mar 31 2022

Dunning – Kruger – effekten av Andrés Stoopendaal

Ramberättelsen handlar om en ung man som inte vill vara någon ”normie” eller dussinmänniska. Han känner sig överlägsen medelklassen – rent av som Gud fader själv – och vill skriva en ”riktig” bok och få läsare. Det är dock inte helt lätt eftersom han inte behärskar den klassiska aristoteliska dramaturgiska modellen, (det tycks inte heller författaren göra.) Han har en borgerlig flickvän Maria (vars hund pryder framsidan) och en konservativ supbroder, Johannes. Mestadels utgörs texten av avgrundsdjupa funderingar kring sakernas tillstånd och postmodernismens konsekvenser (”mordknull på samhället”).

Andrés Stoopendaal bjuder med denna samhällssatiriska roman in till diskussion om samtida teorier, normer, uttryck och kön. Inte tackar jag väl nej till det inte, jag känner mig också i otakt med samtiden (kunde absolut inte motstå titeln* heller). Men det borde jag ha gjort. Jag har tråkigt på festen. Känner mig bortkommen och uppskattar inte skämten. Jag skrattar inte en enda gång. Det blir så att jag sneglar på klockan (sidantalet), gäspar och tänker på upplösningen.

Han skriver om den samtida sättet att behandla husdjur som barn (med konton på sociala media), om Camille Paglia, Jordan B Petersons 12 regler, intersektionalitet, identitetspolitik, små och stora (kvinno)brösts vara eller icke vara, huruvida ens hem är i ordning och hur det förhåller sig till psyket, Houellebecq, muminmuggar, klimatkris, kristendom med mera. Genom hela den ”klämmiga” texten som är en blandning av svengelskt hipstertugg och akademiska termer skär manlighetens kniv och dess gaffel naggar ytan.

”Att allt fler män det senare åren nedlåtit sig till att skriva om svårigheten med att framleva sina privilegierat vita, inte sällan heterosexuella och maskulina medelklassliv som skrivande (eller skrivkrampande) personer var möjligen en tendens i tiden – och det var sant att dessa ”cis-män” varit sitting ducks för elakt genusupplysta identitetspolitikpennor i pressen. Men vad skulle man egentligen skriva om, om man nu hade en postmodern hjärna och var självmedveten på gränsen till vansinne?”

Det här var tyvärr fruktansvärt tråkigt att läsa. Det är väl förstås inte meningen att man ska känna med drummeln protagonisten, där har författaren lyckats. Egentligen är jag intresserad av de ämnen berättaren tjötar om, men han som karaktär gör sig helt och hållet anonym för mig. Jag saknar gestaltning och känner egentligen ingenting för någon av karaktärerna. Dessa tio kapitel liknar nästan essäer i sin torra, trista och teoretiska om än ironiska utformning. Sällan har 222 sidor känts så många.

*Dunner-kruger-effekten: ”En felaktig självbild som innebär att den som inte har kunskap också är oförmögen att förstå att han eller hon överskattar sin kunskap och/eller sin förmåga. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens att underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för den andra”.

mar 30 2022

Brändövägen 8, Brändö, tel. 35 (Adress-sviten #1) av Henrik Tikkanen

”Då jag hade en far som inte var rädd för tjurar och en morfar som inte var rädd för någonting annat än mormor och en mormor som över huvud taget inte var rädd, vad jag vet, hon trodde på Gud, var det inte så underligt att jag lärde mig skatta högst det jag hade minst av, mod. Det dröjde länge innan jag blev så modig att jag vågade låta bli att ge prov på mitt mod och öppet erkänna att jag var rädd. Rädd för det mesta.”

1975 slog den här autofiktiva romanen ner som en bomb då den avslöjade djupa avgrunder i en borgerlig fin familj, och myntade en ny finlandssvensk litterär genre: blottarelitteratur. Henrik växer upp på Brändövägen med en alkoholiserad far, en kylig mor och tvillingbröder (från en annan mamma som dog i barnsäng). Föräldrarna levde som bokstavstroende till uttrycket ”livet är en fest”. Brödernas enda fysiska kontakt med fadern var via slag. Henrik blev inte slagen.

