nov 09 2024

Den förlorade sonen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

”Vad ska vi göra med alla 40-åriga kvinnor. Mammamagar i mammajeans. De kan inte föda barn och ingen gillar en kvinnlig chef.”

När jag var ung och utan mammamage sökte jag svar. Nu i medelåldern uppskattar jag bra frågor. Caroline Ringskog Ferrada-Nolis (f. 1980) nya diktsamling bidrar med utmärkta spörsmål om kärlek, föräldraskap, sorg, skilsmässa och förlåtelse. Här finns allt som är viktigt.

”Jag höll min lilla dotter i handen och lämnade henne på dagis. Hon sa gå inte när jag gick. När kommer du tillbaka, frågade hon. Tidigt sa jag. 10? sa hon. 4, sa jag. Hon blev lugn. Hon kan inte klockan.”

Den förlorade sonen (2024) är en diktsamling konstituerad som en berättelse, det är ljuvlig läsning för mig (som helst inte läser poesi). Den handlar om en desorienterad kvinnas odyssé i vår samtid som börjar med att hon tvingas föda fram ett dött barn. Det är en av flera förlorade söner i detta ekvilibristiska verk som liknar en magisk fusion av klassiskt mästerverk och stand-up. Det är modigt, generöst, nattsvart och nära döden, lindat i vardagens mjuka trådar och knutet med stor humor. CRFN gestaltar som en gudinna och är en av mina absoluta favoriter, trots detta lyckas hon imponera mer och mer för varje bok. Jag älskar hennes explicita och direkta prosa som skiner av intelligens, djup, charm och fräschör. Hon är mogen och samtidigt väldigt modern och lyckas få mig, som ofta hatar det moderna, att trivas.

”Den dödes privilegium är att vara tyst
Den dödes hastighet
är baklänges.”

Det är sjukt att hon inte får mer positiv uppmärksamhet. Allt hon gör blir guld; romaner, serier, podd och nu lyrik. Ge henne priser och pengar för satan! Jag vet att hennes verk kan göra verklig skillnad för människor. Hon skriver om lidande som alla kan känna igen sig i och därför känna sig mindre ensamma. Den psykiska ohälsan är hög och det pratas om hur vi ska komma åt den: att läsa CRFN´s böcker är en metod jag vill rekommendera. Hon kommer upp bredvid och erbjuder sin hand till oss ensamma vandrare som mödosamt vadar fram genom den mänskliga varseblivningens gåtfulla träskmarker. Hon leder oss genom farliga platser och tabubelagda tankar. Sorgen är universell, men alla som är i den känner sig ensamma. Alla som har tappat fotfästet någon gång, gjort och sagt saker de ångrar, kanske orsakat en skilsmässa eller på andra sätt svikit sina barn får här ett rum att vila i.

”Jag har funnit kärleken. Jag vågar inte skilja mig. Jag är rädd att min make tar döttrarna. Vet att det låter skrytigt, men jag har två döttrar. Glänsande kalufser. Ögonfransar att dö för. Hela paketet. Och på ett bevis jag beställde från Skatteverket står det att jag är vårdnadshavare. Jag förtjänar inte det så klart. Ingen ska behöva kalla mig mamma, men en flicka kan drömma och jag drömmer om er. Hur ni inte försvinner. Hur vi drar anekdoter på tunnelbanan och skrattar åt hur små ni var alldeles nyss och bet mig i bröstvårtan.”

Det klassiska Pietáamotivet, (modernt färgsatt) på omslaget föreställer Maria som håller den döde Jesus i sin famn. Jesus är en förlorad son, som uppmanade människorna att förlåta varandra. Jag hör hur CRFN uppmanar oss att förlåta oss själva. Vi är alla den förlorade sonen.

”Chillande sfinx
Jag vann parterapin”

”Att älska sitt barn är att vara med det.”

nov 01 2024

Om uträkning av omfång [#4] av Solvej Balle

Det har nu gått snart tio år sedan Tara fastnade i artonde november, den här boken rymmer drygt fyra av dem. I Bremen börjar ett mindre samhälle utveckla sig befolkad av människor med samma enahanda tideräkning. Nu är Tara del i ett kollektivt vi och det blir tydligt hur flockdjuret människan med hjälp av språk organiserar, planerar, skapar rutiner och samarbetar i arbetsgrupper för att skapa bästa möjliga förutsättningar. En människa som bokstavligen lever för dagen, är det ens en människa? Tara funderar på om de håller på att förlora sin mänsklighet utan karriärjakt, konkurrens, tillväxt och framtidsplanering.

