Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare

Det här är en samtidsroman om när kärleken inte vill flytta in, ett vrål av frustration över att gång på gång bli dumpad och inte ens lyckas få till en tredje dejt. I vår tid finns ett narrativ om självständighet och baksidan av det är ensamhet. 40% av den vuxna befolkningen lever ensamma enligt SIFO. Amanda Romare berättar öppenhjärtigt, med humor och självdistans, om hur det kan vara att bli dumpad av halva Malmö.

Jaget, som också heter Amanda och är lika gammal som författaren (31 år) lär vi känna genom ett års dagboksanteckningar. Hon har ett stabilt och lustigt gäng med vänner. De har med sig piskor ut på krogen som de klatschar hit och dit med, som raggningstrick. Amanda är rolig, snabbtänkt, drogfri, frispråkig och ganska snygg. Hennes standardfråga lyder: Hade du helst velat ha sex med en gris eller en död människa? Hon söker kärleken på krogen, bland grannar och vänners vänner samt Tinder – kärlekens bajstunna.

Ett fåtal tillfälliga sexuella förbindelser får hon till, men blir obönhörligen dumpad som ”flickvänsmaterial”, trots att hon är jättebra på att kommunicera, sväljer sin stolthet, förflyttar sina gränser, försöker vara en ”cool girl” som är öppen för det mesta. Hon anpassar sig, kompromissar, biter ihop, tröstar och peppar, bjuder till, sätter sig in i den andras situation, men det hjälper inte. Hon ifrågasätter sig själv allt mer, sin klasshärkomst, sitt utseende. Hon skäms över hur hon låter sig bli behandlad. Analyserandet går henne på nerverna och hon tappar sin genuinitet.

Boken känns ganska lång och det gör att läsaren verkligen får uppleva hennes känslor av hopplöshet och utmattning som ökar i takt med dumpningarna. Amanda hyvlas ner bit för bit men berättelsen tappar inte ett uns espri. Hon silar sina upplevelser genom ett ironiskt filter vilket får mig att skratta högt flera gånger. Jag är egentligen för gammal och måste ibland googla det ungdomliga tugget och somliga av alla populärkulturella referenser. Men även för mig är det här är en riktigt rolig roman.

Kom en timme för sent, även om vi bara satt en preliminär tid. Jag valde som sagt min gröna skinndräkt men svettades sönder den. Inget andades under mig. Jag var alldeles våt.”

Men den har förstås ett allvarligt djup. Hur ska en människa som upplever sig oälskbar våga visa sig sårbar? Vilka möjligheter återstår när kärleken reducerats till en vara på Tinder? Jag tror inte att sex och/eller sms är särskilt bra grogrunder för kärlek. Kanske föredrar många män(niskor) förlegade ideal? Amanda kan försörja sig själv, hon utstrålar varken offer eller våp utan är rättfram med vad hon vill och hon tar initiativ. Är det vad hela den här skiten handlar om; att en stor andel män inte attraheras av kvinnor som inte är lågmälda, blyga och behövande?

Jag lyssnade på ”faktaboken” om manliga incels parallellt. Somliga män som blir dissade vill döda kvinnorna som dissar dem. Många kvinnor som dumpas, Amanda exempelvis, tackar för tiden som varit, biter i det sura äpplet och försöker ta hand om sina jobbiga känslor själv, för att sedan avsluta med några uppmuntrande ord till killen. En annan stor skillnad är att många kvinnliga incels söker stöd hos vänner och familj. Män sitter oftare socialt isolerade framför datorn och sprider sitt hat.

Jag tror att några av anledningarna till problemen med utebliven ömsesidig kärlek är bra saker som jämställdhet, frihet, självständighet och valmöjligheter. Men det djupt mänskliga behovet av nära relationer har inte förändrats. Samtidigt som jämställdhet och allt det andra ökar välbefinnandet i redan etablerade relationer. Man ska ”bara” lyckas komma dit.

