Mannen i havet av Birgitta Stenberg

”Lyckan finns inte längre därborta
i den rosa solnedgången
över fjärran land
Där vet vi hur de har det
[…]
den har flyttat, tyst och stilla
Bor egensinnigt avskild
bakom en skärm av varm brun hud”

Efter vilda år på sydligare breddgrader, med sig själv som försökskanin vilket slutade med att hon hamnade i svårare missbruk, flyttade Birgitta Stenberg till ön Åstol (1965). Där levde hon tillsammans med den brunhyade Håkan i ett stabilt förhållande till hans död 1991. Den här diktsamlingen från 1992 är en del av sorgearbetet efter honom.

Den är fint indelad i ett ”då” och ett ”nu”. Då när han levde var de ett älskande tryggt par som stretade och trivdes på den ensliga ön. I ”då” skriver Stenberg till sin man om hur hon älskar honom; naturens rundaste troll, saklig som rovfågeln, kavat som ugglan, musikalisk som en mås. Han håller samman deras liv. Hon undanhåller oss dock inte de fnurror som fanns på tråden, som alltid finns på tråden.

”Min man är en vänlig själ
han vill alla väl
[…]
I trafiken finns väldigt många
som han tillrättavisar med sitt
starka kloka horn
De blir alla bättre
av att få hans uppmärksamhet”

Hon stör sig på hur han vet bäst, på att han inte vidrör markservicen. Hon undrar varför han blir fetare och fetare. Med kursiverad text får Håkans ”egen röst” komma till tals där han ber henne att vara snällare mot honom.

I ”nu” finns bara minnet av honom kvar. Känslor av sorg och saknad, vrede, ensamhet och tomhet genomfar henne i sin orörlighet. Årstiderna drar förbi utanför fönstret, inomhus är det idel grått. Hon berusar sig med ”sin älskades mjöd – en hälsning ur vinkällaren”.

”En spindel kryper utan brådska
över min hand
undrar hur den insett
att jag är förverkad
inte längre
bland de riktigt levande”

Hon är både skämtaren och lipsillen. Och det finns faktiskt humor i dessa sorgens vackra rader.

”Jag var till dels din mamma
mistlur och solgångare
slickande småskvalp kring fören
Du var till dels min pappa
styrde och krysspejlade
visste råd när havet högg
bakom ryggen
på dessa båda
älskade vi varann
som råa hängivna
tonåringar”

De mytologiska inslagen går mig förbi men i övrigt talar hon direkt till mig. Mannen i havet är det första verk av Stenberg jag kan hitta mig själv i. Jag tycker mycket om hur hon med båda fötterna på jorden förmedlar hur underbar, betydelsefull och komplex en nära relation kan vara och ta slut.

Kommentera