maj 15 2021

En ensam plats av Kristina Sandberg

Kristina Sandberg blev sjuk i aggressiv bröstcancer 2016. I En ensam plats berättar hon om sina erfarenheter från tiden som sjuk och botad. I berättelsen avhandlar hon också resor hon gör med familjen, sina åtaganden som författare till den berömda trilogin om Maj och sin pappas och sina svärföräldrars bortgång.

Som psykolog och författare tycks hon tidigare i livet fokuserat intellekt och medvetande. Sen kom döden och den var kropp. Författaren närmast proklamerar kroppens betydelse. Kanske i första hand till sig själv. Tidigt in i läsningen upplever jag det som att textens viktigaste syfte redan är uppnått, skrivandet som en del i sorgebearbetningens process. Jag tror att det här är Sandbergs viktigaste bok, för henne själv.

Sjukdomen berövade henne språket. Att leva livets värsta drama kapade kopplingen till fiktionen. Hon vill ändå skriva, därför kommer texten till som handlar om sjukdomens trauma. Om man, som jag och säkert de flesta andra, brottas med skräck för dödliga sjukdomar är det här drabbande läsning. Det går inte att värja sig. Som psykolog vet hon hur människor tänker och bryter successivt ner mina försvarstankar, en efter en. Närmare 400 sidor om cancer är åtminstone 200 sidor för många i mitt tycke.

Fast det handlar inte bara om cancern och dess följder. Det spretar åt många håll och jag är inte helt säker på vilken som är den röda tråden, kanske är det livets sorger. Vi får läsa om den alkoholiserade pappan, den oförstående svärmorn, den allt sjukare svärfadern, semesterresan som inte uppfyllde förväntningarna. Jag är mindre förtjust i öppenhjärtiga nerskrivningar av äkta människor. Jag fördrar att kunna vila i fiktionens vagga.

Det är många upprepningar. Jag förstår att det speglar hur författarens ångestdrivna tankar spinner runt och runt och runt igen. Hon delar med sig av ganska explicita beskrivningar hur den fysiska kroppen påverkas av cancerbehandling. Jag skulle aldrig i nuläget frivilligt välja att läsa en bok med praktisk information om hur cytostatika påverkar kroppen. Jag hoppades att En ensam plats skulle handla mer om den förståndsmässiga och existentiella biten. För när den gör det, tycker jag mycket om läsningen.

Titeln kommer av den olustiga belägenheten som uppstår för att Sandberg upplever sig oförstådd av omgivningen. Hon som har kunna lita till sitt språk som en bro över till andra, befinner sig nu på en ensam plats. Hon upprörs över det lösningsorienterade bemötandet, den hurtiga inställningen, den som påminner om att det finns andra som har det värre. Eller uppmaningen att tappa håret väl är en världslig sak i förhållande till död. Och som botad borde hon ju vara glad, som klarade sig. ”Man blir omtyckt av omgivningen bara om man gör sig lik den” skrev drottning Kristina och denna maxim tänker jag kan förklara avståndet som uppstår mellan den sjuke Sandberg och den förhållandevis friska omgivningen. Hon som är allvarligt sjuk påminner alla om den stundande döden och detta tacklar människor illa. Det värsta exemplet är kompisen som ger hårlösa Sandberg schampo och balsam i julklapp.

Så hur ska man göra då, för att bemöta en allvarligt sjuk person? Lyssna. Man behöver inte säga så mycket. Försöka ta fasta på känslan som personen förmedlar. Spegla.

Hon hoppar fram och tillbaka i tiden och undviker i och med det ett spänningmoment. Det tycker jag är bra. Hennes livs värsta upplevelser ska inte omvandlas till något sensationellt. Tvärtom. Det här är en bearbetning av de psykiska och fysiska påfrestningar som cancern medförde. En typ av redovisning. Kanske för andra i liknande situation att lära sig av, finna tröst i och bli förstådda av.

Tack Norstedts!

maj 13 2021

Drömmegården av Ted Stenström

På Drömmegården – en institution för missbrukare – i Örnsköldsvik möts romanens två protagonister; Tom som klient och David som behandlingsassistent. Båda är adopterade från Sydkorea, båda är duktiga på judo. De har sedan barnsben utsatts för rasism, fördomar, stereotyper och nidbilder vilket präglat deras personligheter. Tom vars adoptivfamilj fungerat väldigt dåligt, tacklar övergreppen genom att agera utåt och missbruka. David, vänder hatet inåt mot sig själv vilket gör honom deprimerad och hämmad.