Romare skriver modigt fram ett realistiskt porträtt av en medelung kvinna i vår samtid. Jag gillar det litterära greppet med ett renodlat subjektivt jag-perspektiv. Via dagboken berättar hon vad hon tänker på, vad hon håller hemligt för kompisarna och vad hon egentligen menade och tänkte när hon sa si och så. Läsaren får tillsammans med Amanda gissa sig till killarnas belägenheter.

Ni som gillar Girls, Bridget Jones dagbok, Nuckan, Bara ha roligt och Männen i mitt liv, kommer definitivt uppskatta den här.

Tack Natur & Kultur

Erotiska noveller av Birgitta Stenberg

Åh vad jag beundrar Birgitta Stenbergs författarskap! Så känner jag väldigt starkt när jag läser Erotiska noveller. Med en naken ansiktslös kvinna på omslaget förväntar sig läsaren kanske snaskiga noveller, lite lagom oanständiga som ska försätta henne i vällustig stämning. Men pass opp! Plötsligt vänder blodet som är på väg neråt tillbaka upp i huvudet igen. Inte kan man okritiskt ge sig hän och njuta av en sinnlig upplevelse, nej nej. Den erotiska litteraturens förgrundsfigur, Anaïs Nins svenska motsvarighet Birgitta Stenberg låter oss ta del av hennes kritiska och humoristiska blick både innanför och utanför den porösa gränsen för vad som kan kallas sund erotik. Erotik som enligt författaren ska skiljas från kärlek och gärna kan innefatta fler än två personer samtidigt.

”Jag var just fjorton år fyllda när jag la märke till att männen började betrakta mej på ett helt nytt sätt. […] Efter att ha suttit på detta tåg i åratal och haft en kropp som var min egen så satt jag nu här med en kropp som tillhörde männens ögon. De inte bara upptäckte att jag fanns till, deras blickar sa alldeles bestämt ifrån att jag angick dem, att de på något sätt hade en hemlig rätt till mej och att det bara gällde för dem att hitta fram till mej, kringgå mitt motstånd om jag hade självbevarelsedrift nog att äga ett sådant, men att naturen var på deras sida och att det egentligen bara var en tidsfråga innan jag tillhörde dem.”

Den första novellen Nattåg till Nazaré som också är den mest omtyckta, står som introduktion och vägledning inför läsningen av de följande (om man lyckas behålla blodet i skallen hehe). Man kan inbilla sig att det är någon version av Stenberg själv som är med i leken, som handlar om lesbiskt sex.

Nästa novell heter Oas och handlar om en kvinna (gift med en man) som med hjälp av två andra kvinnor får sin första orgasm i gemenskap. Här finns en syrlig och tydlig kritik av män som likställer penetration med sex och glömmer resten (klitoris yttre delar).

Den tredje explosiva texten heter Lilla Marie förvärvar insikt. Den är så rolig! (Nu kan jag inte låta bli att spoila!) Lilla Marie är en världsberömd skönhet och hon förför ohjälpligt – eller blir förförd av – alla män hon möter. Hon söker nu efter ett jämlikt möte med en man utan förförelse. Hon beger sig till slottet Ecume (skum på franska) för att sammanträffa med några främlingar som ska hjälpa henne. Där genomgår hon något som liknar BDSM som inkluderar våld, tårar och orgasm. Tanken är att förnedringen och lidandet ska kuva Marie att bli som män önskar sig av en kvinna; ett ovilligt offer. I sin flykt undan de sadistiska männen möter hon Voltaires Kunigunda som givetvis arbetar i trädgården. Kunigunda avfärdar den – enligt henne – dumma tanken på jämställdhet och skickar Marie vidare till grannen; Henry Miller. Lilla Marie – som är beläst – frågar Miller varför inte en enda intellektuellt jämställd kvinna har fått sätta sin fot i hans produktion. Miller svarar att kvinnor är till för att förföra eller förföras, punkt slut. Slutligen möter hon vänlighet och förståelse, i SCUM-författaren Valerie Solana. Hon har lösningen på Maries problem, jämställdhet ska krävas, om det så ska behöva ske med våld. Hon säger:

”Män är en tidig mutation, ett naturens misstag! Vi gör vad vi kan för att rätta till det.”