”Jag har aldrig blivit slagen av någon som jag har sett i ögonen. Det förvånar mig för jag tycker att jag ser just så ut att man gärna skulle vilja slå mig. Huvudet liknar en päronformade boxboll och den skitförnäma näsan tigger om att bli tillknusslad. Men jag har tydligen inte det rätta kasttecknet i pannan för att bli slagen.”

Den här uppväxtskildringen sätter för ovanlighetens skull den premierade i fokus. Henrik växer upp under orättvisa förhållanden men det är hans tvillingbröder som förfördelas. Henrik får lära sig om orättvisor via sina privilegier. Och där får jag en föraning om Märta Tikkanens förtjusning i denne vad det verkar klarsynte man som tycks sky dubbelmoral. Hon är en av mina favoritförfattare och jag har länge tänkt att jag vill läsa något av hennes lastbare make.

”Som ett exempel på min brist på tillförlitlighet som sanningsvittne kan jag berätta att jag vid tiden för min fars död tyckte att han var en skurk och min mor nästan en ängel. När min mor sen dog tyckte jag tvärtom. Nu tycker jag bara väldigt synd om oss allesammans.”

Hans pappa dricker för mycket och någon tar sitt liv. Henrik själv upprepar sen alkoholismen. Det är tragiskt värre och Tikkanen skriver visserligen utan försköningar men med uppenbart syfte att roa läsaren. Och det lyckas han med. Det är en välformulerad och underhållande skröna. Men den handlar på tok för mycket om onani, krig och finska politiker för att roa mig hela vägen.

”Jag tror inte ett ögonblick att Penelope var trogen alla de år hennes äkta man var borta. Jag tror att det pågick ett herrans knullande på Itaka och det tycker jag inte var mer än rätt. Må fan ta den gamla hypokriten Homeros.”

mar 29 2022

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

”Mat är kärlek”

Nu kommer jag att skriva alldeles för mycket, men Bröd och mjölk fick igång mig och jag vill inte låta bli. Läs boken först och gärna mina reflektioner efteråt.

Jag är från första meningen ”Mat är kärlek” idel öra, snart hypnotiserad. Det är något verkligt speciellt med belletristen Karolina Ramqvist. Hennes stil är professionell och samtidigt lätt, hon skriver enkelt om det svåra, känslosamt utan att det blir krystat eller kladdigt och otroligt sugande. Jag vill både sluka boken och konsumera den långsamt i små ransoner – så att säga äta kakan och ha den kvar.

Bröd och mjölk är till stor del en naivistisk och suggestiv skildring. Stämningen är söt och varm som drickchoklad, den kan också brännas. Det vilar en hotfullhet över texten. Kommer gröten att koka över, fingrarna bränna sig på bullplåten eller mandarinkärnorna fastna i halsen?

Vi följer fyra generationers kvinnor via berättarjaget. Hon delar många likheter med författaren. Det handlar om mat, moderskap, samhälle, tidsmarkörer, psyket och ensamhet. Mormor som varit med under krigsåren ser tillgången till mat som en lyx, matos är något positivt. Mamman är den första generationen som kan göra egen karriär och slippa laga mat, mikrovågsugnen har gjort entré. Hon ser mat som representation för kultur och klass. Jaget växer upp på lättprodukternas tid med ena foten i mammas matelitism och andra i mormors frikostiga matvanor. Hennes egen dotter föredrar McDonalds.