Parallellt med den nutida berättelsen löper återblickar från deras uppväxter och tidigare erfarenheter. Tom har strulat, knarkat, misskött skolan och slagit tillbaka när han blivit påhoppad. Han har dock funnit gemenskap med andra missbrukare. David har presterat, skött skolan och sin fysiska kropp, han har inte sagt ifrån när folk varit taskiga och varit väldigt ensam. Han känner sig misslyckad och ful.

Den här spännande berättelsen har flera lager och genomsyras av ett intersektionellt perspektiv på utsatthet och utanförskap. Författaren har själv asiatiskt påbrå och är enligt min mening en förträfflig apologet för att sprida kunskap i följande viktiga frågor. Romanen sätter ljus på premisserna kring internationell adoption. Att vara adopterad tycks medföra en extra sårbarhet. Alienationen från sitt biologiska ursprung och att inte ha någon i familjen som ser ut som en själv kan vara mycket svårt att tackla. Föräldrarna kanske saknar kunskap om rasism och försöker i värsta fall tona ner barnets intresse för födelselandet och de biologiska släktingarna. Stenström redogör också mycket väl för rasismens olika former och uttryck. Somligt avsett som skämt av de som inte vet bättre, somligt under kategorin hatbrott. Därtill lyfter författaren barnets utsatthet gentemot vuxenvärlden och den generella svårigheten med att vara ung och ”hitta sig själv”. Eftersom huvudpersonerna är pojkar/män är maskuliniteten en del av deras identiteter. Jag tycker att Stenström på ett väldigt moget och fint sätt skriver fram sina karaktärer utan att fastna i grabbiga stereotyper. De kvinnliga karaktärerna i boken är olika och komplexa, som människor är.

Jag tycker att Stenström har skrivit en riktigt bra debut. Jätteintressanta teman, realistiskt förlopp, komplexa karaktärer och det är bra driv i storyn. Språket är också ganska bra, bitvis en aning övertydligt för min smak. Jag tycker den skulle ha tjänat på att kortas ner.

Framsidan är vackert suggestiv med pojken instängd i dunklet seende ut mot ljuset. Kanske är det Tom – en av Sveriges ”svarta” – som tittar ut från sin cell? Eller är det en metafor för Davids upplevelser av instängdhet och mörker? Ljuset på andra sidan kan vara döden eller en upplyst värld fri från förtryck. Ted Stenström har med Drömmegården i alla fall gjort vad han kan för att göra världen lite mer upplyst.

maj 12 2021

Buddenbrooks av Thomas Mann

Jag har lyssnat på Thomas Manns genombrottsroman från 1901, fenomenalt uppläst av Irene Lindh och översatt av Ulrika Wallenström. Thomas Mann fick nobelpris 1929 för den här romanen.

Buddenbrooks är en släktkrönika som börjar in media res 1835, mitt i den traditionsenliga torsdagsmiddagen. Det är många personer att hålla reda på från början, men det ger sig. Håll ut, det är sannerligen mödan värt. Vi följer sen den borgerliga köpmannasläkten – som på flera sätt liknar författarens egen omgivning – över ungefär fyra decennier och lika många generationer. De föds, de gifter sig, de dör. Och det politiska klimatet förändras, det blir industriell revolution och vi lämnar Buddenbrooks när socialdemokratin står för dörren.

Det här är ett helt makalöst litterärt och tonsäkert hantverk. Vilken lysande stilist han var! Dialogen är underbart komisk och realistisk. Det är i första hand personporträtten som får bre ut sig, och som beskrivs med en varm och humoristisk ironi. Det komiska värdet förhöjs ytterligare av Irene Lindhs uppläsning. Det är en lång bok det här. Men jag är idel öra från början till slut. Om jag hade haft en sälmustasch hade jag tvinnat den frenetiskt mellan fingrarna för att då och då tvingas släppa den när jag brister ut i skratt och slår med handen på låret. Så bra är det.

Jag fastnar framförallt för karaktären Antonia ”Tony” som är den enda karaktär som finns med oss genom hela romanen. Hon är en bortskämd borgarbracka, fisförnäm och liksom alla andra framförallt styrd av konventioner och att hålla fasaden utåt. Kort sagt en romangestalt som bjuder motstånd. Men hon är också snäll och rolig och hon har självaktning. Tony har lite på känn att det kanske finns högre ting än materialistiska rikedomar här i livet. Hon hävdar sin egen rätt trots att det går på tvärs med familjens normer. Jag tycker att Buddenbrooks på flera sätt påminner om Tolstojs Anna Karenina, inte minst med tanke på det välkomponerade kvinnoporträttet.