Stenberg menar nog egentligen inte att provocera, det är mycket kloka saker hon proklamerar, men hon var förstås fullt medveten om att män(niskor) skulle bli provocerade. Hon backar i vilket fall inte en millimeter, för nu är vi så gott som framme vid de två novellerna som handlar om pedofiler. Vi ska bara igenom en hemsk berättelse som avhandlar knarkets baksidor först.

Vi har i båda fallen att göra med en Humbert Humbert-liknande figur. Han som verkar snäll och förstående och har en försiktig framtoning. Som genom att missbruka sin maktposition och dupera sina unga offer kan intala sig att barnet ger sitt samtycke och att relationen är legitim. Dessa realistiska skildringar ger ett obehag som skär genom märg och ben.

Precis som Nabokov misstolkades, uppfattar flertalet läsare Stenbergs texter som romantiserande av pedofili. Det gör inte jag. Jag tror syftet är att visa att pedofilen är inte ett äckligt troll som man direkt kan sammankoppla med onda avsikter. Tvärtom. Det kan vara en i övrigt bra person med karriär och familj. En enormt viktig lärdom.

Det här kan vara en av de modigaste svenska böcker jag någonsin läst.

Jag är olyckligt här av Johan Croneman

”En liten tid vi leva här, med mycken möda och stort besvär.”

Jag har precis läst Min kamp av Knausgård och har svårt att låta bli att jämföra dessa intelligenta, depressiva skrivande män med missbruksproblematik, självtvivel och knepiga relationer till sina fäder. De ville som unga knulla, knarka och supa helst samtidigt. Det är svårt att uttala sig om den reella skillnaden mellan dessa två – jag känner ju inte dem – men där den enas texter är allvarliga, egocentriska och ibland tycks rättfärdiga dåligt beteende är Johan Cronemans humoristiska, ödmjuka och saknar narcissistisk underton men har däremot självdistans.

Croneman uppger att han inte varit glad sedan han gick i femte klass. Alkoholen har varit en följeslagare och han har även ägnat sig åt spelmissbruk. Han var gift ett tag och fick en son (vid 48 års ålder), Folke är hans stöd och ger livet mening. När aortan gick sönder och han var nära att dö lyckades han sluta supa. Men han är ju inte fri från begäret för det.

Men en sjukdom vill han absolut inte kalla alkoholism. Han diskuterar kring vad det är som gör att vissa fastnar i missbruk och andra inte. Det är värdefulla ord och jag lyssnar med stort intresse, trots att han egentligen inte ger några svar. Han bjuder på desto fler skratt. Han undviker att ge råd och det älskar jag honom för. Det är ingen självhjälpsbok men likväl vidgar han min förståelse för hur svårt det triviala livet faktiskt kan vara.

”Jag vet en sak, det är något i mitt liv som till varje pris måste raseras. Slås sönder.”

Berättelsen består av korta nedslag i hans liv, utan kronologisk ordning. Vi får höra om hans auktoritära och lynniga pappa som också blev mytoman. Pappan eldade upp den hemsnickrade ljusstake som Johan Croneman gett till sin mamma i julklapp dagen före. Croneman har gått till ett tjugotal olika terapeuter som mest velat prata om hans skrivande.

Under lyssningen tänkte jag på: 1) Jag älskar hans dialekt. 2) Han är en fysisk och kanske också psykisk fusion av Karl Ove Knausgård och Carl Johan de Geer. 3) Fan vad jag ångrar att jag slängde mitt barns teckningar i pappersåtervinningen där hen också hittade dem.

Mannen i havet av Birgitta Stenberg

”Lyckan finns inte längre därborta
i den rosa solnedgången
över fjärran land
Där vet vi hur de har det
[…]
den har flyttat, tyst och stilla
Bor egensinnigt avskild
bakom en skärm av varm brun hud”

Efter vilda år på sydligare breddgrader, med sig själv som försökskanin vilket slutade med att hon hamnade i svårare missbruk, flyttade Birgitta Stenberg till ön Åstol (1965). Där levde hon tillsammans med den brunhyade Håkan i ett stabilt förhållande till hans död 1991. Den här diktsamlingen från 1992 är en del av sorgearbetet efter honom.

