Fearplay av Tova Gerge

Den här boken levereras inlindad i rep. Jag gillar inte att böcker kommer med saker, men detta tilltag inger onekligen en viss förväntan. Titeln lovar i samma riktning; skrämmande lek mer än rättvist spel.

Läsaren har två rep att följa genom Fearplay. Den ena är fästad i unga Iris som åker till USA för att slippa sina föräldrar och träffa sin onlinedejt Toni. Den andra följer Iris mamma, pianisten Ba som lever i bortavaro från (Iris pappa) Michael. Hon har letat på alla barer men den här gången hittar hon honom inte.

”Han [Michael] är en människa utan utsida, tänkte hon. Han är innesluten i sin värld, kan inte beskriva den.”

Den beskrivningen passar lika bra på Iris som nog ärvt vissa av sin pappas svagheter. De är alla tre dåliga på att leva, att stå på egna ben och göra kloka val. Iris är uppfylld av sig själv och sin litenhet, hon använder sin nya tjej Toni som det passar henne. Michael utnyttjar Bas omhändertagande kärlek och Ba drar nytta av vännen Silas. Alla relationer i den här romanen skevar.

Tova Gerge fortsätter på samma spår som i Pojken med att undersöka hur makt, manipulation, underkastelse och kontroll tar sig uttryck. Det är mest i undertonen BDSM ljuder, på raderna handlar det mer om mellanmänskliga relationer och psykologi. Kruxet är att veta vad man själv vill och kunna förmedla det. Att vara snäll mot sig själv och mot andra. Repen och bondageleken presenteras som ett sorts språk. Att vara bunden ger Iris en ”form som får henne att passa in i sig själv och i rummet”, som att ”någon håller henne”. Det verkar fylla samma funktion som självskadebeteende det vill säga ett sätt att känna sin fysiska kropp och få tyst i huvudet. Men det fungerar ju uppenbarligen inte alls eftersom Iris tänker mest på hur det ser ut och gör sig på bild.

”Att bli bunden är den enda grejen som ger mitt liv en utsida.”

Jag är tyvärr inte alls bunden till den här berättelsen. Den är väldigt oklar, ibland mycket klok ibland inte klok alls faktiskt. Efter en del sökande hittar jag en röd skör tråd som utgörs av rädsla. Karaktärernas rädslor verkar orsaka de ojämlika relationerna. Men att blanda underkastelse och kontroll med medberoende och psykisk ohälsa känns inte helt lyckat.

En välvillig läsare skulle kunna jämföra Fearplay med den enastående Vegetarianen vars protagonist vill bli ett träd, Iris vill bli (och bindas som) en blomma.

Det oförblommerade språket funkar. Skildringen av karaktärerna Iris, Velvet och Tove intresserar mig först. Jag vet verkligen inte vad de ska ta sig för och vad som ska hända. Men problemet är att det aldrig händer speciellt mycket, de lever inte upp för mig. Varken tankegångarna eller prosan räcker till för att upprätthålla spänningen. Jag tröttnar.

Jag köper inte idén med kroppen som form heller. Kroppen hör samman med medvetandet på sätt som är långt mer komplexa än vad form implicerar, menar jag.

Det finns dock en fråga här som engagerar mig: Hur gör vi jämställda relationer? Det gäller ju att hitta en balans i givandet och tagandet. När vi tröstar, lär ut saker, skjutsar, lyssnar och ger råd, masserar, lagar mat, betalar etcetera gäller det att båda parter är generösa, sätter egna och är observant på den andras gränser. Det kan nog inte göras med annat än så kallad magkänsla.

”..jag blir dörren, inte rummet. Folk går genom mig för att komma dit de egentligen vill.”

Gerge skriver om att när vi ger en bit av oss själva blir det jobbigt sen när det tar slut, men alternativet att inte ge och att inte göra slut kan vara sämre. Här är det lyckliga slutet en skilsmässa.