Det här är den första (och BÄSTA) av alla oräkneliga böcker jag läst om ätstörningar som fokuserar maten framför kroppen. Här nämns inte vågen eller måttbandet en enda gång. Så kallad hetsätningsstörning handlar mer om ett beroende och ett missbruk än om hur kroppen ser ut. Att äta påminner om att berusa sig det vill säga lämna överjaget för en stund. Att äta mat är också att leva, att ta för sig av livet, att vara i nuet, att vända sig inåt mot sensationerna, att få en sinnesförändrande upplevelse, en källa till tröst och trygghet, att göra minnen och känslor påtagliga. Hela tiden fortsätter vi framåt, det är det enda som går, men att äta är att stanna tiden för en stund. En tom, ensam och otrygg människa som jaget i boken mår tillfälligt bättre av att äta. Den förtärande ensamheten ger henne känslan av att hon håller på att försvinna. Att då äta, hålla i något, tugga på något, svälja det och känna det landa i magen är konkret och avleder från känslan av tomhet. Jaget gör maten till en sorts materiell representation av grunden för hela sin existens. Mat är ett sätt att hantera allt vad det innebär att finnas till. Är alla matälskare egentligen övergivna barn, frågar hon sig?

”Jag ville att allt jag tyckte om skulle räcka länge, jag älskade upptagenheten det innebar att äta av det. När jag hade en persika i handen hade jag, precis som mormor, något som tog mig i anspråk helt och hållet. Det var som om allting sattes på paus. Jag behövde inte tänka eller prata, jag behövde inte vara rädd eller längta efter mamma, jag behövde inte göra något eller gå någonstans. Och man skulle inte heller göra något annat medan man åt. Man skulle koncentrera sig på det, eller hur?”

Det här är en epifanisk läsupplevelse, att njuta, tjusas och förföras av. Jag känner så starkt för Karolina att jag gråter en skvätt när hon blir arg på sin dotter som inte vill smaka rispudddingen och när hon får beröm för sin kalops. Att hon bara vågar skriva så öppenhjärtigt och generöst om sin sårbarhet. Bröd och mjölk har allt jag kan önska till och med prutthumor (enorm otippat). Hennes perfekta prosa är både sublim och vardagsnära. När den beskriver mormors mjuka hud, nybakade bullar med iskall mjölk och allt det andra är den så bra att jag själv närmast känner kärleken, konsistenser, dofter och smaker.

”Det var inte möjligt att återskapa en maträtt och få den att smaka som i mitt minne, som den hade gjort i barndomen som nu när jag själv hade ett barn tedde sig så avlägsen fast den inte alls var det, fastän den fortfarande höll mig så stadigt i sitt grepp. Och det var inte möjligt för mig att vara den förälder jag alltid hade tänkt att jag själv skulle bli. Det var inte så lätt som jag trott att det skulle vara, att ge det man ville till sitt barn.”

mar 28 2022

Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén

Finlandssvenska Anna-Lena Laurén bor och arbetar sedan tio år som journalist i Ryssland. Från den positionen inifrån hoppades jag på nyanserade bilder och djuplodande analyser om motstånd och medlöpare i sammetsdiktaturen. Jag blev besviken. Här får jag samma stereotypa berättelse som jag tagit del av många gånger tidigare via svensk media. Regimen i Kreml med Putin i toppen är auktoritär och korrupt, använder sig med flit av missvisande propaganda, hotar med våld. De är nonchalanta, klumpiga och närmast korkade enligt Laurén. Hon är en god berättare, men eftersom hon är journalist förväntar jag mig mer korrekthet och mindre objektivitet.

Tyvärr hänger hon sig åt grova generaliseringar när hon sen skriver om de (140 miljoner) ryska människorna, vilka hon enligt utsago älskar. Ryssar kan inte komma överens om någonting, de använder argumentet ”alla vet”, de föredrar en person som Karlsson på taket framför Pippi Långstump, de är antifeminister etc.

”Det ryska sättet att kommunicera består ofta av böljande samtal utan slutsatser. Man hamnar mitt i en ström av ord, fraser, utvisningar och återvändsgränder, hugskott och ingivelser. Ord som bara är utfyllnad. Frågor som ställs utan att frågeställaren väntar sig något svar.”