Jag gillar fortfarande att följa Solvej Balles undersökning av vad en människa är, men i den här fjärde delen råder stiltje. Det är först på sidan 55 när diskussionen om ”Ego-bilen” avhandlas som mitt intresse vaknar. Men sen tycker jag inte heller den scenen är eklatant nog. Kanske börjar Om uträkning av omfång bli alltför politisk för min smak. Det verkar som att Balle fastnat med blicken på folket (”årstidsmonstren” =vi som inte nöjer oss med det klimat vi lever i utan reser och idkar resursslöseri) och att makthavare och industri hamnat i döda vinkeln.

Avslutningsvis placerar hon mig hängande på klippan och givetvis ser jag fram emot nästa del i Balle-septologin.

okt 21 2024

Hackendahl ger sig aldrig av Hans Fallada

Eftersom jag fick mina litterära önskningar uppfyllda av Ensam i Berlin hoppades jag på samma lycka med Hackendahl ger sig aldrig. Men så blev det alls icke. Ensam i Berlin handlar om nazistmotstånd och kärlek, den här om anpassning och hat.

Hackendahl ger sig aldrig är en episodisk familjekrönika och mastodontroman på 700 sidor som utspelar sig i Tyskland under och efter första världskriget. I centrum står den girige, argsinte patriarken Gustav Hackendahl vars person är löst baserad på en verklig person (Hartman?). Gustav har fru, barn och ett bolag som hyr ut hästar och droskor, allt ska komma att gå under.

Hans Fallada (1893-1947) hade erbarmlig otur eftersom han levde på fel plats i fel tid vilket antagligen har del i den självmordspakt och missbruksproblematik som följde honom genom livet. Trots detta lyckades han skriva flera bra böcker och han är en av Tysklands mest kända författare. Men den här historien om Hackendahl och hans stackars familjemedlemmar är tradig, stereotyp och dessutom vad det verkar påverkad av nazistledningen.

En sensmoral som jag plockar med mig är att barn bör vara försiktiga med att lyda sina föräldrar.

okt 05 2024

Den första boken av Karolina Ramqvist

Den här enastående romanen skulle jag vilja analysera på detaljnivå men eftersom jag (ännu) inte läst Karolina Ramqvists debutroman More fire saknar jag mandat. Jag får istället framföra min djupaste beundran och varmaste rekommendation; Den första boken är en given favorit.

Som hon skriver denna briljanta belletrist! Det är sinnligt, intelligent och berörande. Hennes text slår upp dörrar och fönster, det känns friskt och fräscht och öppet. Det finns just ingen plot men en jävla massa vibe. Jag är som fastlåst mellan sidorna, vibrerande.

I princip hela den här vemodiga boken utspelar sig i en säng i Jamaica. Där ligger huvudkaraktären, en medelålders(?) svensk kvinna, och bredvid ligger Paul, en i princip jämnårig jamaican vilka har en sexuell relation. Den mjukt böljande prosan för oss fram och tillbaka mellan tid och rum, minnen och skeenden som handlar om deras relation. Hur de träffades, då hon var otrogen, gjorde en olaglig abort med mera.

Romanen skildrar en chanslös förälskelse som kanske uppstår i viljan att bli någon annan. Om hur maktpositionerna kön, ras och klass samverkar och på ett intrikat sätt påverkar karaktärerna (och alla människor). Hon är recessiv, säger varken ja eller nej, han är bestämd. Hon blir ansatt av insekterna och solen bränner sönder hennes hud, hon är i fel klimatzon. Hon är i hans land, på en farlig plats, i hans kultur, på hans mark. I hans våld? Hon älskar när han kallar henne ”man”, det är ett könlöst ord. Först trodde jag att Ramqvist skrev fram en klockren allegori för patriarkatet men eftersom platsen är ett turistmål för vita kvinnor som vill köpa sex ställs allt på ända och det här blir något mycket bättre, en ypperlig diskussionsbok.