Innan fåglarna vänder åter av Merja Mäki

Grus grus heter trana på latin och den är en omskriven fågel, antagligen på grund av hur vackert den symboliserar vårens ankomst. Jag tycker det känns fint att tänka på att tranornas återvändande sker i modern tid liksom de gjorde för åttio år sedan, men tycker också att författare ska ta det lilla lugna med överanvändning av metaforer.

Det är 1940 i Finska karelen som Innan fåglarna vänder åter börjar. Ally, 23 år drömmer om att bli fiskare som sin far. Men kriget tvingar familjen att lämna hemmet som blir Sovjetiskt. Ally hamnar på ett militärsjukhus i Österbotten.

”.. här i Österbotten gråter inte en kvinna inför andra. Om kvinnan bryter samman så gör de andra det också.”

Den här debutromanen är som två ganska olika böcker i en. Jag tycker mycket om första halvan när Alli får göra karlars göra och gör det bra, osämjan med mor och svägerska är realistisk och evakueringen känns spännande och välskriven. Det osar systerskap och kvinnlig sisu. Jag kan se att Alli är en rönn bland björkar. Men Merja Mäki tappar mig i takt med att Allis fiskedrömmar ersätts av ambitionen att bli sjuksköterska och alternativmedicin upptar alltför stor plats i diegesen. Utanförskapet känns plötsligt konstlat. Det som började som en historisk och feministisk berättelse om en rådig ung karel på flykt, slutar som en romantiserad kärlekssaga där kvinnor strider svartsjukt om en eftertraktad man. I andra halvan upptäcker jag anakronismer (angående rökning) och överdrifter.

”Rönnen var åskans eget träd. Även vid regn var den seg och böjlig och vinden kunde inte rå på den på samma sätt som den ruskade alla björkarnas grenar.”

Detta borde skrivas i presens av Helle Helle

Dorte är en sådan som redan i butiken sätter på sig de inköpta skorna, slänger de gamla och sen får gå barfota med skorna i handen när skavsåret blir för smärtsamt.

Hon är svårt styrd av sina begär och väljer – eller kan inte motstå – det som ger kortsiktig tillfredställelse. Hon struntar i skolan, hon shoppar onödigt, äter onyttigt, sover på dagen, är otrogen. När en människa inte har något att sätta emot den impulsiva lusten framstår hon som apatisk. Ett visset löv i vinden.

Som brukligt i Helle Helles verk strömmar texten i Detta borde skrivas i presens ur en ung kvinnas medvetande. Intriger och faktiska händelser får stå tillbaka för den inre monologens starka formuleringar som fångar de små konkreta ögonblicken. Med sin enastående minimalistiska prosa skapar hon ett sug som inte släpper mig förrän boken är slut. Här finns inga förklaringar varför någon gör eller säger si eller så. Det är upp till varje läsare att tolka hur det egentligen står till med Dorte och hennes skavsår.

Hon har flyttat in i ett hus granne med tågstationen. Kanske är det nattågens ljudliga framfart som är hennes passivitet skyldig. Hon kanske är trött helt enkelt och därför inte förmår göra långsiktiga val. Eller så har hon (ärvda) psykiska besvär. Eller så är hon bara nitton år och vilsen i sin nyblivna vuxenhet, tyngd av att ha hela livet framför sig. Vid ett tillfälle gråter hon för att hon är för ung.

Jag känner starkt och mycket när jag läser Helle Helle och verkligen inte bara varma känslor för huvudpersonen. Jag förnimmer sorgen, ensamheten och meningslösheten. Jag tänker på hur jobbigt det var att vara ung, alla nybörjarfel jag begick och jag förundras över hur många som faktiskt kan hålla balansen mellan att följa och stå emot olika lustar. Personligen verkar jag växa av att stå emot, ju fler begär jag kan motstå desto mer tillfredställelse. Kanske är det vad Dorte skall upptäcka, man måste inte lyda sina drifter.

