Sockerormen av Karin Smirnoff

Sockerormens landskap utspelar sig bland barnen i 80-talets Sverige, närmare bestämt Södertälje. På den tiden fick barn inga skadestånd för att ha blivit utsatta för sexuella ofredanden. Män som blottade sig ansågs begå ofarliga ”pojkstreck”. Samhällets stöd och skydd har utvecklats markant sedan dess, barnens rätt har stärkts. De tre vännerna i boken – Agnes, Kristian och Miika – är enligt min uppfattning väldigt extrema karaktärer då de dels har unika särbegåvningar, dels vårdnadshavare som av olika skäl är mer eller mindre ur funktion. Övriga vuxenvärlden gör obetydligt för att hjälpa dem.

Även den här romanen tar itu med den massiva modersmyten. Jag tycker mig se en trend som kanske kommer att förknippas med 20-talets tidiga decennium. Jag har läst många romaner på sistone som behandlar temat mödrar som inte lever i enlighet med de konventioner som hänger samman med moderskap. Det är en trend jag varmt välkomnar, då ämnet lyst med sin frånvaro i den tidigare litteraturkanon. Jag tror att föreställningar om att ett sunt moderskap börjar i det ögonblick som barnet föds, annars inte alls, är en farlig norm. Det innebär en enormt stor press på kvinnan att i ett ögonblick kunna frammana rätt känslor. I samma stund som hon dessutom är slutkörd, chockad, smärtpåverkad, i värsta fall medvetslös. Och det kan också tänkas att kvinnan inte vill bli mamma, som i fallet Agnes.

Karaktären Agnes, som vi följer från att hon föds till att hon är cirka nio år gammal, har kommit ur Anitamamman. Agnes är ett underbarn, oerhört musikalisk, orädd, ansvarsfull och jag ser henne som romanens hjälte. Hennes nemesis är Anitamamman. Hennes skyddsänglar är Kristian och Miika. Smirnoff har lyckats hitta en annan människas röst och jag känner Agnes närvaro. Läsaren följer hennes upplevelser inifrån vilket ger oss tillgång till barnets språk och tankar. Vi får ta del av en bitvis absurd världsbild. Hennes ”värld” består av musiken, resten är ”ovärld”.

Jag tycker mycket om Smirnoffs romanbygge och språk. Hennes särskilda förmåga att gestalta komplexa karaktärer är imponerande. Den som har läst trilogin om Jana Kippo vet vad hen har att vänta gällande mörker, misantrop stämning och kavata offer. Även den här boken handlar om människors beteenden rörande övergrepp, sexualitet och missbruk. I Sockerormen finner jag fler metaforer och bibliska allusioner. Romanen är otroligt välarbetad men språket ger på samma gång uttryck för en lättsamhet. Jag upplever verket som opretentiöst på ett bra sätt. Smirnoff växlar självsäkert utan markörer mellan dialog, tankar, olika berättare.

Men jag saknar att barnkaraktärerna bjuder motstånd. Jag upplever dem närmast som idealiserade. Berättartekniken finner jag något märklig. Agnes är en av berättarna men sen finns det en allvetande berättare också. Det tycker jag är synd. Dock undviker Smirnoff att skriva oss på näsan.

En metafor jag fastnar för lite extra är papegojan. Den är satt i bur för att människan vill ha den som husdjur. Likt Anita är den vacker att titta på. Likt Agnes härmar den sin omgivning. I det fria härmar inte papegojan andra, det sker endast i fångenskap. Jag tänker på hur ett barns livsvillkor liknar att vara satt i bur och hur barnet måste förlita sig på människor – även om de skadar en – för sin överlevnads skull.

Jag tycker mig förnimma gnistor från både Nabokov och Bibeln i den här uppväxtskildringen där fin- och fulkultur mixas på ett fruktbart sätt. Jag ser fram emot fortsättningen.

Tack Bokförlaget Polaris!

1 kommentar

  1. Tack för recensionen! Jag är sugen på att läsa den.

Kommentera