Minns du? Av Alice Staffan Beckman

Minns du? är en aktningsbetygelse, ett tacktal, en kärleksförklaring från författaren till hens älskade Annabelle. Det är en mycket rörande och fin liten bok, den värmer sin läsare som en filt i mjukaste merinoull.

Alice Staffan Beckman, född 1934 har gett sig själv uppdraget att åt sin dementa fru minnas tiden som flytt. Det är en verkligt sentimental skildring, eftersom det är underförstått att det finns relativt lite tid kvar framåt, men jag känner mig ändå mest lätt och positiv när jag är i den. Det är ljuvt att läsa om människor som hittar lycka och kärlek sent i livet. Prosan är dock ojämn, ibland mer redovisande, ibland klart lysande och energigivande. I perioder tänker jag att författaren är i överkant jag-centrerad, inte minst med tanke på bokens premiss. Men vem är jag att smäda egoismens binnikemask som söker sitt fäste i oss alla? Alice Staffan Beckman kom ut sent i livet som trans varför hen kanske mer än andra tagit sig an det offentliga livet som en skådespelare. Folk glor, men fåtalet ser själva människan. Annabelle bjöd ner författaren från scenen och hen kunde tillsammans med henne äntligen kliva ur sin roll och kasta scenkläderna.

Författaren berättar om sina två svåraste ögonblick i livet. Det ena var när hens barn var sjukt, och det andra:

”..var för mindre än ett år sedan då jag tvingades inse att den bubbla i vilken Annabelle och jag levde här hos oss, den bubbla jag skapat för att vår kärlek skulle få leva ostörd till slutet, skulle knäcka mej före henne och lämna henne ensam – att jag alltså måste lämna bort henne och svika löftet till vår kärlek… att det var jag som måste ”ta ansvaret” och göra det som ingen av oss ville…jag måste svika både henne och mej själv och som den friskare av oss utöva makt…”

Att dessa älskade tu inte längre lever tvåstöringarnas gemensamma vardagsliv är väl som att dö litegrand. Nu delar författaren sin älskling med Lasse på boendet. I deras liv har ägandet, svartsjukan och monogamin ingen plats (längre), och för första gången tror jag på det som ett hållbart levnadssätt.