”För det mesta kan man nöja sig med mycket mindre.”

Silkesbadet av Agmall Sarwari

Protagonisten Asad dricker kanske inte en kväljande grönsaksdrink varje morgon (som Fredrik Wikingsson), men han är en riddare med dragen lans för den duktiga pojken. Asad är andra generationens svensk vars föräldrar kommer från Afghanistan. Hans mamma och pappa har upplevt Kabul som den vackra metropol det en gång var – Centralasiens Paris. Men moderniseringens framfart avbröts av sovjetinvasionen och mujahidin och Asads föräldrar lämnade arbetet på bank (mamman) och de frodiga silkesmaskarna och mullbärsodlingen (pappan) för landet i norr (där konstsilke fabricerades).

Asads uppväxt präglas av klassiska inslag som fotboll, mobbning, eld, kojbygge med mera (jämför Häng city minus humor), samt rasifiering. Klyftan som alltid finns mellan barn och föräldrar (främst fäder) växer sig här större än vanligt (de tillhör inte bara olika generationer utan är också uppväxta i olika länder). Pappan är närvarande i familjen och arbetar hårt på silkesfabriken, men till slut orkar han inte mer. Han hamnar i sin starka frus skugga. Mammans kraft att orkar springa vidare verkar ha gått vidare till Asad.

Den duktiga pojken – liksom författaren – blir läkare. Han vrider sig under tyngden på sina axlar av alla afghaners rykte – om han gör fel. De rätt han gör antas inte höra samman med hans ”ursprung”. Asad är nästan som en martyr vars höga ideal och krav på sig själv får mig att tänka på moraliska spörsmål som berör individen och kollektivet.

”Första och andra generationens svenskar hade oftare diabetes typ 2, och fick det tidigare jämfört med majoritetssvenskar.”

Den röda silkestråden tar tyvärr slut när Agmall Sarwari låter använda Silkesbadet som projektionsyta för frustration och åsikter. Han argumenterar mot privatisering och avreglering inom skola och och vård, digitalisering, överanvändning av smärtstillande, bristande integrationsmöjligheter, Migrationsverket med mera. Läsaren får en manual över hur en vettig människa bör bete sig. Det är inte så att jag inte håller med honom, men jag tycker inte om att bli skriven på näsan.

”Våra händer lämnar av mat och paket med ekologiska kläder, våra händer städar deras hem. Vi som stämplar in först och ut sist. […] Och när vår ryggrad knäcks av att bära deras vikt förblir vi tysta. Utan luft i lungorna kan vi inte ropa på hjälp när vi trampas på.”

Det här är ändå en ganska fin debut, i alla fall första halvan. Språket är ofta innovativt med skorstenar som ”blåser rökkronor” och när någon ska lägga på en skiva smeker han ”av det svartvita skivfodralet, som vore det älskarinnans sista lager kläder”. ”Nattetid lät de sina kroppar bli varandras bönemattor, och bönerna pågick i veckor.” Men den är ojämn och splittrad, som att den vill för mycket.

Vägen till Stormskäret [#1 Stormskärs Maja] av Anni Blomqvist

Jag hamnade på 1800-talets Åland och till det arbetsamma livet i Vestergårds där Maja växer upp. När läsarenkommer in i berättelsen ska det just till att firas novemberskymning. Det omålade bordet är välskurat och det doftar blodkorv ur trefotspannan. Här är blygheten en prydnad och det är en synd att spegla sig. Inte är det klädsamt att vara en drömmare som Maja. Mor har klor och Far är rar (och de skrivs med versaler). Gammel Olle berättar om väsen som sjöfrun och tar i motsats till Majas föräldrar hennes frågor på allvar. Han säger: ”Vi har fått tankarna som en Herrens gåva, men vi ska inte låta dom bygga bon på våra huvuden”.