Det här är en litterär uppgörelse med klassamhället och vad ett ”rikt liv” egentligen innebär. Brödersrivaliteten är ett annat intressant ämne. Thomas Mann kritiserar kapitalismen genom att med varm hand satirisera adel och handelsmän. Är kanske köpmän i grund och botten bedragare?

Därmed punktum.

maj 11 2021

mörkret som faller. av Willy Vlautin

Författaren David Ärlemalm rekommenderade mig Willy Vlautins böcker, på så sätt kom jag att läsa den här. Redan inledningsvis förstår jag vad Ärlemalm gillar och kanske också har inspirerats av. Det här är en tät berättelse utan onödiga beskrivningar eller sidospår. Stilen är krass och osentimental och får mig att känna starkt för huvudkaraktären Lynette. Det är en konst att framkalla känslor hos läsaren och bäst görs det, tycker jag, när författaren litar på läsaren och lyckas förmedla sig utan att tala om vad man bör känna.

Lynette, 30 år, bor med sin ensamstående mamma och handikappade bror. Hon kämpar oerhört hårt med flera jobb och att ta hand om sin bror samtidigt som hon studerar. Målet är att få ihop pengar för att kunna köpa ett boende.

Den här romanen gör upp med ”klassresan” i amerikansk kontext, det vill säga ”den amerikanska drömmen”. Alltså idén om att alla medborgare genom hårt arbete kan bli framgångsrika oavsett samhällsklass. Men varken i Sverige eller USA är det en lätt sak att ta sig ur fattigdom. Det räcker sällan med hårt arbete utan det krävs också talang och tur.

mörkret som faller. är en samtidsskildring om amerikansk arbetarklass. ”Bilen startade på andra/tredje/sjunde försöket” går som ett fattigdomens mantra genom romanen. Både bilens och Lynettes startmotor hänger på en skör tråd. Begrepp som arbetarklass och fattigdom förändras i takt med tiden, och Vlautin sätter fingret på nutidens premisser. Man kanske har en massa grejer, men för lånade pengar utan möjlighet att laga dem när de går sönder. Man har mat, men dålig mat vilket tillsammans med hopplöshetskänslor och frustration kan leda till övervikt, eller undervikt. Man mår dåligt på grund av oro och ångest som följer med fattigdom. På grund av den desperata situation man befinner sig i kanske man tar dåliga beslut som i sin tur leder till mer oro, ångest och självhat. Med dåligt självförtroende och i utevaro av hopp är det svårt att motivera sig att studera, spara pengar och sköta om sig. Kanske börjar man självmedicinera och fastnar i ett missbruk. Inget av detta är svårt att förstå efter att man läst Willy Vlautins enastående rapport från samhället skuggsida.

”Alltihop är bara skitsnack. The land of the free och all den där skiten. Det är bara en massa gubbar som tar vad de vill ha och rättfärdigar det så gott de kan för att kunna gå upp nästa morgon och ta ännu mer, och köpa en lyxbåt till och en tredje semestervilla och ett femte hyreshus och sen vräker de folk från deras hem så att de kan tjäna ännu mer, och åka på safari och döda giraffer och elefanter medan alla andra bara försöker betala av kreditkorten eller studielånen eller försöker få tillräckligt med timmar på jobbet för att inte behöva skaffa ett jobb till.”

Här står kvinnorna i fokus. Karaktärerna är väldigt realistiskt och komplext beskrivna med tonvikt på det som förenar oss människor. Jag gillar hur författaren helt sakligt konstaterar vilken betydelse yttre skönhet kan ha för unga kvinnor. Hur det framförallt kan hjälpa men på grund av manschauvinism också stjälpa.

Det är nog i princip omöjligt att stå emot mörkret när man är omgiven av det hela tiden. Det är förstås betydligt lättare att stå emot mörkret i ljuset.