Den första boken är som en förädlad version av (skit)filmen Pretty Woman, utan stereotyper och förenklingar. Den rike vite mannen är ersatt av en ung vit kvinna utan ekonomi att skryta med. Horan är den svarte mannen som får andra män att framstå som löjliga. En annan, kanske bättre jämförelse är med Marguerite Duras verk Älskaren och Hiroshima min älskade.

Ramqvist är Sveriges Duras som trollbinder läsaren med sin högklassiga litteratur och samtidigt undersöker aktuella och allmängiltiga ämnen. Hon kommer med nya infallsvinklar och breddar läsarens förståelse av vad det är att vara människa.

okt 03 2024

Tänkarens testamente av Jessica Schiefauer

Cogito, ergo sum – jag tänker, alltså finns jag! Det är jag mycket glad för men det kan också vara jobbigt med alla tankar på mig och mitt varför ett avbrott är välkommet. Glad i hågen färdas jag med Jessica Schiefauers tidmaskin som tar mig till 1600-talets Centraleuropa, samtida med Galileo och René Descartes. Där spenderar jag sedan en upplyftande stund med Tänkaren.

Han är liten till växten, opraktisk och ”bögig” (OBS positivt!) och hans inre är oändligt. Han ärver pengar och behöver inte arbeta utan kan – trots att det är förbjudet – ägna sig åt att fundera över naturens lagar, själen som en del av Guds ljus i människan, kroppen som en förrädare och cartesiansk dualism.

Tänkarens testamente är en roman fritt baserad på den franska filosofens liv och filosofi, alltså blir slutet ingen överraskning (lunginflammation i Sverige). Men det är inte upplösningen som är mödan värd utan själva resan, som förresten inte är någon möda. Det är bara att åka med och njuta av Schiefaures berättelse (perfekt uppläst av Reine Brynolfsson) som är oupphörligen intelligent och sinnlig, balanserat kryddad med torr humor och berörande allvar.

Jag delar Tänkarens häpnad och frustration över det autonoma nervsystemet som kan framkalla avslöjande rodnad, illamående och tårar men också resa en penis och få en förälder att göra vansinniga saker för sitt barn. Författarens förmåga att gestalta känslor imponerar; den omkullkastande kraften i kärleken till ett barn och vanmakten och sorgen det innebär att förlora någon.

”..men dessa mäktiga män gjorde mig mycket besviken. Deras yttre var påkostat men deras inre var skralt. Samtalen med dem blev aldrig annat än rundgång, en promenad i cirklar utan framåtrörelse. Jag lämnade deras bjudningar med en känsla av att ha konverserat en degklump eller en tegelvägg. Vid nästa inbjudan tackade jag nej.”

När resan når sitt slut sitter jag här igen, med tankar på människans vilja att kontrollera allt även döden. Människor tycks lida av en slags gemensam osläckbar urtörst efter kunskap vilken får både behagliga och obehagliga konsekvenser. Denna törst rasar även i mig varför jag uppskattar när tänkare som Jessica Schiefhauer påminner om att man faktiskt inte kan elda med prat och tankar.

sep 27 2024

Kulturbarn av Åsa Beckman

De där jävla författarna! Man kan inte leva med dem och man kan inte leva utan dem. Jag har så många fördomar om författare bland annat att de måste må skit eller åtminstone veta vad lidande är för att kunna skriva bra böcker. Ju sämre en författare verkar må, desto bättre böcker skriver hon? Eller han.

Åsa Beckman (f. 1961) är i egenskap av dotter till författare och poeten Erik Beckman (1935-1995) expert på området. I Kulturbarn berättar hon om sina personliga erfarenheter av att växa upp med en narcissistisk far och en konstnärligt medberoende mor. Han hotar med självmord och resten av familjen anpassar sig. Beckman argumenterar väl för att förhållandet liknar missbrukarens och hans medberoende. Detta är ofta men inte alltid en patriarkal företeelse.

