Fight-or-flight? Det är frågan. Eller förlåta? Fast på plattyska.
Kvinnorna som pratar sitter på en höskulle belägen i en avlägsen by i Bolivia. De är Mennoniter, tillhörande den ultrakonservativa grenen av kristendomen vars mest kända del är Amish. De har aldrig varit utanför byn, aldrig sett havet, aldrig sett en karta. De är analfabeter och kan bara prata plattyska och alltså inte göra sig förstådda i den okända omvärld som finns utanför sekten. Under flera år har dessa kvinnor och barn nattetid drogats (med bedövningsmedel avsett för hästar) och våldtagits. Biskopen hävdar att de blivit överfallna av satan själv som straff för sina synder. Deras vittnesmål avfärdas av somliga som kvinnlig hysteri. Själva övergreppen är tack och lov inget författaren gestaltar utan handlingen fokuserar kvinnornas samtal postrape.
Det här är ett skönlitterärt svar på den grymmaste av verkligheter. 2011 dömdes åtta män för att ha våldtagit över hundra kvinnor i Bolivia. Miriam Toews (från Kanada) tillhör själv Mennoniterna.
Kvinnorna som sitter på höloftet har bråttom. Våldtäktsmännen är häktade, men hotet att de släpps mot borgen är överhängande. Övriga män är inte att lita på med undantag för protokollförare August Epp (möjligen baserad på författarens pappa, som tog sitt liv). De måste komma fram till huruvida de ska förlåta sina förövare eller lämna kolonin. Diegesen drivs framåt av kvinnornas humoristiska och kvicka samtal om kunskap, tro, makt, pacifism, kärlek, evighet, förlåtelse och om människan ska räknas till djuren eller inte. Den filosofiska knäckfrågan är hur kan man behålla sin tro på gud och att det som sker är guds vilja och samtidigt ifrågasätta det som sker och driva igenom förändringar?
Den här var faktiskt inte så bra som jag trodde den skulle vara. Eftersom kvinnorna är analfabeter blir deras samtal om filosofi för nybörjare. Jag gillar inte att romanen utgår från den manliga karaktären. Han är vår berättare, han är den enda som är bildad och han blir en slags inte-alla-män-motvikt som jag tycker är överflödig. Det är nog också lite för religiöst och liksom mesigt för min smak (som premierar revolution). Däremot gillar jag diskussionen som också knyter an till mitt eget liv, om kvinnors förståelse och ansvar. Ska flickor/kvinnor som tack vare välutvecklade empatiska förmågor kan axla stort ansvar göra det, eller ska de slippa ta ansvar för mäns dåliga/bristfälliga beteenden? (Eftersom det handlar om grova sexuella brottsliga handlingar här – som givetvis aldrig ska ursäktas – får jag inget svar på den frågan.)
Och om kvinnorna bestämmer sig för att fly, hur ska de tackla de motvilliga tonårssönerna?
”Vi är deras mödrar. De är våra barn. Vi har kollektivt, i enlighet med grundsatserna i vår tro och med definitionen, såvitt vi förstår den i alla fall, av kärlek och fred samt med kriterierna för ett evigt liv i himlen beslutat om vad som är bäst för dem, och det skall vi fortsätta med på samma sätt. Våra djuriska instinkter har förenats med vårt intellekt, som länge nog har fört en tynande och undangömd tillvaro, och med våra själar som är manifestationer av Gud.”
Jag kommer definitivt att vilja se filmen.
Senaste kommentarer