Jag beundrar verkligen projektet att förtälja delar av den samiska historien och kulturen från anno dazumal in i modern tid. Det här är en kombinerad släktkrönika och fackbok i serieformat som uppenbarligen bygger på gedigen research. Jag kände själv inte till något om skogssamer som författaren sätter i fokus. Det är en lärorik berättelse som bottnar i författarens eget arv. Tyvärr är jag inte lika imponerad av det här kladdiga och röriga formatet. Jag irriterar mig på att han (i mitt tycke) har använt en ”penna” med för grov udd. Texten blir svårläst. Jag vill läsa snabbt, men det går inte. Punkteringen är sporadisk. Det är svårt att följa berättelsen som dels hoppar fram och tillbaka mellan olika människor i olika tider. Inte kan jag hålla reda på alla släktingars namn och tecknade ansikten. Jag tycker den känns för lång.
Men jag gillar att Jonsson delar sin ängslighet när det kommer till tolkningsföreträde, exotifiering och risken att framstå som identitetssökande som med egoistiska drivkrafter försöker återuppfinna sig själv i sin strävan att bli unik. Han är inte bara självmedveten i sitt skrivande utan också klass-, ras- och könsmedveten.
Och även om den här boken säkert har hjälpt Jonsson att fylla igen åtminstone lite av det tomma hål som gapar inombords är boken också av stort värde för andra. Om det kulturella folkmord som skogssamer utsatts för må han berätta och vi läsa.
Senaste kommentarer