Öbor är vi allihopa men inte kan jag säga att jag känner igen mig i tålamodet, naturahushållningen och väderbeständigheten. Däremot i Majas grubblerier och fräknar (”om somrarna får hon heta plättvarg”). Hon dagdrömmer om Magnus men Far Mickel bortfäster henne med Fisk-Erkers långa och grovlemmade son Janne. Men innan hon kan flytta med honom ut till Stormskäret och bli torparhustru (skärgårdskärring) måste hon lära sig att möta döden och livet.

Vägen till Stormskäret från 1968 är första delen i en serie om fem böcker som gjordes till tv-serie 1976 och som nu 2024 kommer som film. Jag är lyrisk över bekantskapen med åländska Anni Blomqvists (1909-1990) rejäla text som är ett stycke oförfalskat liv skriven av vad jag tänker mig måste varit en kvinna med pondus. De dialektala uttrycken roar mig och jag blir alldeles uppslukad av att läsa om Majas tankar och vanor, glädje och sorger. Och kärleken, framförallt.

”Just nu är int din vilja i mor dins kjolsäck, för den är i min hand” säger Janne efter att han dragit med Maja in i den mörka foderjeven. Maja skälver under orden och det gör jag med.

Kallt nog för snö av Jessica Au

Man kan ju tro att jag någon gång skulle tröttna på långsamma romaner utan handling som avhandlar moderskap, åldrande, minnen, relationer, klassresa, medvetandets nycker och krumsprång, men nej nej. Tror man det så tror man fel! När prosan är len som Jessica Aus smälter jag som mjukglass i den japanska solen. Att läsa Kallt nog för snö är en upplevelse som påminner om brain freeze, det smakar så gott att jag vill vräka i mig men det gör ont också.

”Jag kunde inte avgöra om vår mamma var här med mig för att hon ville det, eller om det var något hon gjorde för min skull.”

Berättarjaget (kanske född och uppväxt i Australien) har dragit med sin förtegna mamma (född och uppväxt i Hongkong) till Japan, av plikt, för att komma henne närmare eller för att komma närmare sig själv? Distansen dem emellan ilar i mig medan de går på museum och restauranger. De har olika modersmål och pratar bara med varandra på dotterns språk. Att boken utspelar sig i Japan är särskilt lämpligt då det förtydligar främlingsskapets utifrånblick och förstärker känslan av vilsenhet.

Au beskriver mamman realistiskt och med fingertoppskänsla. Jag känner starkt för denna omodernt välklädda kvinna som tystlåtet följer sin dotters initiativ och utsagor vilka oavsiktligt tycks komma von oben. Författaren redogör för det vi benämner som ”klassresa” som kanske borde ersättas med ”hemlöshet”. Den yngre kvinnans kunskapstörst och utbildning är avgörande för hennes person och identitet men hjälper henne inte att uppleva närvaro och acceptans.

”Varje gång jag var färdig med en text kändes det som om jag var klar, men så skedde samma sak igen och igen: en reva i min tankevärld , ett fall rätt ner i en vidsträckt, okänd rymd där luften kom rusande emot mig och mina sinnen översvämmades av intryck.”

Jag tror att Au sätter fingret på fenomenet med kvinnor som retar sig på sina mödrar (gäller givetvis det andra könet också). Kanske handlar det om att det vuxna barnet trivs sämre med sig själv och har svårare att acceptera livets förutsättningar i sin åldrande förälders närhet. Att å ena sidan vara barnet som vet mindre än sin erfarna mor men samtidigt tvingas iklä sig en slags ledarroll. Den yngre generationen är ofta mer hemtam i det nuvarande samhället, därtill kan den gamla föräldern behöva stöd på grund av nedsatt fysik. Att som barn hjälpa en förälder borde vara det mest naturliga men känns för många läskigt, sorgligt och onaturligt.