Avslutningsvis berättar författaren om sina egna erfarenheter av fattigdom och hur möjligheten att bli husägare förändrade livet för honom. Jag tänker på Cicero som menade att med en trädgård och boksamling saknas intet.

maj 10 2021

Små katastrofer av Sarah Vaughan

De små katastroferna, det är barnen som åsyftas, skulle jag tro. Eller alternativt de små till synes banala händelserna som lätt kan inträffa och orsaka stor skada. Att läsa den här spänningsromanen – som tyvärr inte är särskilt spännande alls – ger mig en känsla av déjà vu. Jag läste nyligen den förträffliga Älskade barn som också handlar om förlossningsdepression. Något orättvis bedömning blir det nog av Små katastrofer då jag har svårt att låta bli att jämföra.

Redan i prologen möter vi en uppgiven mamma som är arg på sin skrikande bebis och tänker att hon längtar efter att bebisen ska tystna för alltid. Mamman heter Jess förstår vi kort därefter. Hennes man Ed är borta på jobb alternativt ölhak med kollegorna, 15 h per dygn. De har tre barn tillsammans, och den som är bebis nu heter Betsey. Hon föddes några månader tidigare i en dramatisk förlossning. Jess har tvångstankar och odiagnostiserad postpartum depression.

Liz är barnläkare och Jess vän. Hon har växt upp med en mamma som också hade förlossningsdepression. Hennes lillasyster dog som spädbarn och hennes lillebror var med om en olycka som barn.

Själva storyn handlar om att Betsey får en skallfraktur och frågan är hur den skadan uppkom och vem som bär skulden.

Jag gillar temat, även om jag nog läst lite för många böcker på kort tid om samma sak. Odiagnostiserad förlossningsdepression är allvarliga saker och att öka medvetenheten och minska tabut kring sjukdomen är naturligtvis jätteviktigt. Men en bra idé räcker inte.

Romanen är byggd av korta kapitel. En händelse introduceras och i nästkommande kapitel fokaliseras den personen och den händelsen. Datum och exakt tidpunkt anges i början av varje kapitel vilket gör läsningen lite ryckig. Jag uppskattar dock att historien inte är kronologisk. Alla kapitel utom de som handlar om Liz har en extern berättare, som med hög modalitet redogör för tankar och känslor. Liz berättar i jagform delvis genom att ställa sig frågor som; ”Tänker jag verkligen det värsta om Jess?” Hon berättar också om sin tidigare historia på ett sätt som för mig blir ologiskt med tanke på berättarperspektivet.

Jag känner ingenting för de här karaktärerna vara historier flätas samman på ett högst otroligt sätt. Författaren är väldigt tydlig med var läsarens sympatier bör ligga och då vaknar motvallskärringen i mig. Den feministiska agendan bygger framförallt på trötta stereotyper och klyschor. Jag saknar realism och gestaltning. Det som händer i den här romanen kan aldrig någonsin hända i verkligheten, så känner jag. Hela storyn men framförallt upplösningen är allt för tillrättalagd. En feelbadroman i feelgoodtappning. Människor är onda eller goda, och deras barn likaså. Språket lyckas inte bära upp känslorna.

”Han drämde näven hårt i sängen, med en ilska som drevs av uppdämd frustration och testosteron, även om han samtidigt såg ut som om han försökte låta bli att gråta.”

Hur kan berättaren veta att det är testosteron som gör att den åttaårige pojken drämmer näven hårt i sängen?

Vill man läsa en bok om odiagnostiserad postpartum depression- och det tycker jag man ska – rekommenderar jag Älskade barn.

Tack Albert Bonnier Förlag!

maj 07 2021

Vegetarianen av Han Kang

Det är Yeong-hye som plötsligt, efter att ha haft en mardröm, blir vegetarian. Hon och hennes man Cheong, boende i Seuol, har varit gifta i fem år när hon börjar förändras. Det är genom hans blick vi får lära känna protagonisten Yeong-hye, som varit en alldaglig, tystlåten och därför utmärkt fru enligt Cheong. I samband med att hon upphör med att äta produkter som kommer från djur, ligger hon vaken om natten, slutar prata, magrar kraftigt och ger inte längre sitt samtycke till att ha sex.

Vegetarianen är en suggestiv tragedi i tre akter. En triptyk med tre olika berättare som kretsar kring Yeong-hye. Hon blir allt sjukare och omgivningen alltmer desperat. Texten är tät och extremt välskriven med scener så starka att det känns som att jag aldrig kommer att glömma dem.

