Det här är en vittnesskildring som publicerades första gången 1947, bara några år efter att Primo Levi, italiensk kemist, sluppit ur koncentrationslägret Buna, en del av Auschwitz. Som nummer 174 517 skrev han boken i huvudet, den första delen i en triptyk. På svenska kom den dock först 1988 – över fyrtio år senare, då var Primo Levi tyvärr död. Han gick mot strömmen och kämpade för att påminna om det som hänt i en tid när många ville glömma och blicka framåt. Mardrömmarna han hade i lägret om att ingen ville lyssna på hans berättelse blev tyvärr verklighet. Men nu har den fått upprättelse. Boken anses vara en av de viktigaste skildringarna av Förintelsen. Jag instämmer!
Jag älskar Levis prosa varför jag kommer citera sönder den här texten.
”Alla upptäcker förr eller senare i livet att den fullkomliga lyckan inte existerar. Men få dröjer vid den motsatta reflektionen, att detsamma gäller den fullkomliga olyckan. De faktorer som omöjliggör både dessa motsatser är av samma natur. De betingas av våra existentiella villkor som står i strid mot allt oändligt. Det rör sig om vår alltid otillräckliga kunskap om framtiden. I ena fallet kallad hopp, i det andra ovisshet inför morgondagen. Det rör sig om vissheten om döden, som sätter en gräns för all glädje men också för all sorg. Det rör sig också om de oundvikliga materiella bekymren vilka på samma sätt som de förgiftar all varaktig lycka också oupphörligen avleder vår uppmärksamhet från den olycka som hotar och som gör kännedomen om den fragmentarisk och därför uthärdlig. Det var just umbärandena, slagen, kylan, törsten som under och även efter resan höll oss flytande över den bottenlösa förtvivlans tomhet. Inte vilja att leva. Inte någon medveten resignation. Få människor förmår inta en sådan attityd. Och vi var bara ordinära representanter för människosläktet.”
Till stor del är boken en redogörelse för de yttre praktiska och inre mentala levnadsvillkor som råder i det lilla samhälle som lägret utgör. Det är Auschwitz som gör honom till jude menar Levi. ”De sydde fast Davidsstjärnan på mig, och inte bara på kläderna.” Avhumanisering pågår men på samma gång flera för människan typiska förfaranden som innefattar bland annat handel, hierarkier och oskrivna regler. Han berättar om hur trångt det är att dela brits, om såren på fötterna och det mest väsentliga; hungern. Bröd används som betalningsmedel. Detaljerna är många i Levis skildring och det hemska finns där, passande nog implicit. Han litar på att läsaren förstår fasorna utan att han behöver skriva det på näsan. Det uppskattar jag.
”För att spara tid beter sig många på ett djuriskt sätt och kastar vatten medan de springer ty om fem minuter börjar utdelningen av bröd. […] Av det heliga gråa lilla stycke som i grannens hand förefaller jättelikt och i ens egen så litet att man blir gråtfärdig. Detta är en daglig hallucination som man till sist vänjer sig vid. Men den första tiden är den så övermäktig att många av oss efter en lång palaver på tu man hand om den egna uppenbara och ständiga oturen och andras oförskämda tur tillslut byter ranson varpå synvillan återkommer och var och en är lika missnöjd och besviken som tidigare.”
Fångar och vakter, får möta minst sagt obehagliga sidor av människan, i andra men även i sig själva. I den här närgångna men inte sentimentala skildringen av människor i yttersta nöd analyserar författaren människans etik och moral, överlevnadsinstinkter och ondska. I princip torde ingen överlevt utan att ha roffat åt sig mat, underlåtit att hjälpa någon i en nödsituation eller på andra sätt agerat egoistiskt.
”Vid sidan av dem som utsetts till funktionärer och som alltså från början gynnats av ödet, finns det dock en stor kategori fångar som kämpar för att överleva helt hänvisade till sina egna krafter. Det gäller att gå mot strömmen. Att varenda dag och varenda timme göra front mot slitet, hungern, kölden och den slöhet som blir följden. Att hålla stånd mot fienderna och inte ha förbarmande med rivalerna. Att skärpa intelligensen, öka tåligheten och stålsätta viljan. Eller också att kväva all värdighet och blåsa ut samvetets ljus. Att som rå sälle dra i fält mot de andra råa sällarna och låta sig ledas av de oanade dolda krafter som i grymma tider räddar släkter och individer. Många var de vägar vi tänkte ut att använda för att inte dö, lika många som våra skilda karaktärer. Samtliga medförde de en nedbrytande allas kamp mot alla och många av dem en inte så liten summa villfarelser och kompromisser. Att överleva utan att göra avkall på någonting i sin egen moraluppfattning eller utan att lyckan direkt och kraftfullt grep in, förunnades bara ett litet fåtal högtstående individer av samma släkte som martyrer och helgon.
Boken avslutas med en efterskrift där författaren besvarar frågor. Mer om Primo Levi finns hos Bildningsbyrån.
Senaste kommentarer