Precis som Kerstin (#4) av Helena Hedlund

I fjärde boken om Kerstin kommer vi henne ännu närmare. Det jag uppskattar mest i den här berättelsen är hur den tar itu med Kerstins ”känslighet”. Dessutom är känsligheten relaterad till något så viktigt som normbrytande vänskap. En grupp tjejer i klassen ”frågar” Kerstin om hon är kär i Gunnar eftersom de två är tillsammans hela tiden. Kerstin blir djupt besvärad och börjar gråta. Hon vill inte att tårarna ska komma, men det gör de i alla fall. Hon önskar sig hårdare hud och övar på att vara okänslig och bara säga ”mäh” när folk retas (via förklädda frågor), istället för att börja gråta. Jag har läst ganska mycket om att tårar kan pressas fram i vinstsyfte, vilket säkert stämmer. Men jag känner igen mig alltför väl i de baksidor som tårar för med sig. Trots att man skäms, anses vek och mesig kan man inte med viljekraft hindra tårarna att komma. Det är fint att läsa om hur Kerstins föräldrar hyllar känsligheten som en tillgång och som en accepterad del av deras dotter.

Det är väntans tider i Precis som Kerstin. Ett småsyskon och en julafton stundar. Kändes inte helt passande att läsa om snölängtan nu i vårliga tider. Men nioåringen tyckte det var enormt spännande när Kerstin hamnade på villovägar i snön.

Vi får möta en ny karaktär som är ett tillskott till berättelsen; Skinn-Mats. Han är alltid klädd i svart skinn, kör motorcykel med sidovagn där hans hund Satan sitter. Skrattade på riktigt varje gång jag läste den hundens namn.

Kommentera