Åh vad jag beundrar Birgitta Stenbergs författarskap! Så känner jag väldigt starkt när jag läser Erotiska noveller. Med en naken ansiktslös kvinna på omslaget förväntar sig läsaren kanske snaskiga noveller, lite lagom oanständiga som ska försätta henne i vällustig stämning. Men pass opp! Plötsligt vänder blodet som är på väg neråt tillbaka upp i huvudet igen. Inte kan man okritiskt ge sig hän och njuta av en sinnlig upplevelse, nej nej. Den erotiska litteraturens förgrundsfigur, Anaïs Nins svenska motsvarighet Birgitta Stenberg låter oss ta del av hennes kritiska och humoristiska blick både innanför och utanför den porösa gränsen för vad som kan kallas sund erotik. Erotik som enligt författaren ska skiljas från kärlek och gärna kan innefatta fler än två personer samtidigt.

”Jag var just fjorton år fyllda när jag la märke till att männen började betrakta mej på ett helt nytt sätt. […] Efter att ha suttit på detta tåg i åratal och haft en kropp som var min egen så satt jag nu här med en kropp som tillhörde männens ögon. De inte bara upptäckte att jag fanns till, deras blickar sa alldeles bestämt ifrån att jag angick dem, att de på något sätt hade en hemlig rätt till mej och att det bara gällde för dem att hitta fram till mej, kringgå mitt motstånd om jag hade självbevarelsedrift nog att äga ett sådant, men att naturen var på deras sida och att det egentligen bara var en tidsfråga innan jag tillhörde dem.”

Den första novellen Nattåg till Nazaré som också är den mest omtyckta, står som introduktion och vägledning inför läsningen av de följande (om man lyckas behålla blodet i skallen hehe). Man kan inbilla sig att det är någon version av Stenberg själv som är med i leken, som handlar om lesbiskt sex.

Nästa novell heter Oas och handlar om en kvinna (gift med en man) som med hjälp av två andra kvinnor får sin första orgasm i gemenskap. Här finns en syrlig och tydlig kritik av män som likställer penetration med sex och glömmer resten (klitoris yttre delar).

Den tredje explosiva texten heter Lilla Marie förvärvar insikt. Den är så rolig! (Nu kan jag inte låta bli att spoila!) Lilla Marie är en världsberömd skönhet och hon förför ohjälpligt – eller blir förförd av – alla män hon möter. Hon söker nu efter ett jämlikt möte med en man utan förförelse. Hon beger sig till slottet Ecume (skum på franska) för att sammanträffa med några främlingar som ska hjälpa henne. Där genomgår hon något som liknar BDSM som inkluderar våld, tårar och orgasm. Tanken är att förnedringen och lidandet ska kuva Marie att bli som män önskar sig av en kvinna; ett ovilligt offer. I sin flykt undan de sadistiska männen möter hon Voltaires Kunigunda som givetvis arbetar i trädgården. Kunigunda avfärdar den – enligt henne – dumma tanken på jämställdhet och skickar Marie vidare till grannen; Henry Miller. Lilla Marie – som är beläst – frågar Miller varför inte en enda intellektuellt jämställd kvinna har fått sätta sin fot i hans produktion. Miller svarar att kvinnor är till för att förföra eller förföras, punkt slut. Slutligen möter hon vänlighet och förståelse, i SCUM-författaren Valerie Solana. Hon har lösningen på Maries problem, jämställdhet ska krävas, om det så ska behöva ske med våld. Hon säger:

”Män är en tidig mutation, ett naturens misstag! Vi gör vad vi kan för att rätta till det.”

Stenberg menar nog egentligen inte att provocera, det är mycket kloka saker hon proklamerar, men hon var förstås fullt medveten om att män(niskor) skulle bli provocerade. Hon backar i vilket fall inte en millimeter, för nu är vi så gott som framme vid de två novellerna som handlar om pedofiler. Vi ska bara igenom en hemsk berättelse som avhandlar knarkets baksidor först.

Vi har i båda fallen att göra med en Humbert Humbert-liknande figur. Han som verkar snäll och förstående och har en försiktig framtoning. Som genom att missbruka sin maktposition och dupera sina unga offer kan intala sig att barnet ger sitt samtycke och att relationen är legitim. Dessa realistiska skildringar ger ett obehag som skär genom märg och ben.

Precis som Nabokov misstolkades, uppfattar flertalet läsare Stenbergs texter som romantiserande av pedofili. Det gör inte jag. Jag tror syftet är att visa att pedofilen är inte ett äckligt troll som man direkt kan sammankoppla med onda avsikter. Tvärtom. Det kan vara en i övrigt bra person med karriär och familj. En enormt viktig lärdom.

Det här kan vara en av de modigaste svenska böcker jag någonsin läst.