Oj oj, säger jag högt. Kallt nog för snö är så bra att jag med jämna mellanrum måste slita blicken ur boken, stänga igen pärmarna, vända uppmärksamheten inåt och processa vad jag just läst.

Jessica Au sträcker ut sin hand till oss känsliga personer som funderar på livets gåta som är att fundera på livets gåta. Det är starkt och finstilt, minimalistiskt och själfullt, med gott om utrymme för läsarens egna reflektioner. Översättningen av Amanda Svensson är perfekt. Det träffar mig mitt i prick när kvinnan reagerar ”våldsamt på någons närvaro i rummet” och inte förstår hur någon kan ”vara så blind för diskrepansen mellan hur jag uppträdde och hur jag kände”. Påverkad av alkohol slås hon av tanken ”det kanske var okej att inte förstå allting, att helt enkelt nöja sig med att kunna se och hålla saker i sin hand.” Alltså det som mamman förstått och accepterat för länge sedan.

Nu för tiden, fortsatte hon, var människor så besatta av att få veta allting, de trodde att de skulle kunna förstå allting, som om total upplysning väntade runt hörnet. Men, sa hon, faktum är att något sådant som kontroll inte existerar och att förståelse inte förmår hindra något lidande.”

Frankenstein i Bagdad av Ahmed Saadawi

Jag älskar Mary Shelleys Frankenstein, tyvärr är det bara titeln på den här romanen som påminner om hennes. Frankenstein i Bagdad är framförallt en politisk och regimkritisk satir som förmodligen hade uppskattats mer av mig om jag haft förkunskaper. Och om jag var man kanske. Jag vet väldigt lite om livet i och kriget i Irak när jag börjar läsa, frågan är om jag vet mer nu?

Den utspelar sig i ett Bagdad ockuperat av USA, 2005. Självmordsbombare, explosioner och korruption är normalt för befolkningen. Patrullerande amerikanska soldater är en lika självklar del av vardagen som att äta bröd doppat i kaymak, bära dishdasha, lämna kläder till tvätteri eller knäcka valnötter med hammare. Det saknas pantsystem men man kan samla burkar och sälja till smältverk. Det gör den icke religiöse skrothandlaren Hadi ibland, när han inte dricker araq eller berättar skrönor. För att ge de oidentifierade människor – vars kroppsdelar ligger på gatorna – en begravning, samlar han och syr ihop likdelar från olika människor och råkar då bli upphovsmannen till monstret som här heter Vaheteren. Monstrets intentioner förändras genom boken.

”Eftersom jag är hopsatt av kroppsdelar från folk av olika ursprung, olika etniciteter, klaner, kön och sociala bakgrunder, så representerar jag en omöjlig blandning som aldrig tidigare har kunnat realiseras. Enligt honom är jag den förste irakiske medborgaren.”

Författarens ambition är att skriva ett manifest mot krig och att visa på de katastrofala konsekvenser av den amerikanska invasionen. Det är välskrivet och smart, med välriktat fokus på irakierna. Jag uppskattar delarna som handlar om rättvisa, omnämnd i tre varianter; juridisk, himmelsk och gatans. En brottsling måste förr eller senare stå till svars inför någon av dem. Han skriver om ont och gott, om helgon och terrorister. Det är verkligen inte självklart vem som är brottsling och vem som är offer.

»Människor tenderar att se sig själva som helgon som söker rättvisa och alla andra som terrorister«, säger han. »Men om sanningen ska fram är ingen oskyldig.«

”Det finns ingen som är helt och hållet oskyldig, och ingen som är helt och hållet brottslig.”

Men det är onödigt många olika karaktärer att hålla reda på. När jag väl får kläm på det tycker jag att det är för mycket våld och absurditeter. Ahmed Saadawi når inte mig riktigt. Tyvärr tycker jag att boken är tråkig.