Mycket intressant och hårresande är det att ta del av hur barnen till Thomas Mann, Slas, Per Westberg, Olof Lagercrantz, Jörn Donner, paret Myrdal, Kerstin Thorvall, Anna Wahlgren, Ingmar Bergman med flera plågats av sina kulturföräldrar. Åsa själv fick sitta med mamma och syskon runt radion och lyssna på ett verk som handlade om pappans snedsteg med en älskarinna bara några år äldre än Åsa själv.

Feminismen och digitaliseringen har gjort att människor oavsett kön, ålder och hudfärg kan berätta sin version av verkligheten, det som tidigare varit förbehållet några få (ofta vita män). Författarna som det handlar om i den här boken delar den starka övertygelsen om varje individs rätt att berätta sin egen historia. Och ja, det är varje författares rätt, men är det möjligt att förena med vettigt föräldraskap? Tydligt är att dessa (mestadels gamla) författare varit föräldrar som bäst i andra hand. Det ska bli spännande att se om exempelvis Knausgårds barn kommer att skriva något offentligt i framtiden…

Jag tycker mycket om Beckmans balanserade essä som bland annat väcker mina tankar på den misslyckade förälderns olika nivåer. En passiv, som kan liknas vid ett vårdträd; tyst och stabil är en dröm (tror jag) jämfört med en suverän gränslös patriark som stjäl uppmärksamheten och kidnappar resten av familjens känslor. Varken status eller bananskal att glida på väger upp grandiositet. Att växa upp i bekräftarens roll, med det emotionella centrat utanför sin egen kropp måste vara om inte förödande så väldigt jobbigt, och man får nog räkna med minst en panikattack. Men vad det verkar kan man bli mycket klok också – som Åsa Beckman.

sep 26 2024

Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg

”När jag var barn sas det att det var Lilla björn som skyddade de små. Den starkaste stjärnan i Lilla björn var Polstjärnan, eller Himlaspiken som den kallas, eller Pappastjärnan, det är den stjärnan som människan har navigerat efter i årtusenden. Utan en sådan stjärna i sitt liv blir man fri, men också en smula ensam och förvildad.”

Sara Stridsberg hittar det lilla barnet i alla människor. I tjuvar och missbrukare finns en liten en som drömmer om att bli förlåten och älskad. Den människan är hela tiden närvarande i hennes värld. I det mest tragiska finner hon hopp. Som Foucault menar att makt alltid ger upphov till motstånd, tycks Stridsberg mena att svagheter och svårigheter kommer med motstående positiva styrkor och möjligheter. Farväl till Panic Beach inleds med ett barn som inte får upp sin drake i luften och saknar någon som hjälper till, det är väldigt sorgligt, men barnet hanterar det. Att läsa Stridsberg är att uppleva barns häpnadsväckande kompetens och anpassningsförmåga.

Ganska ofta läser jag böcker av författare jag bedömer som bortskämda. De gnäller över småsaker, skyller på sina föräldrar och är inte tillräckligt tacksamma för vad de faktiskt haft turen att få. Sara Stridsberg får mig att framstå som bortskämd. Hennes karaktärer lever i en verklighet som chockar mig. Här konstaterar någon krasst att alla levande föräldrar är bättre än döda. En dålig förälder är i alla fall en förälder.

Farväl till Panic Beach är en drömsk släktsaga med (för) många namn där mössen är vita och i håret, luften är seg och barnen är dåsiga av hunger, träden är ”ormgranar”, människor rör sig lätt som gas och frätande solljus gör omvärlden osäker som vore den en hägring. Här finns ett jag (Nina) som blir till svart snö. Vi får följa många olika liv, från 1917 och in i vår tid, vars trådar är skörare än vanligt, jag är hela tiden på spänn och väntar på att de ska brista. Självmord, missbruk och psykiska sjukdom ligger som ett raster över liv efter liv och smetar ut konturerna. De många karaktärerna vill gärna flyta ihop och kanske är det avsiktligt. Det finns en Ranevskaja (från Körsbärsträdgården) i dem alla, den ansvarslösa, som berusar sig och blundar när det går åt helvete. Det är många gånger berörande och otäckt, vackert och obehagligt, realistiskt och drömlikt, det är Strisbergskt. Som omslagsbilden. Men också lite blasé.

