odling och makt, ”inte minst över den makt som konsumismens förskönade bilder av mat har över oss.” Att odla sin trädgård minskar lusten att flyga till andra breddgrader.

”En svala hejdar sig precis
vid mitt ansikte
där jag sitter på logverandan.
Tyngdlagen skrattar till.”

Jag som alltså inte ens är intresserad av odling eller trädgårdsskötsel älskar den här verkligt fina boken. Perfekt presentbok!