Hon ifrågasätter ryssarna som har en stabil uppfattning om hur ”saker är”. Men sen använder hon sig själv av denna simplifierade slutledning om ryska folket och om öst kontra väst. Det är förvånande att hon som utsetts till Årets journalist 2021 i den här utsträckningen använder generaliseringar, spekulationer, anekdotisk bevisföring och grova förenklingar. Jag fick skamkänslor.

Det blir lite bättre på slutet då hon faktiskt erkänner att hon som utlänning inte kan se hela bilden. Kanske att hennes ryska vänner – som enligt Laurén ger uttryck för konstiga åsikter – är lite irriterad på henne som klagar på det mesta och som dessutom har barnflicka. Jag får en stark högerkänsla av hennes framtoning. Det hade varit bra om hon hade intervjuat fler ryska invånare för när de får komma till tals blir det intressant. Exempelvis bonden som kämpar för att få behålla sin mark mot regimens storbolag ”agro holdings”.

Jag ser (nu!) att föregångaren till den här boken heter De är inte kloka de där ryssarna. Jag skulle inte ha läst den här om jag visste det.

mar 27 2022

Fyrväktaren av Jeanette Winterson

”Min mor kallade mig Silver.
Redan vid födseln var jag hälften
ädel metall och hälften pirat.

Jag har ingen far. Det är inget speciellt med det – till och med barn som har fäder blir ofta förvånade över att se dem.”

Det är kärlek vid första ögonkastet när Jeanette Winterson – med en underfundig, magisk och komisk inledning, lik en saga av Barbro Lindgren eller Roal Dahl – snurrar igång den här upplysande berättelsen. Hur kan man motstå en huvudkaraktär som heter Silver, har spetsig näsa, krulligt hår och inte är mycket längre än sina strumpor? Svar; det kan man inte. Jag kan å andra sidan inte motstå något i den här fulländade romanen. Fyrväktaren är en berättelse om berättelser och dess livräddande egenskaper.

”… och om du berättar dig själv som en historia känns det inte så farligt.”

Med en ganska komplex struktur; varken linjär eller sammanbunden utan början, mitt eller slut, men perfekt berättartekniskt med lager likt en lök, försöker Silver hitta sin väg mellan dikotomierna liv/död, ljus/mörker, fast/rörlig, vetenskap/religion med flera. Romanen är suggestiv, fragmentarisk, metaforisk, mystisk och multipel. Mustig i sitt ringa omfång, lekfull, djup, med elastiskt attityd till kön och vad som är sanning. Språket är helt underbart, lyriskt.

”Lita aldrig på det du ser. Det är inte allt man kan se.”

Fyrväktaren innehåller två parallella berättelser som utspelar sig i kuststaden Salt i Skottland på varsin sida av ett sekel. Ramen utgörs av den föräldralösa flickan Silver – homodiegetisk berättare och protagonist – som 1969 är tio år och placerad hos den blinda fyrväktare Pew. Pew berättar för Silver om Josiah Dark, som levde på 1800-talet och lät bygga fyren åt sin son Babel.

”-…jag måste lära dig att ta hand om ljuset. Förstår du vad det betyder?
Det förstod jag inte.
-Historierna. Det är dem du måste lära dig. Dem jag kan och dem jag inte känner till.
-Hur ska jag kunna lära mig dem som du inte kan?
-Berätta dem själv.”

Fyrens ljus fungerar som en metafor för det grundläggande narrativ som jag uppfattar att Winterson vill förmedla; ta möjligheten att berätta historien om ditt liv. Kasta ljus på de delar som är viktiga, lev inte i det dolda. Gör som Silver, reflektera ljuset.

”Vi har tur, till och med de mest miserabla av oss, eftersom dagsljuset kommer.”