Den är fint indelad i ett ”då” och ett ”nu”. Då när han levde var de ett älskande tryggt par som stretade och trivdes på den ensliga ön. I ”då” skriver Stenberg till sin man om hur hon älskar honom; naturens rundaste troll, saklig som rovfågeln, kavat som ugglan, musikalisk som en mås. Han håller samman deras liv. Hon undanhåller oss dock inte de fnurror som fanns på tråden, som alltid finns på tråden.

”Min man är en vänlig själ
han vill alla väl
[…]
I trafiken finns väldigt många
som han tillrättavisar med sitt
starka kloka horn
De blir alla bättre
av att få hans uppmärksamhet”

Hon stör sig på hur han vet bäst, på att han inte vidrör markservicen. Hon undrar varför han blir fetare och fetare. Med kursiverad text får Håkans ”egen röst” komma till tals där han ber henne att vara snällare mot honom.

I ”nu” finns bara minnet av honom kvar. Känslor av sorg och saknad, vrede, ensamhet och tomhet genomfar henne i sin orörlighet. Årstiderna drar förbi utanför fönstret, inomhus är det idel grått. Hon berusar sig med ”sin älskades mjöd – en hälsning ur vinkällaren”.

”En spindel kryper utan brådska
över min hand
undrar hur den insett
att jag är förverkad
inte längre
bland de riktigt levande”

Hon är både skämtaren och lipsillen. Och det finns faktiskt humor i dessa sorgens vackra rader.

”Jag var till dels din mamma
mistlur och solgångare
slickande småskvalp kring fören
Du var till dels min pappa
styrde och krysspejlade
visste råd när havet högg
bakom ryggen
på dessa båda
älskade vi varann
som råa hängivna
tonåringar”

De mytologiska inslagen går mig förbi men i övrigt talar hon direkt till mig. Mannen i havet är det första verk av Stenberg jag kan hitta mig själv i. Jag tycker mycket om hur hon med båda fötterna på jorden förmedlar hur underbar, betydelsefull och komplex en nära relation kan vara och ta slut.

Lisa och Lilly av Mian Lodalen

”Bättre kärlek utan barn än barn utan kärlek.”

Jag älskar att Mian Lodalen ger Lisa och Lilly röster. De fanns på riktigt en gång i början av 1900-talet. Viktig historia och bra med representation. Men minuspoäng för otyget att avslöja slutet i början. Om en bok ska vara spännande trots att man vet hur den slutar måste språket vara underhållande i sig. Det är det inte.

Lisa, 16 år, står i fokus. Hon kontrolleras av sina föräldrar och måste ta hand om sina syskon och familjens hushållsbestyr. Hon träffar den grönögda Lilly på en förbjuden dans. De blir omedelbart tvivelsutan (?) förälskade. I en tid där homosexualitet är ett brott.

Lisa och Lilly är platta karaktärer. De är lesbiska, de vill inte ha barn – i övrigt varken särdeles intressant eller levande framskrivna. Samhällets patriarkala och borgerliga styrning står i kontrast med revolutionära arbetarpolitiska strömningar. Samhällsfrågorna borde intressera mig, men jag finner dem krystade. Det brister i realism på fler ställen, exempelvis att systern skriver om Lisas homosexualitet i ett brev och Eugéne Janssons exceptionella gayradar.

Jag förväntade mig ett banalt romanbygge, med mediokert språk och det var vad jag fick. Mian Lodalen har en imponerande stabil röst som dock inte passar för uppläsning. Lyssnade på hastighet 1,4 och ändå tog den inte slut fort nog.

Men jag rekommenderar den i alla fall.