Jag brukar älska hennes språk, men här känns det lite överlastat faktiskt. Dessutom är romanen spretig. Jag tycker hon är som bäst när hon skriver om havet och här får jag mera av den lyxiga varan:

”När vi hamnade på ett ställe nära havet gick jag ner till vattnet medan jag väntade, jag hade hört att naturen använde havet för att ta kontakt med människan, det var därför det dånade och brusade som det gjorde, som om det verkligen försökte säga något. […] I havet var jag aldrig rädd, i havet var jag bara en liten del av allt annat, en gammal överbliven snäcka, lite tovigt sjögräs, en tjock gråsäl, vi skulle alla dö, vi hade alla kastats ut i något vi inte visste vad det var. […] Varje gång jag kom upp ur vattnet kände jag jorden vrida sig, hur vi snurrade omkring på ett lysande blått klot i mörkret, då var jag lycklig och andfådd som en fisk.”

Som jag brukar säga; man ångrar aldrig ett dopp! Inte heller en Stridsberg.

sep 20 2024

Mer än mamma av Agnes Lidbeck med flera

Mer än mamma är en novellsamling om fyra som handlar om det svåra moderskapet.

Agnes Lidbeck (f. 1981) ger i Utrymmet emellan uttryck för den förbjudna fantasi som kanske alla mammor någon gång sökt sig till men som väldigt få realiserar; att stämpla ut från moderskapet. I den här berättelsen är den ofrivillige mamman styvmamma till en ung vuxen man som hon får kommunicera med genom låsta dörrar och hörlurar, möglig disk och högar med smutstvätt. Den här novellen gör sitt jobb och erbjuder en alternativ värld där luften för oss mammor med tonårssöner är lättare att andas. Ljuvlig läsning. Jag tycker att Agnes Lidbecks verk är lite som Lena Anderssons, fast med känslor. Betyg 4.

En av mina favoritförfattare Caroline Ringskog Ferrada-Noli (f. 1980) skriver lika smart och bra som vanligt i Dörrar, fönster. Den här mamman har stor aptit vilket givetvis är ett problem när man måste vara smal. Beskrivningar av goda ostar och glansiga ostron, hur mannen ”laddar” diskmaskinen och lusten efter fyllan gör mig på gott humör trots att det här är en sorglig novell. Det är djupt och melankoliskt och ytligt och roligt, allt som jag vill ha. Betyg 5.

”Alkohol och knulla med någon var ett fönster man kunde kravla sig ut ur förhållanden via. Men det blev så fruktansvärt roddigt. Hon gjorde inte det längre.”

Jag ska ge dig! heter novellen av Agneta Klingspor (1946-2022) från 2012. Den handlar om en mamma född 1912 (kanske författarens?) som gör alla fel. Klingspors prosa tröttar ut mig, men jag tycker ändå den passar väldigt väl tillsammans med övriga. Betyg 2.

Ingvild H. Rishøis (f. 1978) bidrag heter Vi kan inte hjälpa alla och den har jag redan läst (och skrivit om) i hennes novellsamling Vinternoveller. Väl värd en omläsning. Betyg 5.

Som helhet en väldigt givande novellsamling, perfekt present på mors dag.

sep 18 2024

Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü

Jag älskar Tove Ditlevsens verk och känner mig därför genast hemmastadd och tillfreds med hennes turkiska motsvarighet. Tezer Özlü (1943–1986) skriver med samma lätthet och känslighet en rak och enkel prosa om tunga ämnen; tvång, övergrepp, psykisk sjukdom, självmordstankar.

Ett namnlöst jag (författaren?) blickar tillbaka på sin uppväxt i den vindlande storstaden Istanbul och sitt liv som kvinna styrd av begär och frihethunger. Politiken, religionen, militärkupperna, nationalismen med mera påverkar henne indirekt, prosan informerar inte om historiska händelser, följer heller inte någon kronologi, utan lägger sig nära jaget och upplevelserna av erotik, rädsla, lycka, våld med mera. Det här är en otroligt känslig liten bok.