”Du börjar likna dem nu. Du försöker bli som de. Och alla som tar på sig en krona, även om det bara är för att prova den, kommer att börja leta efter ett kungarike.”

Driftens väg av Lise Tremblay

”Vi kvinnor, vi fäster för stor vikt vid kärlek.”

På framsidan av denna näpna skapelse tronar vackert Rödkindad flicka av Helene Schjerfbeck. Dess skira uttryck och stillsamt varmbeigea färgskala retirerar inför de varnande kinder som kräver uppmärksamhet. Kvinnan styr undan sin blick, men hennes kropp vägrar låta sig gömmas undan.

Driftens väg är fem fantastiska noveller om heterosexuella kvinnor i pensionsåldern som lämnar eller blir lämnade av sina män. Det är rasande insiktsfullt, minimalistiskt och hantverksmässigt perfekt. Jag vill läsa allt av Lise Tremblay.

Det jag vetat i teorin, känner jag i magen när jag läser om kvinnorna som fäster för stor vikt vid kärlek och männen som fäster för stor vikt vid sig själva. Ljuset lyser på vivören, i hans skugga står hans sambo. Han vill att hon anpassar sig, hon vill vara till lags. Om han säger att han ska lämna sin fru, väntar hon på honom. När han är argsint backar hon. Hans begär står i centrum, hennes i marginalen. Om han vill flytta, flyttar hon med. När kvinnorna blir gamla och kommer med döden, ersätts de av yngre kvinnor, som kommer med livet.

”Ibland, upptäckte jag när jag blev äldre, finns ingen tröst att ge.”

Då skäms kvinnorna. Folk pratar skit och tittar snett. Men mest skäms de kanske för att de låtit sig utnyttjas? Att de levt en stor del av sitt liv i väntat på något annat. De har uppoffrat sig – i den blinda kärlekens namn – och han har fortsatt att prioritera sig själv. Kvinnorna blir galna, deprimerade och vilsna. Men, de ringer en vän, och de reser sig igen. Verklighetens kvinna mår bättre efter skilsmässa. Det här är realistisk feelbad som blir feelgood.

”Verkligheten var ett vapen.”

Män triggar igång somliga av kvinnors drifter och allierar dem från andra. Kvinnor borde inte fästa mindre vikt vid kärlek, män borde omprioritera. Det kommer vissa av dem aldrig att göra, kvinnor kommer ändå fortsätta att älskar män. Tills de inte gör det längre. Treamblay resonerar kring vad som händer då. Jag skönjer en slutsats om att klimakteriet kan fungera som en omkopplare. Plötsligt inser man kanske att mannen var en black om foten.

”Och jag, jag hade varit fångad i det våldet i åratal. Jag kände ingen rädsla; jag var rädslan.”

Driftens väg är en bok om hur heterosexuell kärlek och åldrande tar sig olika uttryck hos kvinnor och män. Utan att tulla på komplexiteten, överdriva eller plocka billiga poänger lyckas hon säga något om kvinnor och mäns olikheter, även i lyckliga äktenskap.

”På den tiden visste jag inte att det enda man kunde göra mot åldrandet var att resignera. Jag visste inte heller att man genomled en stor ångest inför denna resignation. Eller att resignationen kunde ge frid.”

Tremblays män resignerar inte. De lever vidare på samma sätt, som om de var unga. De skäms inte, de uppoffrar sig inte, de backar inte och de stannar inte hos en gammal kvinna. Nu verkar det som att det här är en text om stereotyper, men det är det alltså inte. Driftens väg är ett stycke livsvisdom.

”..jag hade ingen annan karriärplan än att älska litteratur.”

Skärvorna av Bret Easton Ellis

Expositionen placerar mig i Beverly Hills skenbild, plötsligt är jag en i gänget med Dylan (min favorit) med flera. Att vara en av de rika och balla posörerna i åttiotalets Los Angeles vid 44 års ålder är.. inte bättre sent än aldrig. Folk är så vackra att man enligt berättaren ”smälter inombords”. Det är kåthet och kokain, exklusiva poolapartyn och hembiträden, lyxbilar, valiumdimma och fest till tre på natten.