Det finns säkerligen diagnoser som medicinskt kunniga skulle vilja använda för att förklara varför Silver sammanblandar fakta och fiktion men här finns inget utrymme eller ens intresse för psykologisering. Jag är förtrollad av Silver och har bara ögon och öron för henne. Hon är en komplex och trovärdig karaktär jag nog aldrig kommer att glömma. Winterson och Silver delar födelseår, erfarenheter av att komma till av slumpen och adoption, ensamhet, religiösa erfarenheter, vara föremål för diagnos. Troligen är fröken Pinch influerad av författarens adoptivmamma och Pew en fadersfigur. Fyren med sitt fallosutseende skulle kunna vara metafor för patriarkatet och automatiseringen av fyrljuset en påminnelse om att människan ska inte leka Gud.

Och som det inte redan var en perfekt bok finns här dessutom välskrivna sexskildringar, många intertextuella hänvisningar till flera andra spännande böcker och berättelser. Jag blev sugen på att läsa Dr Jekyll och Mister Hyde.

Jag antar att många redan har läst ”dessa ljusblixtar genom tiden”, ni som inte har gjort det måste bara göra det. Man kan lyssna på den också, uppläst av den väl valda för ändamålet Regina Lund.

mar 24 2022

En stad av ljus (Kvinnorna och staden #4) av Kerstin Ekman

”Jag visste ju så väl att här i stan gällde regeln: du är det du äger.”

Med starkt patos och bitande normkritik avslutar Kerstin Ekman sin imponerande romansvit om kvinnorna i Katrineholm. Jag älskar de tre första delarna och den litterära kamp hon för mot manliga ideologier men den här fjärde delen är verkligen speciell och knepig.

Den börjar in media res och det tar en bra stund innan jag ens förstår vem det är som är berättarjaget. Ja här finns nu plötsligt ett berättarjag, de tre tidigare delarna var kollektivromaner. Och när jag väl fått kläm på att det är Ann-Marie, 45-årig tvivelaktig kvinna, (som också fanns med i del tre), tillfälligt tillbaka i sin hemstad, kommer det nya mystiska namn (Ishnol, Choryn med flera). Det är mycket som är oklart och snurrigt hela boken igenom för mig som inte är beläst på Jungs teorier. Men det är mycket som är bra också.

Det handlar inte i den här delen – som utspelar sig på 70-talet – om kvinnors arbete utan mer om missbruk, utanförskap, dåligt moderskap, adoption, individ/kollektiv, psykiskt sjukdom, kapitalism, filosofiska metafysiska spörsmål som parallella universum och psykologiska teorier om exempelvis det omedvetna/undermedvetna. Romanen är närmare 500 sidor och rymmer absolut många intressanta teman, men den är ändå på tok för lång, upprepande och hallucinatorisk för min smak.

”Jag ville hellre ha en själ än jag ville ha ett barn.”

Jag läser En stad av ljus som en rebus. Jagets namn Ann-Marie påminner om anima (själen) och det tycks vara det omedvetnas förhållande till det medvetna som Ekman vill åt. En stad i ljus innebär att det bildas en skugga som något och någon hamnar i. Jag uppfattar det som att avsikten med hela serien – vilket är mest tydligt (och otydligt) i den här boken – är att sätta ljus på det som hamnat i skuggan (tex kvinnornas arbete), det som finns men inte talas om (tex aborter). Det som är stigmatiserat (tex mens), förbjudet (tex vara kvinna men ej vilja bära ett barn) eller undanträngt (tex lögner). Först när vi ser skuggsidan får vi hela bilden – ”sanningen” – klar för oss. Vår opålitliga berättare Ann-Marie genomgår en utveckling mot målet att bli en autentisk och ”hel” människa. Jag gillar karaktärer som bjuder motstånd men blir ganska trött på Ann-Marie och hennes psykos (?), men jag kan också känna igen mig. Exempelvis i hur hon tvingas ge upp sin naiva inställning angående viljans betydelse. I berättelsen finns också Ann-Sofie (vars namn skulle kunna syfta på animus, det manliga i en kvinnas personlighet enligt Jung).

