”Bättre kärlek utan barn än barn utan kärlek.”
Jag älskar att Mian Lodalen ger Lisa och Lilly röster. De fanns på riktigt en gång i början av 1900-talet. Viktig historia och bra med representation. Men minuspoäng för otyget att avslöja slutet i början. Om en bok ska vara spännande trots att man vet hur den slutar måste språket vara underhållande i sig. Det är det inte.
Lisa, 16 år, står i fokus. Hon kontrolleras av sina föräldrar och måste ta hand om sina syskon och familjens hushållsbestyr. Hon träffar den grönögda Lilly på en förbjuden dans. De blir omedelbart tvivelsutan (?) förälskade. I en tid där homosexualitet är ett brott.
Lisa och Lilly är platta karaktärer. De är lesbiska, de vill inte ha barn – i övrigt varken särdeles intressant eller levande framskrivna. Samhällets patriarkala och borgerliga styrning står i kontrast med revolutionära arbetarpolitiska strömningar. Samhällsfrågorna borde intressera mig, men jag finner dem krystade. Det brister i realism på fler ställen, exempelvis att systern skriver om Lisas homosexualitet i ett brev och Eugéne Janssons exceptionella gayradar.
Jag förväntade mig ett banalt romanbygge, med mediokert språk och det var vad jag fick. Mian Lodalen har en imponerande stabil röst som dock inte passar för uppläsning. Lyssnade på hastighet 1,4 och ändå tog den inte slut fort nog.
Men jag rekommenderar den i alla fall.
Senaste kommentarer