I sällskap med döden av Ingvar Carlsson

Jag är en nostalgisk jävel det får jag tyvärr erkänna. Kanske är det därför jag ger mig på en bok av arbetarklassgrabben som blev statsminister, Ingvar Carlsson (född 1934), trots att jag är urbota less på partipolitik och partipolitiker. Ganska länge ångrar jag mig, men på slutet får jag i alla fall skymta vad jag hoppas på.

Ett givet tema är döden och hur den drabbat Carlsson genom hela livet. Hans pappa dog tidigt och sen alla socialistiska, progressiva för demokrati verkande politiker världen över som blivit röjda ur vägen; Olof Palme, bröderna Kennedy, Martin Luther King Jr, Anna Lindh med flera. Det är en skrämmande bild som framträder när han listar alla offer. Ingvar Carlsson var första svenska statsminister med livvakter, givetvis har också han fått utstå både hot och attentat.

Ett annat givet tema är den politiska historien som han varit en del av. I dessa ganska trista kapitel ljuder en väntat stillsam men också oväntat skrytsam stämma som bara någon enstaka gång drabbas av självtvivel men i övrigt tillskansar sig det som gått bra, skyller det som gått dåligt på andra och hyllar socialdemokrater som i princip felfria människor. Här liknar han inte helt men ändå alltför väl dagens politiker. Masken sitter på plats, orden är väl valda och säger ingenting, som här:

”Från ett bottenläge i opinionsundersökningarna efter regeringskrisen hade socialdemokraterna fått ökat stöd, men på valdagen nådde vi inte ända fram. Det blev regeringsskifte och Carl Bildt tillträdde som statsminister. Jag var ändå relativt nöjd, vi hade med våra viktiga politiska beslut och reformer, skaffat oss en stabil politisk plattform vilken vi kunde driva vårt arbete i opposition.”

Däremot vinner han min sympati när han berättar om sitt jämställdhetsarbete och hur feminismen stod och vägde på den tiden. Hans jämställda regering var världens första som bestod av lika många kvinnor och män. Han erkänner att han själv inte tog hand om sina två döttrar och att han borde stöttat sin fru Ingrid mer när hon fick kritik för sina kläder.

Jag har mött det promenerande paret Carlsson flera gånger då deras hus i Nyhamn ligger nästan precis här där jag bor. Han hälsade alltid, inte hon.

Egentligen är det först när han kommer till Ingrids sjukdom, Alzheimers, som jag tycker det blir riktigt intressant. Då får vi komma honom närmare. Jag känner med honom när han klargör hur svårt det är att ge upp och hur han nästan går under innan Ingrid tillslut flyttar till ett demensboende.

Det är dock tydligt att han i första hand vill behålla sin professionella identitet som politiker för sen avslutar han med att skriva om inbördeskriget i Rwanda och varningen om att politiker just nu ”spelar rysk roulett med den svenska demokratin.”

Att vara i sällskap med högerpopulism är att vara i sällskap med döden.