”Jag tror fortfarande att jag hade rätt i allt jag sa. Men jag hade glömt att jag ingenting var, i stort sett, som jag inte hade blivit här. Jag skrattade åt människorna som gick förbi i snöslasket med sina Konsumkassar och slitna portföljer med kaffetermos och smörgåsar i. Men jag glömde att de hade lärt mig allting. Om de från början sagt åt mig att det bodde andar i träden och att vi borde dyrka dem och bära fram offer i små skålar så skulle jag ha gjort det, skålar med kall risgrynsgröt, katrinplommonkräm och surmjölk. Det skulle inte ha varit någonting absurt eller löjligt med det. Jag skulle ha offrat till andarna i lindar och äppelträd och när jag så småningom kommit ut och träffat andra som sagt att det var förbjudet eller onödigt eller vansinnigt att göra så. Skulle jag kanske ha slutat med det. Men jag skulle alltid ha vetat att det fanns andar i träden. Jag är vad de gjorde mig till.”

Oerhört vågat av Kerstin Ekman att ta ut svängarna i sitt författarskap som hon gör i den här romanen. Jag beundrar ansatsen men blev lite besviken.

Extra pluspoäng till Ekman som redan 1983 satte ord på vansinnet med att måla allting vitt.

mar 21 2022

Magnificat av Linnea Axelsson

Man kan tänka sig att en av alla röster, som hördes i den fantastiska Ædnan, här fått en egen roman. Det namnlösa berättarjaget i Magnificat härstammar från en stam i nordligaste Sverige. Under en kväll, dag och morgon följer vi henne, dels på den vandring hon gör genom den nuvarande hemstaden Paris, dels via inre reflektioner och återblickar. Med sig på promenaden har hon sin sedan länge döda pojkvän, eller minnet av honom i alla fall. Vi får veta att hon nu har en fransk man och en dotter. Hon jobbar som städerska och hon har blivit tillfrågad av en vän om hon kan tänka sig att vara surrogatmoder.

Det är en mängd bilder som Linnea Axelsson försöker binda ihop här med hjälp av bibliska allusioner. Berättarjaget och titeln för tankarna till jungfru Maria. Sen har vi vandringen, pojken som uppstått och vännen som påminner om Elisabet. Det höga tonläget gifter sig väldigt fint med det köttsliga fokus författarens prosa har. Det handlar om kroppar, urin, skavande menskopp och p-piller.

Det är en suggestiv och osentimental skildring, som tyvärr inte riktigt bjuder in mig. Jag känner mig distanserad och uttråkad faktiskt. Kill your darlings brukar man säga, och det har hon sannerligen gjort vår augustprisade författare. Jag brukar uppskatta det, men här har hon gått väl hårt fram. Helheten blir karg, likgiltig och tystlåten. Och när de gråtonade pusselbitarna tillsammans utgör hela bilden, känner jag; var det hela rubbet? Jag borde väl läsa den en gång till men jag har faktiskt inte lust.

Jag hoppades på mer, av allt! Inte minst surrogatmoderskapstemat. Varför bara snudda vid det så?

Tack Albert Bonniers Förlag!

mar 19 2022

Esther kanske av Katja Petrowskaja

”Vid vilket tal försvinner människan?”

14000 ukrainare har kommit till Sverige, nästan bara kvinnor och barn eftersom män mellan 18-60 inte får lämna landet. 47000 judar dödades i Ukraina under andra världskriget. Flertalet massavrättades i parken Babij Jar som ligger i utkanten av Kiev. Katja Petrowskaja försöker med stor ödmjukhet och låg modalitet förstå hur tal förhåller sig till unika människors liv.

”Vid vilket tal försvinner människan? 10 000 skjutna begravdes under Marbachlinden där borta på berget, om jag inte misstar mig, hur ska jag föreställa mig det, i min skola var vi bara 600, och på ett stadion har jag aldrig varit.”