Det kan kvitta av Agota Kristof

Det här är Agota Kristofs sista bok, en novellsamling med 25 korta noveller. Det kan kvitta är en perfekt introduktion till novelläsandet, tror jag. Bara för några år sedan gillade jag inte noveller, men det gör jag nu. Kristofs poetiska prosa är den bästa jag någonsin läst. Men jag föredrar ändå alltid roman framför novell.

Boken är bara 73 sidor totalt men innehållet är gigantiskt. Med få ord och stor skicklighet beskriver hon smärtan som hör samman med migration, krig, utanförskap, patriarkat, skrivande, föräldralängtan och livets ändlighet. Texterna är mer eller mindre suggestiva, fantasifulla, drömska, mystiska och laddade med symbolik. Perspektiven varierar, det är barn, män och kvinnor som fokaliseras. Alla är de offer, ensamma och kontaktsökande. Om det inte är nära att brista, har det redan brustit.

Det börjar med Yxan vars egg penetrerat en mans huvud. En arbetares död handlar om hur det hårda fabriksarbetet dödar kropp och själ. På landet är en kritisk text om industrialismens framfart. Med Det stora hjulet lyckas hon formulera lugn och förtröstan.

Det är dystert och tungt men det finns ibland en nyans av svartsynt humor. Mellan raderna förnimmer jag en vrede, över rotlösheten kanske, patriarkatet eller människans villkor? Över att det inte finns någon nåd i livet?

Men jag finner nåd i Agota Kristofs ord.

Min kamp (#4) av Karl Ove Knausgård

Det är fruktansvärt otrevligt och pulshöjande att vara tillbaka i den odrägligt självmedvetne och plågade Knausgårds värld. Läsupplevelsen är lika paradoxal som huvudkaraktären. Nu är han 18 år och lärarvikarie i Nordnorge, långt från sin uppväxtplats. Han vill vara fri men är en fånge i sin egen image. Han försöker styra upp sin persona med ytliga detaljer som kläder, musik, rökdon, spelad säkerhet etcetera med målet att bli en erkänd författare och att få ligga med en tjej. Känslan av att livet inte är värt att leva som medioker rider honom. Han klarar inte att hålla balansen, pendeln går från ena sidan – självkontroll eller osäkerhet – till att krascha in i väggen på andra sidan fullständigt utan hämningar eller känsla av maktfullkomlighet.

Det ständiga ståndet som pockar på när han ser tonårsflickor med stora runda bröst, retsamma blå blickar och på samma gång oskyldiga och vilda uttryck, stör inte bara honom utan också mig. Det är positivt att han försöker berätta sanningsenligt, han räds inte läsarens antipati. Men det är rent ut vidrigt att ta del av hans sexualiserande, dömande och äckliga blick. Att läsa Min kamp är som att äta blodpudding – det är motbjudande och obehagligt men sötman ger ändå mersmak.

Den retade lilla osäkra pojken bor nu i en vuxen 18-årings kropp. Han konkurrerar med mellanstadiebarn om tjejers uppmärksamhet och han knuffar omkull småkillarna på fotbollsplanen. Han ljuger, super, snattar och sörjer att han aldrig har och tror sig aldrig klara av att ligga med en tjej. För tidig utlösning är ett av alla hans bekymmer. Han ser upp till tjejer, de är ouppnåeliga och han känner sig liten inför dem. Han skiljer redan i tonåren på tjejer att vara kär i och tjejer att ligga med som om det i felbygget som är han ingick en hora/madonna-indikator.

”Kanske blev gapet för stort mellan den jag normalt var och den jag blev när jag drack. Att det var omöjligt för en människa att hålla ett sådant gap öppet. För det som hände var att den person jag normalt var började dra till sig den person jag var när jag drack, de två sidorna syddes ihop sakta men säkert, och tråden, den var ren skam.”

Det är plågsam läsning men samtidigt spännande. Han är en mästare på att gestalta och att läsa om karaktären Karl Ove inifrån gör att jag kommer honom mycket nära. Egentligen närmare än vad jag vill, eftersom han gör avskyvärda saker och tänker vedervärdiga tankar. Han beter sig som en psykiskt sjuk person och jag undrar hur många människor han skadat i sin framfart genom livet. Han hade en hemsk far ja, och han verkar vara minst lika hemskt själv. Inga droger i världen kan ursäkta att man pissar på en hemlös.