Det finns gott om utrymme för läsaren att göra egna tolkningar kring vad det är som händer med huvudpersonen och varför. Yeong-hye tycks genomföra en tyst protest mot normers tyranni. Foucault sa att där det finns makt finns alltid motstånd. Aldrig har det varit tydligare. Det sydkoreanska samhället är uppenbarligen oerhört patriarkalt vilket förtydligas genom att den kvinnliga huvudpersonen saknar en egen röst i den här berättelsen. Yeong-hye kan inte kontrollera huruvida hon ska objektifieras, däremot på vilka sätt. Hon avstår kött som ett första steg i att betacka sig patriarkatet. När hennes man frågar varför svarar hon likt Martin Luther King ”jag hade en dröm”. Hennes sätt att göra motstånd blir genom att avhumanisera sig själv och försöka bli en växt. I det svenska språket säger vi att någon är en grönsak som inte längre har ett medvetande, som förlorat sin mänsklighet.

Ett samhälle präglat av despotism implicerar också våld. Herravälde över kvinnors kroppar manifesteras både sexuellt och i matsituationen. Yeong-hyes blir våldtagen och hennes pappa, bror och far försöker tvinga in mat i hennes mun. Den enda som protesterar är storasyster In-hyes.

För det finns – tack och lov – ett konkret systerskap här som trots den hopplösa situationen ändå är ett ljus i mörkret. Systrarna är på många sätt väldigt olika, In-hyes är högpresterande och har valt det andra sättet att följa det patriarkala vågspelet. Att följa normen eller protestera mot den är egentligen två sidor av samma mynt. Ingen av systrarna är fria, båda ”blir mördade”.

Han Kang lyckas med konsten att beskriva ett offer, en objektifierad kvinnokropp och samtidigt ge henne agens och kroppen självstyre. En del av Yeong-hyes protest görs gällande genom att hon vägrar dölja sina bröst. Eftersom hon magrar krymper hennes bröst vilket medför att hennes kvinnlighet och med det också mänsklighet, minskar. När den nakna människokroppen målas med blommor intresserar den Yeong-hye på ett sätt som framstår som väldigt sensuellt för läsaren, men för henne tycks det sammankopplat med avhumaniseringen.

Romanen är som en lök, med många lager. Den berör existentiella spörsmål i det att mänskligt liv oundvikligen innebär lidande. Enligt Yeong-hyes handlar det om att mördas eller mörda. Men hon tycker sig ha hittat ett tredje alternativ i sin flyktlinje, att bli ett träd.

Jag tänker på historiens diagnostiserade kvinnor som ansågs hysteriska i en tid då samhället gjorde dem sjuka. En sund människa kan således bli sjuk i ett sjukt samhälle och en sjuklig människa kan verka frisk i en sjuk kontext. Läsningen uppmuntrar till funderingar kring hur sjukt förhåller sig till friskt. Hur står människans rätt till egenbestämmande i relation till tvångsvård? Hur förhåller sig kollektivet till individen, dröm till verklighet? Och var går gränsen mellan en förälderns omsorg och övergrepp?

I Vegetarianen är det tydligt att så länge fundamentet är ruttet så hjälper det inte att reparera på ytan. Förändringen måste ske från grunden. Att författaren blev svartlistad när hon utkom med den här romanen i Sydkorea talar sitt tydliga språk. Det är långt kvar.

maj 07 2021

Bladet från munnen av Elsie Johansson

Det är en fantastisk historia den som bär Elsie Johanssons författarliv. Hon som föddes fattig men ändå lyckades ta examen, gifte sig tidigt, jobbade på posten i trettio år och debuterade som författare i en ålder av femtio år. När hon väl kom igång skrev hon som besatt och nu fyrtio år efter sin debut kommer det som sägs vara hennes sista bok. I den vågar hon låta det rödgula rönnlöv med små svarta prickar som hon låtit sig tystas av, falla till marken. Likt fikonlöven som dolde Adam och Evas nakenhet tycks Elsies blad ha hemlighållit ämnena religion och sexualitet.

”Jo, ödmjuk och snäll, tacksam, tjänstvillig och medhållande, det vill säga inte obstinat, ska en duktig flicka vara. Lyda. Niga fint. Svara tydligt. Vara rädd om låneböcker! Och att inbilla sig att man e nån, och göra sig märkvärdig det är absolut det allra, allra värsta man kan få för sig! Särskilt om man tillhör det lägsta samhällsskiktet. Och dessutom misstänkts vara tillkommen lite på sidan om, så att säga.
Men om man råkar vara det då? Märkvärdig, menar jag. På riktigt.
Då håller man truten och anpassar sig. Tills man blir bortåt 90.”