Men ”tyvärr” kastas jag ut ur Beverly Hills och diegesen redan efter ett tiotal sidor. Snart inser jag att Skärvorna är ett skolboksexempel på när en författare försöker dölja sin oförmåga till skrivkonst och gestaltning och istället använder sig av chockerande, sexuella och våldsamma scener för att hålla läsarens intresse vid liv. Det fungerar sannerligen inte på mig.

Att läsa Skärvorna är som att kissa med stånd. Det är inte roligt för någon.

Min magkänsla (och Lina Wolff) har varnat mig för Bret Easton Ellis, inget med American psycho lockar. Men så blir jag varse att han inte är heterosexuell och jag bestämmer mig för att ge honom en chans. En författare som har så många beundrare måste ju ha något att komma med, tänker jag felaktigt. Något mer än att sex inte måste höra samman med kärlek, att klasskillnader suger och leken med en autofiktiv opålitlig berättare. Det räcker ingenstans.

Att läsa Skärvorna är som att prata med en full person när man själv är nykter.

Berättaren i Skärvorna påminner på flera sätt om författaren. De båda heter Bret, är del i Brat Pack, nu 50+ (och borde alltså ha tappat intresse för den översexuella pubertala tiden kan man tycka), och var i ungdomen tillsammans med tjejer (Debbie Schaffer) men var med killar i smyg. Berättelsen utspelar sig fyra decennier tidigare när Bret var sjutton år. Med tanke på att det är en till åldern mogen man som skrivit boken är den generande ytlig. En (enda) vettig sak som han återkommer till är hur oskyddade barnen är som börjar köra bil redan som sexton. Det är för tidigt att leva ett nattliv långt från föräldrarna. Men de här ungdomarna hade förmodligen ändå inte blivit hämtade av sina föräldrar som har fullt upp med sina karriärer, otrohetsaffärer, missbruk och resor.

”Ett välkänt faktum: Debbie Schaffer var den sexigaste tjejen på Buckley – hon var inte en klassisk skönhet av samma snitt som Susan Reynolds utan den sortens fantasi som killar runkar till, drömmer om att få se naken, få knulla med. Hon var Penthouse, en Vargasbrud, omslaget till Candy-O, hon var tonårskillarnas ideal, en porrstjärna, att få henne skulle ha varit fantastiskt för vilken kille som helst, till den grad att jag var övertygad om att någon skulle ha kunnat mörda i testosteronstint raseri bara för att få henne en enda gång, kunna inpränta minnet av det enda knullet i hjärnan och på så vis rädda sitt patetiska liv och ge det en mening.”

Att läsa Skärvorna är som att vara i ett brutalt datorspel där allt styrs av den rosa ”roliga spaken”. Jag längtar till game over.

Bret själv är som en energitjuv, jag avskyr att hänga med honom. Han har allt han behöver (förutom tro, hopp och kärleksfulla närvarande föräldrar) men istället för att tänka en enda liten tacksam tanke tillåter han sig att blomma ut i sin nihilism. Han är oförmögen att se skönhet, allt omkring honom blir fult och jag undrar vad vi ska kunna ha för hopp om människor som genomgår krig, våldtäkter, sjukdomar och förluster när han ser sig som det största offret för ”att han inte bryr sig om något”.

Skärvorna är bortskämdhetens bibel.

Jag har en stark förutfattad mening om amerikansk litteratur, att den är ytlig och packad med överflödiga namn på överflödiga produkter. I Skärvorna stämmer detta allt för väl, hela boken överflödig. Istället för ”hemma” skriver han ”huset på Mulholland Drive”, karaktärerna – även de närmsta – omnämns ofta med för- och efternamn, bilars och butikers namn skrivs ut, glassen refereras till som Häagen-Dazs. Jag kunde inte bry mig mindre om att jeansen är från Calvin Klein, väskan från Gucci och glasögonen från Wayfarer. Även när det kommer till populärkultur, som borde vara av större intresse än produkter, är det alldeles för mycket namedropping.