Många scener i den här romanen inte minst slutet berättigar all negativ kritik han fått av feministiska läsare. Jag blir nästan arg på mig själv för att jag redan längtar efter del fem.

Juloratoriet av Göran Tunström

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.” /Tunström

Finns det eviga ögonblick? I Juloratoriet (1983) argumenterar Göran Tunström för att det gör det. Åtminstone är det så jag tolkar slutsatsen av diskussionen kring vilka ögonblick det är som formar våra – och efterkommande generationers – liv. En moder vid namn Solveig dör, inför hennes son Sidners ögon. Detta ögonblicksverk gör hennes man Aron galen av sorg och han klarar inte av att vara pappa. Sidner får ta hand om sig själv och sin lillasyster efter bästa förmåga. Det är Sidners son Victor som inleder den här romanen.

Denne vars namn betyder segrare är vår fiktive berättare. Året är 1983 då han återkommer till Sunne efter 30 år, för att framföra Bachs Juloratorium (Weihnachtsoratorium). Sunne är klanglådan som satt hans språk i rörelse. Victor hävdar att: ”Jag har ingen historia. Jag tvingas att skapa den av fragment, av bilder av häftiga minnen, men jag behöver också helhet.” Och därifrån vidgar sig romanen till att omfatta tre generationer värmlänningar från Sunne.

Det här är en cirkelkomponerad roman med en komplex struktur. Det vimlar av händelser som utspelar sig i olika tider. Tunströms använder olika tidsperspektiv som narrativt verktyg på ett häpnadsväckande sätt. Han skriver om klockor (människor) som alla visar olika tider: ”Ingen var falsk och ingen var sann, alla var vända inåt mot sin egen mekanik. […] Ingen var riktigt samtidigt”. Jag tycker väldigt mycket om berättargreppet med Victor som växlar mellan intern och extern fokalisering. Han är vår dirigent och någon slags allvetande berättare. Det är hans fragmentariska tankar vi tar del av. Berättelsen drivs delvis framåt via brev och dagboksanteckningar vilket ger läsaren tillgång till flera olika perspektiv.

Det är dock inte helt enkelt att följa diegesen. Jag lyssnade på boken vilket tvingade mig att spola tillbaka många gånger. Ur den aspekten tror jag det är bättre att läsa den. Å andra sidan är ljudboken berikad med musik vilket verkligen lyfter upplevelsen.

Musiken är nämligen en central trop i romanen. Solveig var på väg till kyrkan för att framföra Bachs oratorium när hon dog. Efter det fungerar musiken som tröst och ett sätt att vara nära mamma Solveig. Sidner går med en trasig Bachskiva under under jackan. Tunström tar med postmodernistisk ansats itu med språkets barriärer och hur det inte räcker inte till att beskriva känslor. ”Skulle vi ‘finnas’ vore vi fångar i vårt språk. Det äro vi också”. Musiken är ett annat språk. En människa lik en ton bland andra som tillsammans bildar melodier. Från kaos till ordning, från del till helhet.

Formatet, ledmotiven och språket är i toppklass. Det är intelligent, välformulerat, vackert, roligt och sorgligt. Jag älskar de bibliska allusionerna och den intertextuella rikedomen. Att den kräver full uppmärksamhet av sin läsare och lämnar luckor. Det här är en enastående roman.

Men.

Det märks att vi är i en mans huvud. Det är inte speciellt trevligt att vara kvinna där. Det här är en berättelse om sårbara män där de kvinnliga karaktärerna står antingen i utkanten, eller som speglar och stödben åt män. Romanens kvinnor utgörs av en perfekt moder, en våldtäktskvinna, en som blir sjuk av obesvarad heterosexuell kärlek och en hora (härliga Birgitta). Inte ens Selma Lagerlöf kommer undan. Jag tycker det skevar i framställningen även om jag beaktar att det är Victor som är berättare. Kvinnorna är antingen horor eller madonnor eller inte alls. De manliga karaktärerna är mer komplexa med både goda och dåliga sidor.