Med en underliggande ton av osäkerhet eller snarare ödmjukhet lyser klasstillhörighetens varande klart. Hon skildrar hur det är att stå med ett ben i arbetarklassen och samtidigt glida över tröskeln med det andra in i finrummet. Jag kommer inte att använda sidorna i Johanssons bok som sillpapper, som hon föreslår. De enda som kan tänkas göra det är hennes släktingar och bekanta. Det här är betänkliga berättelser med högt litterärt värde.

Budskapet är dubbelt i det att hon å ena sidan titelsätter boken på ett sätt som förväntar sanningsanspråk, å andra sidan påminner hon med jämna mellanrum om att skriften är hälften sanning, hälften dikt. Och det är väl i och för sig inga konstigheter utan som det oftast är. Lite märkligt blir det ändå med tanke på att föregående bok Riktiga Elsie var på samma tema.

Vad är det då för stela frågetecken hon vill räta ut den här gången? Det ska jag ju inte avslöja här. Men det rör bland annat övergrepp, vänskap byggd på falska premisser, barnlöshet och sexualitet på ålderns höst. Allt skildrat med värdighet och humor. På samma gång rakt och försiktigt. Moget är kanske rätt ord.

”Tala är silver, men tiga är guld. Så lyder det gamla försåtliga ordspråket. Ett visst mått av sanning kan för all del ligga i den tydningen; självklart kan det uppstå situationer där det rentav kan vara livsavgörande att tiga till varje pris. Men i normala mänskliga relationer /…/ ser jag det som ett fattigdomsbevis att nödgas prioritera tigandet för ”skams skull” – eller rädslans! – eller enklast och troligast därför att det inte har funnits någon förstående och pålitlig medmänniska att lita på och anförtro sig till. Enär ingen orkat eller bekvämat sig med att lyssna.
Eftersom det ofrivilliga tigandet människor emellan, enligt min mening har haft och har en betydligt mer hämmande och negativ effekt på vår jordiska tillvaro och samvaro än talandet, tar jag mig friheten att med bibehållen respekt för vars och ens integritet låta verben i ordspråket byta plats: Tiga är silver men tala är guld.”

Att läsa den här boken är som att ha ett förtroendefullt samtal med Elsie Johansson om livets viktiga frågor. Jag känner igen mig oväntat mycket. Här finns också gripande och välskrivna noveller och pjäser. Jag är tacksam, berörd och inte minst hoppfull av att få ta del av det författaren rensar ut i vad som kanske är hennes dödstädning.

Tack Albert Bonnier Förlag!

maj 06 2021

Sockerormen av Karin Smirnoff

Sockerormens landskap utspelar sig bland barnen i 80-talets Sverige, närmare bestämt Södertälje. På den tiden fick barn inga skadestånd för att ha blivit utsatta för sexuella ofredanden. Män som blottade sig ansågs begå ofarliga ”pojkstreck”. Samhällets stöd och skydd har utvecklats markant sedan dess, barnens rätt har stärkts. De tre vännerna i boken – Agnes, Kristian och Miika – är enligt min uppfattning väldigt extrema karaktärer då de dels har unika särbegåvningar, dels vårdnadshavare som av olika skäl är mer eller mindre ur funktion. Övriga vuxenvärlden gör obetydligt för att hjälpa dem.

Även den här romanen tar itu med den massiva modersmyten. Jag tycker mig se en trend som kanske kommer att förknippas med 20-talets tidiga decennium. Jag har läst många romaner på sistone som behandlar temat mödrar som inte lever i enlighet med de konventioner som hänger samman med moderskap. Det är en trend jag varmt välkomnar, då ämnet lyst med sin frånvaro i den tidigare litteraturkanon. Jag tror att föreställningar om att ett sunt moderskap börjar i det ögonblick som barnet föds, annars inte alls, är en farlig norm. Det innebär en enormt stor press på kvinnan att i ett ögonblick kunna frammana rätt känslor. I samma stund som hon dessutom är slutkörd, chockad, smärtpåverkad, i värsta fall medvetslös. Och det kan också tänkas att kvinnan inte vill bli mamma, som i fallet Agnes.