Med Barndomens kalla nätter har författaren lyckats skapat ett tryggt rum med högt i tak. Här kan läsaren på ett avslappnat sätt tillgodogöra sig livets sorg- och glädjeämnen. Det är som att normer och dömanden inte kan ta sig in. Jag vet att de finns men när jag läser om hur jaget och hennes kusin gnider sina hårlösa kön mot varandra känns det bara mänskligt. Misantropen i mig tystnar.

”Livet kräver försoning, men också en konfrontation med verkligheten som om den uteblir riskerar att förvandla det vi ser till främmande objekt. Som jordgloben när den rullas in under geografilektionerna. Ingen berättar att livet består av själva dagarna och kvällarna och årstiderna vi nu genomlever. Varje ögonblick är en förberedande läxa. Till vilken nytta?
(Nu lever jag livet som hela tiden sköts fram men ändå skulle komma. Ingen förbereder mig för någonting som helst längre. Jag ser morgonsolens skuggor födas över Bosporens kust, de skäggiga fiskarna med gummistövlar och förkläden […] de beväpnade vakterna utanför banker och de unga meniga. Jag ser dem med mina egna ögon. Vad mer kan jag begära?)”

Barndomens kalla nätter är Özlüs mest kända verk, den utkom 1980 och det gör den än mer märkvärdig. Den är 117 sidor frihet, nu i svensk översättning. Den är lyckan över att vara i livets oupphörliga flöde i textform. Aldrig har jag läst en bok där kärleken till storstaden och människorna där varit större. Det här är feelbad av bästa kvalitet, det är vackert, sorgligt och lämnar mig euforisk.

sep 11 2024

Till träden av Ella-Maria Nutti

Förr i tiden planterade man mitt på gården ett vårdträd som skulle utgöra gårdens beskyddare. Med sina rötter i jorden och grenar sträckta mot himlen fungerade det som en förbindelse till andevärlden samt tidigare generationer. Ett gammalt träd behandlades med respekt och trots sin träiga stumhet uppskattades det för sin varaktiga roll som övervakare av livet.

Ella-Maria Nutti har skrivit – ännu en – berörande roman om en vuxen dotters längtan efter en förälder. Kaffe med mjölk som jag älskade (och som motiverade mig att sluta snusa), handlade om mamman, nu är det pappan som står i fokus. Till träden är en allegorisk gestaltning av ett barns strävan efter att förstå, komma nära, bli sedd och uppskattad av sin far, när han mest liknar, ja just det, ett vårdträd.

Dottern är jaget i boken som blivit dumpad och därför återvänt från universitetsstaden till barndomshemmet. Hon lider av kronisk smärta men är i övrigt en vanlig tjej med vanliga föräldrar. Hennes bröder fick lära sig ta hand om renarna, det fick inte hon. Hon tänker ganska smarta saker som att antingen kan man vara en person som inte vågar visa vad man egentligen gillar, man kanske döljer vilka artister eller filmer man föredrar, eller så gillar man bara sånt som andra gillar. Hon saknar egna preferenser. När det inte går att få till en eld tänker dottern att hon gör fel medans hennes pappa tänker att det är fel på veden.

Scenen är sådan att far och dotter vurpar med skotern och blir fast ute på fjället. De är plötsligt ensamma i världen. Vad som händer i deras relation är mer spännande än att de faktiskt riskerar att frysa ihjäl. Prosan är perfekt; enkel och rak. Mycket förblir osagt och det lämnar plats för läsaren.

Jag gillar att Till träden på samma gång handlar om just träden, miljöförstöringen, samekulturen och människorna, relationerna och mellanförskap. Jag fastnar för när Nutti skriver att ”där det finns träd finns det liv”. Far och dotter må vara vilse i ett kalhygge fattigt på uttalade känslor, han var nära att berömma henne en gång (komiskt avsnitt). Men pappan är där och han lagar hennes favoriträtt när hon kommer. Man kan nog, allrahelst som ung (och bortskämd?), ha större anspråk på en relation än att man ska dela det fysiska rummet. Hon vill att han ska berätta om sig själv och lära henne samiska. Man kan också acceptera och respektera en människa som inte vill prata om sitt inre och sitt förflutna. Ett träd är vad det är, pålitligt och stabilt. Stammen kanske inte kramar tillbaka men att det står kvar och skänker skugga och vindskydd får kanske vara gott nog?