Jag låter mig ändå förvandlas av den mystiska kraft som romanen låter oss ana att vi kan nå genom att öppna oss för vad konsten förmedlar.

Tiken av Pilar Quintana

Med rakt och enkelt språk utan kladd beskriver berättaren hur livet ter sig för Damaris vid Colombias Stillahavskust och hennes kamp mot elementen. (Som en mycket bättre version av Den gamle och havet.) Här regnar det mer än någon annanstans på jorden. Damaris är en kvinna med kraftiga händer som bor med en våldsam man. De är svarta och fattiga. De bor gratis i ett hus som ägs av en vit familj, mot att hålla efter huset. El får de via en lång sladd från grannen. Damaris är ofrivilligt barnlös och hon skaffar sig en hundvalp; tiken.

Hunden, inte minst honan (the bitch), står liksom den ”förtorkade kvinnan” (40+) långt ner i makthierarkin. Berättelsens trådar bildar en väv från denna plats. Tiken förändrar Damaris förutfattade meningar om moderskap, lojalitet, kärlek och skuld.

Damaris kan inte – som exempelvis jag – ta överlevnad för given. Många faror hotar; våldsamma män, kraftiga regn, giftiga djur, brutala djungelväxter, sugande tidvatten och ursinniga vågor. Havet är som ett ondsint djur som sväljer och spottar ut folk. Jag hör författarens skratta åt Djungelbokens romantisering av livsfarliga djungeldjur. Naturens, livets och människans nyckfullhet drar som ett för tungt sänke och Damaris måste kämpa för att hålla sig över vattenytan.

Som en röd tråd går döden genom romanen. När Damaris var 15 år dog hennes mamma. Husägarnas son sögs ut i havet och dog. Alla tikens syskon utom ett, dör. Quintana skriver väldigt gripande om när de vi älskar förvinner, rädslan för att förlora den man älskar och om den man älskar inte visar kärlek tillbaka.

Tiken är en tät, klaustrofobisk och realistisk berättelse som tycks flöda som en bäck från en sjö av existentiell ensamhet. Det är imponerande hur mycket författaren lyckas visa med få ord. Här finns gott om utrymme för läsaren egna tolkningar. Karaktärerna är levande och gör stort avtryck på mig, framförallt den komplexa och dynamiska protagonisten.

Tack Rámus förlag!

När vi var samer av Mats Jonsson

Jag beundrar verkligen projektet att förtälja delar av den samiska historien och kulturen från anno dazumal in i modern tid. Det här är en kombinerad släktkrönika och fackbok i serieformat som uppenbarligen bygger på gedigen research. Jag kände själv inte till något om skogssamer som författaren sätter i fokus. Det är en lärorik berättelse som bottnar i författarens eget arv. Tyvärr är jag inte lika imponerad av det här kladdiga och röriga formatet. Jag irriterar mig på att han (i mitt tycke) har använt en ”penna” med för grov udd. Texten blir svårläst. Jag vill läsa snabbt, men det går inte. Punkteringen är sporadisk. Det är svårt att följa berättelsen som dels hoppar fram och tillbaka mellan olika människor i olika tider. Inte kan jag hålla reda på alla släktingars namn och tecknade ansikten. Jag tycker den känns för lång.

Men jag gillar att Jonsson delar sin ängslighet när det kommer till tolkningsföreträde, exotifiering och risken att framstå som identitetssökande som med egoistiska drivkrafter försöker återuppfinna sig själv i sin strävan att bli unik. Han är inte bara självmedveten i sitt skrivande utan också klass-, ras- och könsmedveten.

Och även om den här boken säkert har hjälpt Jonsson att fylla igen åtminstone lite av det tomma hål som gapar inombords är boken också av stort värde för andra. Om det kulturella folkmord som skogssamer utsatts för må han berätta och vi läsa.