Bladet från munnen av Elsie Johansson

Det är en fantastisk historia den som bär Elsie Johanssons författarliv. Hon som föddes fattig men ändå lyckades ta examen, gifte sig tidigt, jobbade på posten i trettio år och debuterade som författare i en ålder av femtio år. När hon väl kom igång skrev hon som besatt och nu fyrtio år efter sin debut kommer det som sägs vara hennes sista bok. I den vågar hon låta det rödgula rönnlöv med små svarta prickar som hon låtit sig tystas av, falla till marken. Likt fikonlöven som dolde Adam och Evas nakenhet tycks Elsies blad ha hemlighållit ämnena religion och sexualitet.

”Jo, ödmjuk och snäll, tacksam, tjänstvillig och medhållande, det vill säga inte obstinat, ska en duktig flicka vara. Lyda. Niga fint. Svara tydligt. Vara rädd om låneböcker! Och att inbilla sig att man e nån, och göra sig märkvärdig det är absolut det allra, allra värsta man kan få för sig! Särskilt om man tillhör det lägsta samhällsskiktet. Och dessutom misstänkts vara tillkommen lite på sidan om, så att säga.
Men om man råkar
vara det då? Märkvärdig, menar jag. På riktigt.
Då håller man truten och anpassar sig. Tills man blir bortåt 90.”

Med en underliggande ton av osäkerhet eller snarare ödmjukhet lyser klasstillhörighetens varande klart. Hon skildrar hur det är att stå med ett ben i arbetarklassen och samtidigt glida över tröskeln med det andra in i finrummet. Jag kommer inte att använda sidorna i Johanssons bok som sillpapper, som hon föreslår. De enda som kan tänkas göra det är hennes släktingar och bekanta. Det här är betänkliga berättelser med högt litterärt värde.

Budskapet är dubbelt i det att hon å ena sidan titelsätter boken på ett sätt som förväntar sanningsanspråk, å andra sidan påminner hon med jämna mellanrum om att skriften är hälften sanning, hälften dikt. Och det är väl i och för sig inga konstigheter utan som det oftast är. Lite märkligt blir det ändå med tanke på att föregående bok Riktiga Elsie var på samma tema.

Vad är det då för stela frågetecken hon vill räta ut den här gången? Det ska jag ju inte avslöja här. Men det rör bland annat övergrepp, vänskap byggd på falska premisser, barnlöshet och sexualitet på ålderns höst. Allt skildrat med värdighet och humor. På samma gång rakt och försiktigt. Moget är kanske rätt ord.

Tala är silver, men tiga är guld. Så lyder det gamla försåtliga ordspråket. Ett visst mått av sanning kan för all del ligga i den tydningen; självklart kan det uppstå situationer där det rentav kan vara livsavgörande att tiga till varje pris. Men i normala mänskliga relationer /…/ ser jag det som ett fattigdomsbevis att nödgas prioritera tigandet för ”skams skull” – eller rädslans! – eller enklast och troligast därför att det inte har funnits någon förstående och pålitlig medmänniska att lita på och anförtro sig till. Enär ingen orkat eller bekvämat sig med att lyssna.
Eftersom det ofrivilliga tigandet människor emellan, enligt min mening har haft och har en betydligt mer hämmande och negativ effekt på vår jordiska tillvaro och samvaro än talandet, tar jag mig friheten att med bibehållen respekt för vars och ens integritet låta verben i ordspråket byta plats:
Tiga är silver men tala är guld.”

Att läsa den här boken är som att ha ett förtroendefullt samtal med Elsie Johansson om livets viktiga frågor. Jag känner igen mig oväntat mycket. Här finns också gripande och välskrivna noveller och pjäser. Jag är tacksam, berörd och inte minst hoppfull av att få ta del av det författaren rensar ut i vad som kanske är hennes dödstädning.

Tack Albert Bonnier Förlag!

Kommentera