Karaktären Agnes, som vi följer från att hon föds till att hon är cirka nio år gammal, har kommit ur Anitamamman. Agnes är ett underbarn, oerhört musikalisk, orädd, ansvarsfull och jag ser henne som romanens hjälte. Hennes nemesis är Anitamamman. Hennes skyddsänglar är Kristian och Miika. Smirnoff har lyckats hitta en annan människas röst och jag känner Agnes närvaro. Läsaren följer hennes upplevelser inifrån vilket ger oss tillgång till barnets språk och tankar. Vi får ta del av en bitvis absurd världsbild. Hennes ”värld” består av musiken, resten är ”ovärld”.

Jag tycker mycket om Smirnoffs romanbygge och språk. Hennes särskilda förmåga att gestalta komplexa karaktärer är imponerande. Den som har läst trilogin om Jana Kippo vet vad hen har att vänta gällande mörker, misantrop stämning och kavata offer. Även den här boken handlar om människors beteenden rörande övergrepp, sexualitet och missbruk. I Sockerormen finner jag fler metaforer och bibliska allusioner. Romanen är otroligt välarbetad men språket ger på samma gång uttryck för en lättsamhet. Jag upplever verket som opretentiöst på ett bra sätt. Smirnoff växlar självsäkert utan markörer mellan dialog, tankar, olika berättare.

Men jag saknar att barnkaraktärerna bjuder motstånd. Jag upplever dem närmast som idealiserade. Berättartekniken finner jag något märklig. Agnes är en av berättarna men sen finns det en allvetande berättare också. Det tycker jag är synd. Dock undviker Smirnoff att skriva oss på näsan.

En metafor jag fastnar för lite extra är papegojan. Den är satt i bur för att människan vill ha den som husdjur. Likt Anita är den vacker att titta på. Likt Agnes härmar den sin omgivning. I det fria härmar inte papegojan andra, det sker endast i fångenskap. Jag tänker på hur ett barns livsvillkor liknar att vara satt i bur och hur barnet måste förlita sig på människor – även om de skadar en – för sin överlevnads skull.

Jag tycker mig förnimma gnistor från både Nabokov och Bibeln i den här uppväxtskildringen där fin- och fulkultur mixas på ett fruktbart sätt. Jag ser fram emot fortsättningen.

Tack Bokförlaget Polaris!

maj 05 2021

Tvångsamheten av Alexandra Sundqvist

Tvångsamheten är en sammanhängande diktsvit som i sin lyriska framställning bildar en typ av roman. Temat är en kärleksrelation mellan en man och en kvinna som smygande övergår till att bli en relation mellan en förövare, ett offer och ett barn.

Alla delar finns med, som i en skolbok om kvinnomisshandel i nära relation. Vi följer med genom fem faser där materien likt cykeln med de fem elementen föder och förgör varandra. Kärlekens begynnelse som en himlastormande förälskelse. Inledningsvis är den självutplånande komponenten är välkommen. Han är omtyckt, han är framgångsrik, han är snygg och han har bra åsikter. Han tycks vara perfekt.

”JORDMÅN
Varje förälskelse har sin egen jordmån / sina egna lager och horisonter / Under ytan /intimiteten annekteringen / En önskan om att luckras upp av någonting större / än en själv / bli jord / bli gjord / börja om.”

De första varningstecknen kommer kanske tidigt, men i en alltför suddig form för att klarna i den förälskades grumliga blick.

”Din kärlek är ett svart hål / det är oundvikligt / att inte sugas in / ingen undkommer / ditt mörker / materian / delarna som en gång var jag / för evigt försvunna / i din händelsehoristont
ändå är det jag som behöver förklara mig.”

Fler varningstecken. Personlig kritik. Svartsjuka. Vännerna är fel. Han är stressad och blir arg på henne. Men det beror väl på att han mår dåligt? Hon tröstar, försöker laga honom. Mer kritik. Allt är hennes fel. Hon måste förändra sig, han måste visst regissera henne.

”SMÅ SAKER
Du är lätt att älska / även när du behandlar mig / som ett av dina kreativa projekt / för du har ett öga för detaljer / och jag är långtifrån perfekt
kanske ska jag ha / en mindre ful väska / en annan bild på min profil / du väljer en från Bens kalas / för barnbilder är bäst / gör alla andra glada / livet blir en fest
han har tårta upp till öronen / jag syns inte alls.”

”Du är inte ond / men får andra / att krympa / i skuggan av / din litenhet.”

Barnet heter Ben vilket för mina tankar till ett extra ben för relationen att vila på. Men som också gör att det finns mer att skada. Även husdjur kan fara illa. När det psykiska våldet redan är implementerat i relationen kommer det första fysiska slaget.