”Men jag satte på mig solglasögonen och började gå mot min 450 SL. En bit bort såg jag Toms Corvette och Ryans Trans Am stå parkerade..”

Att läsa Skärvorna är att dö en smula.

Det här är alltså en fruktansvärt seg skräckroman som inte är spännande och som frossar i våld och porr, om rikemansungar som mest påminner om bedövade zombies. Det är en enda lång raksträcka mot när seriemördaren Trålaren och Bret ska träffas. Och när de träffas blir det ännu tråkigare. Men det är inte bara temat, explicita beskrivningar och platta karaktärer som stör mig. Språket är erbarmligt upprepande och ointressant. Ordet narrativ överanvänds i en utsträckning som får mig att skratta (avmätt förstås). Det som först sägs i dialog upprepas i texten efter. Exempel: när några som är kära kallar varandra ”baby” i dialogen förklaras i texten efter att nu har de blivit så kära att de kallar varandra ”baby”. Kaka på kaka på kaka..

Bret Easton Ellis ”gör sig inte till för läsaren”, men det borde han göra.

Jag är proppmätt efter alla kakor. Men jag fortsätter att läsa om onanivanor och om rosa rövhål. Inte bryr jag mig om vem Trålaren är, huruvida Bret genom att berätta om andra egentligen berättar om sig själv. Hans blaserade tilltal gör mig alltmer avtrubbad. Det är som att jag bit för bit släcks ner. När slutet så äntligen närmar sig försöker jag uppbåda någon slags hjärnverksamhet och fundera på vad läsningen säger mig.

.

.

.

Tyvärr inget. Men så var ju allt en dröm också. En jävla mardröm.

Onsdagarna på badhuset av Alma Thörn

ROLIG bok! Författaren har tajming och blick för vardagskomik på hög nivå i både text och bild. Älskar simläraren, älskar pappans sätt att sitta framför TV:n och busschauffören som tycker det verkar överdrivet att stanna vid alla hållplatser.

Så här går mitt favoritkapitel som heter Leo och Kate:

”Till kvällsfika äter jag macka med smör och hushållsost. Om jag är hos pappa dricker jag te, men hos mamma dricker jag mjölk. Pappa säger att te är bra för det blir man lugn av. Mamma säger att man blir kissnödig av te.
Mamma och jag sitter i soffan och äter våra mackor. På TV:n visas Titanic. Mamma byter kanal.
– Varför byter du? frågar jag.
– Den är för hemsk faktiskt, säger hon. Det är bara en massa folk som drunknar. Du får se den när du blir äldre.
Jag som trott att Titanic handlar om när Leonardo DiCaprio blir kär i Kate Winslet. Folk som drunknar vill jag absolut inte kolla på. Bra med mammor som vet.
Mamma tuggar på sin macka. Hon dricker kaffe istället för mjölk.
– Pappa säger att man får svårt att sova om man dricker kaffe efter klockan tre, säger jag.
– Äsch, säger mamma och viftar med koppen så att kaffet skvimpar över.
– Man får göra som man vill, säger hon sen.
– Då vill jag inte gå på simning längre, säger jag.
– Sånt får man inte välja, säger mamma.”

Annika är rädd för djupt vatten. Hon lär sig hantera det. Puttinuttigt kan man tycka, att det löser sig på slutet, men det gör ju faktiskt ofta det när man är barn.

Pluspoäng för att Alma Thörn ”vågar” använda ordet idiot och för att hon upplyser om Marianergraven.

Rekommenderas till vuxna och barn som gillar att skratta tillsammans.