aug 01
Jag är en nostalgisk jävel det får jag tyvärr erkänna. Kanske är det därför jag ger mig på en bok av arbetarklassgrabben som blev statsminister, Ingvar Carlsson (född 1934), trots att jag är urbota less på partipolitik och partipolitiker. Ganska länge ångrar jag mig, men på slutet får jag i alla fall skymta vad jag …
jul 29
Jag brukar inte strössla triggervarningar men nu vill jag faktiskt flagga rött. Den här essäsamlingen om de Jugoslaviska krigen är mycket tung och realistisk, den fick mig på fall, fritt rakt ner i mörkret. Förmodligen är det den bok som fått mig att må sämst av alla mina läsupplevelser. Hade inte Slavenka Drakulić varit så …
jul 24
Minns du? är en aktningsbetygelse, ett tacktal, en kärleksförklaring från författaren till hens älskade Annabelle. Det är en mycket rörande och fin liten bok, den värmer sin läsare som en filt i mjukaste merinoull. Alice Staffan Beckman, född 1934 har gett sig själv uppdraget att åt sin dementa fru minnas tiden som flytt. Det är …
jul 21
”Den som lutar sig över det alldagliga blir förvånad” Alltså Göran Greider… denna egensinniga gigant bland giganter. Hur ska jag ens förklara hur starkt och varmt jag känner för dina välgörande essäer som i det här verket faller in under rubriken trädgård? Av de ekon som du hör där i Dalarna, skapar du ett rum …
jul 16
I En fest för livet skriver den sorgsna nobelpristagaren om en lyckligare tid. Utifrån gamla anteckningar fogar han ihop en otroligt trivsam (skönlitterär) roman som handlar om när han bodde i Paris tillsammans med sin första fru och son, på 20-talet. ”Om du är lycklig nog att som ung ha fått leva i Paris, så …
jul 08
Varför väljer jag gång på gång att läsa böcker om ofrivillig barnlöshet? För att det varit min stora rädsla en gång? Jag har också (under ett år) klafsat omkring i den ofrivilliga barnlöshetens träsk där avundsjukan blir till missunnsamhet. För att jag tänker mig att det är bland det värsta som kan hända? Det vet …
jun 20
Simmarna börjar – till min stora glädje – med samma ovanliga kollektiva berättarperspektiv som i Vi kom över havet. Vi:et i den här berättelsen är ett gäng som regelbundet besöker en underjordisk bassäng. Inom bassängens fasta ramar råder tydliga regler för individerna som tillsammans utgör ett litet parallellsamhälle till det ovan jord. Bassängen är ett …
jun 15
2005 gjorde den trädgårdsintresserade författaren en vandring i Himalaya. Syftet var att skriva en reseberättelse och att samla blomfröer att ta med hem till den älskade trädgården i Vermont. I år har Bland blommor (och blodiglar, som den skulle kunnat heta) översatts till svenska. Det som lockar mig mest är att få reda på hur …
jun 01
Det är ingen bra start för en nybliven mamma att önska men inte kunna amma. Men precis som hon brukar kunna komma över att det gjorde jävligt ont att föda måste hon acceptera om det inte går att amma. Jag tänker mig att den här boken kan vara till god hjälp med det. Jag tror …
apr 24
”Jag minns alla mina barnkläder och hur jag en gång gifte mig i en spetsklänning från H&M i storlek 140.” Jag tänkte verkligen inte läsa den här (heller), såg Sara Meidells instagram och störde mig på alla likeade selfies av den magra flickkvinnan. Jag brukar undvika alla former av ”thininspiration”. Men så blev det ju …
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
Senaste kommentarer