Författaren föddes 1970, i Ukraina (när det var en del av Sovjet), hon bor nu i Tyskland. Esther kanske är en trevande släkthistoria och skröna som bygger på journalistiska fynd, fiktion och inre reflektioner. Dess rämnande struktur (alla underrubriker till trots) stör en ordningsmänniska, men där den brister i ordnung vinner den i mänsklighet. Berättelsen är ofullständig och bygger på osäkra uppgifter, men jag gillar det postmodernistiska initiativet och upplever historierna anmärkningsvärt verkliga och påtagliga. Jag blir väldigt (illa) berörd. Petrowskaja lyckas förmedla en human, levande prosa, som vore jag i samtal med en sörjande och betänksam person. Det är en ovanlig bok om ett vanligt ämne.

”’Samtliga Judar i staden Kiev med omgivning skall måndagen den 29 september 1941 infinna sig klockan åtta i hörnet av Melnik- och Doktorivskigatan (vid kyrkoogårdarna)’. Dessa affischer hade satts upp av Wehrmacht, och husvaktmästarna höll sina böcker beredda för att säkerställa att också Samtliga verkligen infann sig. När de kom till Babij Jar måste de klä av sig, nakna drevs de genom polisens led, man skrek åt dem och slog dem – och där, där man genom en öppning kunde se himlen, vid kanten av ravinen, sköts de från båda hållen med maskingevär.”

Släkten utgörs av sju generationers lärare för dövstumma barn. De utsattes för förtryck, pogromer, utrensningar och övergrepp. Babusjka Esther, som hon kanske hette, stannade kvar i Kiev när de andra flydde 1941. Morfar drog ut i kriget och återkom efter 41 år. Farfar gick under jorden, farfaderns yngre bror hette Judas och avrättades för att ha skjutit ett tyskt ambassadråd.

”I landets stora trädgård försökte man i åratal att ympa så mycket som möjligt, särskilt äppelsorter, samtidigt arbetade man målmedvetet med att reducera människotyperna.”

Efter att jag mentalt brottat ner lilla Nina som ropar: ordnung muss sein, accepterar jag att inte hålla reda på namn och släktförhållanden. Nyckeln är att slappna av, släppa kontrollen och låta sig tjusas av Petrowskajas språk och hur hon fyller ut rollerna som objektiv forskare och berörd släkting. Hon bryter tystnaden efter tidigare generationers tigande. Tragiskt nog verkar människan inte lära av historien, i detta nu skapas nya trauman.

mar 16 2022

Om Nadja av Fanny Ambjörnsson

Fanny Ambjörnsson (antropolog och genusvetare) har skrivit en slags sakprosaisk biografi om Nadja, en av hennes tre yngre systrar. Nadja var multihandikappad och kunde varken se, tala, gå eller stå, hon meddelade sig via skratt, sång, rynkan mellan ögonbrynen och sina personliga assistenter. Boken innefattar också ett teoretiskt perspektiv på omsorg och funktionsnorm.

Författaren tar ett steg åt sidan från den vetenskapliga ansatsen och skriver personligt om sin familj och rollen som omhändertagande och skötsam storasyster som aldrig revolterade. Hennes uppdrag var tydligt, hon skulle befolka och ge familjen mening. Hon skriver också om sin mamma som blivit dement och om att hon födde sitt eget barn under dramatiska former.

”När jag talar om min barndom säger jag vi, aldrig jag. Vi gjorde och tyckte, kunde och klarade. Siri [en av systrarna] håller med. Även hon talar i vi-form. Till och med hennes barn gör det – omtalar vår barndom i ni-form.”

Det här är en bok om att alla människor är beroende av alla, om att oberoende inte borde ses som ett eftersträvansvärt mål. Det är också en undersökning av hur det fysiska och praktiska förhåller sig till teorier och akademi. Inte minst är det en hyllningsbok till Nadjas personliga assistent Jessica. Hon arbetade med Nadja i decennier och avböjde envist förslag om att utbilda sig teoretiskt. Nadja var hennes universitet.

