Pageboy av Elliot Page

Jag är skeptisk till självbiografier. Jag tycker förstås att var och en har rätt att skriva om sig själv (helst i mogen ålder och med humor), men självömkan och frånvaro av självinsikt retar mig. Tydligen vill jag läsa om Elliot Page uppväxt och liv som skådespelare och transperson, eftersom jag valt boken, men irriterar halvt ihjäl mig på det enahanda självcentrerade perspektivet. Berättelsen är olidlig och språket är ännu värre, jag drunknar i klyschor och löjliga metaforer, enkla svar och slutledningar.

Elliot, Ellen – som hen hette tidigare – menar att nästan allt i omgivningen som händer och sker är riktat mot hen. Det är som att hen inte fattar att hen, liksom alla vi andra, är en enkel jävla människa, varken mer eller mindre. En människa som i första hand behöver luft, mat, sömn, bostad, närhet, motion, en grupp att tillhöra, trygghet. Hen har en sådan vid terass på högsta steget i behovstrappan att hen saknar sikt neråt. Att ha en god självkänsla är inte alla förunnat, snacket om att man ska älska sig själv är bara att glömma. Ingen sund människa älskar sin spegelbild eller sin kropp, sina tankar och beteenden hela tiden. Acceptera sig själv är däremot något rimligt alla borde sträva efter. Känslor av utanförskap och självtvivel drabbar alla. Motgångar är en del av livet så att säga.

Elliot Page är en av de lyckligt lottade som är frisk, vit, rik, talangfull och vacker. Men är hen nöjd, tror ni? Nej nej, inte med något.

Som barn vill hen helst leka själv, det beror på omgivningen. Styvmamman mobbar och fryser ut hen. Styvsyskonen är hårdhänta och elaka. När hens mamma inte vill att hen ska umgås med knarkare tar hen det personligt helt renons på att det är en mammas jobb. Hens pappa har aldrig slagits men däremot vid ett tillfälle i panik kastat ur sig: ”jag ska slå dig” eller liknande, när det kom fram att Elliot i flera år brevväxlat med en sjuk stalker. Hen mobbas i skolan och trakasseras på arbetsplatser. Blir kallad bög och flata, vilket gör hen ledsen. Hen är djupt besviken på sin mamma som inte vill prata om sexuella preferenser. Hen känner sig sviken när en vän kallar hen gullig och när någon säger att hen är trans. Hen mår dåligt av att se sig själv i spegeln men ska vara en stjärna i Hollywood, har hen tänkt sig. Ingen människa tycks klara av att hantera stjärnstatus, framförallt inte världens otacksammaste och känsligaste ensambarn Elliot Page.

Hen är orolig för att det låter futtigt när hen förklarar sina sorger. Det gör det.

Elliot Page är 36 år och kan fortfarande inte sätta sig in i någon annans situation eller känslor. Jag tycker att det är hög tid att sluta tycka synd om sig själv, komma ut ur tonårsbubblan, sluta skylla på sina föräldrar och inse att de också bara är människor, med fel och brister. Aneroxi, självskadebeteende, missbruk och narcissism är symptom – på dysmorfofobi, enligt hen – på en bortskämd människa i en kapitalistisk överflödsvärld menar jag.

För nu ska jag inte göra samma misstag som Elliot Page och med tunnelseende döma ut den här boken på individuella grunder – dessa memoarer hade kunnat utgöra en utmärkt allegori för den nutida medelklassens trop om den inte varit dåligt skriven och ointressant berättad. I vår uppochnervända värld är klassperspektivet helt bortglömt, likaså de grundläggande behoven som sammanblandas med begär. Fokus ligger på olika stadier av självförverkligande, alla individer ska ha rätt till allt, kosta vad det kosta vill. I vår tid är det en grej att åka iväg på retreat där man uppställda i ring hyser tacksamhet för moder jord men tacksamheten är glömd innan man ens klivit på flyget hem. I bortskämdhetens tidevarv är en duktig människa en som Elliot Page och mår också därefter.

Hälsningar Knut!