Det här är Agota Kristofs sista bok, en novellsamling med 25 korta noveller. Det kan kvitta är en perfekt introduktion till novelläsandet, tror jag. Bara för några år sedan gillade jag inte noveller, men det gör jag nu. Kristofs poetiska prosa är den bästa jag någonsin läst. Men jag föredrar ändå alltid roman framför novell.
Boken är bara 73 sidor totalt men innehållet är gigantiskt. Med få ord och stor skicklighet beskriver hon smärtan som hör samman med migration, krig, utanförskap, patriarkat, skrivande, föräldralängtan och livets ändlighet. Texterna är mer eller mindre suggestiva, fantasifulla, drömska, mystiska och laddade med symbolik. Perspektiven varierar, det är barn, män och kvinnor som fokaliseras. Alla är de offer, ensamma och kontaktsökande. Om det inte är nära att brista, har det redan brustit.
Det börjar med Yxan vars egg penetrerat en mans huvud. En arbetares död handlar om hur det hårda fabriksarbetet dödar kropp och själ. På landet är en kritisk text om industrialismens framfart. Med Det stora hjulet lyckas hon formulera lugn och förtröstan.
Det är dystert och tungt men det finns ibland en nyans av svartsynt humor. Mellan raderna förnimmer jag en vrede, över rotlösheten kanske, patriarkatet eller människans villkor? Över att det inte finns någon nåd i livet?
Men jag finner nåd i Agota Kristofs ord.
2 kommentarer
Tack, din recension inspirerar till läsning? Har du läst Den stora skrivboken? Vore intressant att läsa din recension.
Författare
Tack så mycket. Ja den har jag läst men det var innan jag bloggade. På Goodreads skrev jag så här om den:
Magi! Jag är bländad.
Jag har tänkt mycket på sista tiden på biografiskt material och huruvida det är intressant för läsarna att veta om det författaren skriver är sant som i självupplevt eller ej.
Den här trilogin tolkar jag som ett svar på detta dilemma. Allt en författare skriver är på ett sätt sant. Vad hände, vad kunde ha hänt, vad hände inte – allt lika viktigt och sant att berätta om.