Det är ändå i den akademiska rollen jag uppskattar Ambjörnsson som mest. Hon refererar till Eva Feder Kittay vars övertygelse är att det är samhällets uppgift att skapa större förståelse för all form av mänsklig variation. Det är intressant att följa Ambjörnssons etiska avvägningar gällande att tala för någon annan. Jag uppskattar att läsa hennes relevanta feministiska fakta om hur kvinnor fortfarande förutsätts ha sämre avgränsningar mot andras krav. Hur vi ser på ett liv som inte innehåller utveckling och framskridande och samhällskritiken som punkterar det bedrägliga narrativet om den självständiga individen.

mar 14 2022

Kupé nr 6 av Rosa Liksom

En av mina resedrömmar är att åka på den Transsibiriska järnvägen och nu fick jag äntligen ge mig iväg. Det är 80-tal och vi åker från Sovjet till Mongoliet. ”Flickan” – en finskt student, sitter redan i kupé nr sex när en grov arbetare med öron som kolblad och vit pälsmössa tar plats i samma kupé. Inom kort hinkar han vodka och knaprar rå lök medan han säger saker som: ”det finns inget i hela världen som är så rörigt som det kvinnliga förnuftet”. Han säger också till flickan att hon inte ska tro på allt han säger. Hon säger nästan inget alls, men läsaren får ta del av hennes tankar.

Finskfödda Rosa Liksom (vars pseudonym för tankarna till Rosa Luxemburg) är en ny angenäm bekantskap för mig. Kupé Nr. 6 (från 2012) som i år också har blivit film, blinkar sannolikt till Anton Tjechovs Paviljong nr 6 som också djupdyker i ett mänskligt möte mellan två personer. Rosa Liksom är antropolog och här studerar hon människans egenskaper och anpassning till olika livsmiljöer, beteende och relationer, betraktade utifrån ett socialt och kulturellt perspektiv. I Kupé Nr. 6 är dessa två karaktärer också representanter för två kön, två klasser, två generationer, två länder (Ryssland/Finland), två kulturer (öst/väst) formade i en socialt aktiv, utåtagerande person samt en passiv, introvert person. Spänningen mellan dessa människor och dikotomierna utgör hela dramat. Utanför fönstret finns den snötäckta taigan som färgats grön av norrsken samt det grå trasiga Sovjet.

”Mannen utforskade flickan med bitande elak blick.
-Din själ är full av drömmar? Och visst får man väl drömma. Också Ivan Dumbom ligger på ugnsbänken och drömmer om en rörlig ugn och ett bord som dukar sig självt, men det här livet, som visare män än jag kallar för deportationsfängelse, är här och nu. Redan i morgon kan döden komma och slita dig i ballarna. […]
– Döden kan inte vara ett dugg värre än livet.
Han slöt ögonen och knep hårt ihop läpparna. Så nynnade han.
– Var inte rädd för döden, flicka lilla, medan du lever för då finns den ännu inte. Och när du är död finns den inte längre.”

Jag är djupt imponerad av Liksoms intelligenta, lekfulla, sinnliga och burleska prosa. Hennes självförtroende gör sig gällande dels i det att hon vågar lämna berättelsen öppen för läsaren att slutföra, dels att hon skapat en motbjudande hotfull karaktär som samtidigt är berättelsens protagonist. Det är han som eftersträvar de primära målen för historien, han vill minska avståndet mellan huvudkaraktärerna. ”Flickan” tycker att hon är förmera och är på så sätt antagonist. Det är ett spännande grepp. Jag gillar att ogilla den här mannen som inte bara berättar sin egen historia, utan också landets, folkets och stalinismens.

Det är usel stämning i kupé nr 6, det är det. Men de har ändå varandra. Resan mot målet handlar ju egentligen hela tiden om just resan, och att vi är varandras medresenärer på vägen.