”Lär mig så småningom att / det gör ont när knoppar bister / men ondare när kroppar gör det.”

”Vet att den värsta stunden / i en människas liv är / när hon börjar tvivla / på sin egen perception.”

”mördade mödrar går inte att spegla sig i”

Texten forsar fram, den drar mig med sig. Det är berörande och välformulerat, ibland fruktansvärt bra. Men den håller inte samma höga kvalitet helt igenom. Jag tycker om tydligheten, att slippa fundera alltför mycket på vad författaren vill ha sagt, men på samma gång saknar jag utrymme för tolkning.

”Gå, gå bara / en fot före den andra / i det våta gräset
Så svårt kan det väl ändå inte vara.”

Eftersom det är den infama verkligheten som ligger till grund för verket är det här en skrift som rör alla.

maj 04 2021

Älskade barn av Ashley Audrain

Den här hyllade romanen heter i original The Push vilket hänsyftar mer än den svenska titeln Älskade barn. The push betyder trycket men också knuffen. Trycket, en mamman använder för att föda ut ett barn. Knuffen, är central i den här berättelsen. Barnet knuffar mamman i en riktning som hon kanske inte alls uppskattar. En bebisen kan drabba sin mamma. Kanske kraschar den in i hennes värld och slår omkull möblerna.

”Vi har alla rätt att ha vissa förväntningar på varandra och på oss själva. Det är precis samma sak med moderskapet. Vi förväntar oss allihop att ha, att gifta oss med och att vara bra mammor.”

Tidigt i berättelsen förstår läsaren att den här romanen tar itu med moderskap och allt vad det kan implicera. Huvudpersonen Blythe kommer ifrån en dysfunktionell mamma, Cecilia, som i sin tur kommer ifrån en annan dysfunktionell mamma, Etta. Med en realism som inte väjer för det köttsliga obehaget beskriver Ashley Audrain hur Blythe blir mamma genom en smärtsam förlossning, stygn, avslag, bröstvårtor som förvandlas till köttfärs under amningen. Ganska snart utvecklas romanen till ett riktigt kymigt psykologiskt drama. Ett tag i mitten trodde jag att karaktärerna skulle stelna i sina former, men de återfann glädjande nog sin rörlighet.

Jag älskar berättarperspektivet. Blythe är jaget som skriver till ett du, Blythes exman. Vi har att göra med en homodiegetisk berättare som kanske inte är helt tillförlitlig. Hon har sömnsvårigheter och förlossningsdepression vilket förmodligen gör henne oredig, dessutom är hon personligt förorättad varför hon kan tolka omvärlden felaktigt. Det är spännande att som läsare grubbla på hur fiktionens verklighet stämmer eller skiljer sig från hur Blythe skriver om den till sin man (och till oss). Jag måste läsa ut hela boken innan jag vet var jag ska lägga mina sympatier.

Den här romanen är – bortsett från de mittersta 100 sidorna – enormt tät och spännande. Jag älskar att läsa om hur kvinnor tacklar modersrollen och relationen mellan mor och dotter. Här får vi göra det i tre parallella historier. Det pågår dessutom ett thrillerliknande förlopp som jag bara måste få veta hur det slutar.

Jag tycker inte att jag kan berätta mer utan att förstöra läsupplevelsen. Men det finns en hel del att diskutera här och jag tror att det här är en utmärkt roman att läsa i bokcirkel.

Jag slår vad om att den här boken kommer att bli film, jag ser redan rollsättningen med Nicole Kidman framför mig.

Tack Albert Bonnier Förlag!

S P O I L E R V A R N I N G ! ! ! S L U T A L Ä S H Ä R !

Några saker till jag måste få ur mig bara. Jag stör mig på att Blythe inte tittar på foton av Sam när hon saknar honom. Hon måste ju haft foton!? Känns som en miss. Eller var det jag som missade?

Det är alltid tragiskt när pappan brister i ansvar för barnet, än mer när mamman hamnar i förlossningsdepression. (Prisa Caroline Ringskog Ferrada-Nolis serie Amningsrummet som visar en annan utgång.)

Jag tycker det är otroligt modigt av författaren (som också var mamma till en bebis under processen) att våga skriva om det här superläskiga temat.

Är detta en roman om psykopati, den självuppfyllande profetian, hot om vad som kan bli följden av utebliven anknytning eller om hur dominant arvet är gällande psykisk sjukdom? Det är alla gånger en exklamation om vikten av att diagnostisera förlossningsdepression.