Tiken av Pilar Quintana

Med rakt och enkelt språk utan kladd beskriver berättaren hur livet ter sig för Damaris vid Colombias Stillahavskust och hennes kamp mot elementen. (Som en mycket bättre version av Den gamle och havet.) Här regnar det mer än någon annanstans på jorden. Damaris är en kvinna med kraftiga händer som bor med en våldsam man. De är svarta och fattiga. De bor gratis i ett hus som ägs av en vit familj, mot att hålla efter huset. El får de via en lång sladd från grannen. Damaris är ofrivilligt barnlös och hon skaffar sig en hundvalp; tiken.

Hunden, inte minst honan (the bitch), står liksom den ”förtorkade kvinnan” (40+) långt ner i makthierarkin. Berättelsens trådar bildar en väv från denna plats. Tiken förändrar Damaris förutfattade meningar om moderskap, lojalitet, kärlek och skuld.

Damaris kan inte – som exempelvis jag – ta överlevnad för given. Många faror hotar; våldsamma män, kraftiga regn, giftiga djur, brutala djungelväxter, sugande tidvatten och ursinniga vågor. Havet är som ett ondsint djur som sväljer och spottar ut folk. Jag hör författarens skratta åt Djungelbokens romantisering av livsfarliga djungeldjur. Naturens, livets och människans nyckfullhet drar som ett för tungt sänke och Damaris måste kämpa för att hålla sig över vattenytan.

Som en röd tråd går döden genom romanen. När Damaris var 15 år dog hennes mamma. Husägarnas son sögs ut i havet och dog. Alla tikens syskon utom ett, dör. Quintana skriver väldigt gripande om när de vi älskar förvinner, rädslan för att förlora den man älskar och om den man älskar inte visar kärlek tillbaka.

Tiken är en tät, klaustrofobisk och realistisk berättelse som tycks flöda som en bäck från en sjö av existentiell ensamhet. Det är imponerande hur mycket författaren lyckas visa med få ord. Här finns gott om utrymme för läsaren egna tolkningar. Karaktärerna är levande och gör stort avtryck på mig, framförallt den komplexa och dynamiska protagonisten.

Tack Rámus förlag!

Kommentera