Så har jag läst färdigt den sista delen i romansviten som börjar med Löwensköldska ringen. Det är tre fristående verk och de två senare som mer liknar relationsdraman skiljer sig stort från det första som är en spökhistoria. Men den Lagerlöfska berättarglädjen med oförutsägbara vändningar, språklig esprit och komplexa karaktärer håller strängen spänd genom hela stycket.
Det var Charlotte som fascinerade och som drabbades av Löwensköldska ringens förbannelse i del två och i den avslutande delen är det Anna Svärds tur. Hennes man Karl-Artur förföljs av djävulen Thea, som likt ormen som förstörde för Adam och Eva, nästlar sig in mellan den okuvliga dalkullan och den viljelösa Karl-Artur. Theas sångröst är fin för övrigt är hon ful. Det är förresten ganska många kvinnor som är fula och feta här, det tycker jag är ett plus. Men inte Anna Svärd då hon är den man gillar och lider med. Oavsett om de är onda eller goda eller lite av varje är det kvinnor som står vid rodret i Lagerlöfs skepp.
Här knyts säcken samman på ett bra och alls inget enkelt sätt, det är många trådar att hålla reda på.
Nu ska jag se serien. De två första avsnitten motsvarande två första böckerna, så jag har tre avsnitt kvar. Hurra!
Reklamens vara eller icke vara. Icke vara, menar Sofia Lucas och sticker ut hakan. Med bilder i svartvitt, historisk grund, fakta som stöd, humor som krydda och bra argument har hon mig med redan från start.
Till att börja med uppmärksammar Lucas oss på reklamens tillblivelse som kom av liberalt frihetsanspråk mer specifikt näringsfriheten (1864).
Reklam (den här varan behöver du för att…) ska skiljas från konsumentupplysning (nu finns den här varan, för den som behöver). Reklamen har som syfte att påverka människors beteenden och vanor med syftet att öka konsumtionen.
”Från boken Hur man gör reklam från 1931 om vad reklam är: ’det organiserade användandet av medel för att öva massinflytande på människor så att de genom självständiga beslut handlar i enlighet med den påverkan de varit utsatta för.’”
Så kallade svaga grupper (barn, fattiga, sjuka) kan vara lättare att påverka varför reklam, inte sällan uppsökande, riktar sig till dem. Med internet har reklamen spårat ur, nästlat sig in och skyr inga medel för att nå fram till den på stimulans övermätta nutidsmänniskan. Det är vidrigt från början till slut och jag älskar att Sofia Lucas ryter ifrån ordentligt.
Läsaren får ett boktips som jag tar med mig; Sven Lindqvists Reklamen är livsfarlig från 1957 som ledde till att han fick sparken från DN.
En kall vinterkväll 1986 skjuts försteminister Carl Stjärne ihjäl på Thuleavenyn, efter att han varit på bio med sin fru Astrid. Mordet förblir olöst, trettio år senare sätter sig journalist Roger Lilja in i fallet. Ja ni fattar, det här är en roman om palmemordet. Olof Palme har blivit Carl Stjärne, Sveavägen Thuleavenyn och så vidare.
En konspirationsroman var ordet och frågan är hur mycket som är Anderssons egna konspirationer och hur mycket som är fastställda fakta. För den som intresserar sig för och är insatt i palmemordet torde den här boken vara en skatt. För oss andra är det lite mer tveksamt vad det är. Det stör min läsning när jag titt som tätt måste googla för att jämföra med ”verkligheten”. (Varendagångjaggördet stämmer den skrämmande väl överens med texten.)
Här, en liten osäker lathund för andra googlare (rätta mig gärna om jag har fel):
Carl Stjärne – Olof Palme Astrid Stjärne – Lisbeth Palme Rolf Utterström – Hans Holmér C C Karlsson – Ebbe Carlsson Henry Fredriksson – Ulf Dahlsten eller Ingvar Carlsson? Ambassadör W – Carl Lidbom Nils Niia – Anti Avsan Mysan – Mona Sahlin? Journalist Roger Lilja – Andreas Björklund? A. Bonde – Lennart Geijer
Lena Anderssons romaner brukar vara slående välskrivna, intelligenta, utmanande och lite torrt humoristiska – Koryféerna är inget undantag. Men här finns inga karaktärer att fastna för, alla är framskrivna som mer eller idioter. Kritiken av socialdemokratin och folkhemmet som hon påbörjade i den fantastiska Sveas son och broderade ut i mästerverket Dottern är ett huvudtema i Koryféerna. Här får den som är trött på den svenska självgodheten vatten på sin kvarn när texten skriker ut att det socialdemokratiska samhället sannerligen inte är Guds gåva till människan. Det är för likriktat, inkräktande på individens frihet, har för stor tilltro till empiri och vetenskap, dömer för låga straff, saknar metafysisk tro, är historielöst och förljuget med språkliga luftslott och dimridåer, dessutom ogenomförbart då jämlikhet går emot människans natur, å ena sidan koryféer med makt å andra sidan fattiga utslagna kommer alltid att finnas. Mörker.
”I Carl Stjärnes samhälle borde det inte ha funnits utslagna, men hur många reformer som än genomfördes återstod hela tiden dessa nattens sorgliga existenser.”
Jag hyser djup respekt för Lena Andersson som författare och tänkare när hon ifrågasätter makt, populism, ”moralisk flexibilitet”, feg journalistik, och förenklade slutsatser, hon balanserar väl mellan förnuft och känsla och värnar demokratin. Det är en ynnest att få läsa henne på originalspråk, en svensk Kafka. Trots det fantastiska språket som jag nära på vill slicka i mig älskar jag inte den här romanen. Mordgåtor är trista och palmemordet uttjatat. Jag upplever texten som ett politiskt dekret förklätt i fiktion, som att hon vill väcka upp ideologer förblindade av egen tro. Det känns inte ohederligt, det gör det aldrig beträffande Andersson. Framförallt är väl Koryféerna en berättigad kritik av när maktens män bestämmer vad som är sanningen. Gott så. Men det är inte kul direkt att läsa syrlig satir om ideologi och politik som jag tror på. Att läsa Koryféerna är som att beträda en vulkan under vars mark lava bubblar och fräser. Hekla Anderssons utbrott gäller lågintelligenta, bedrägliga, maktgiriga, politiker och andra förståsigpåare och högt uppsatta koryféer som mörklägger och vilseleder och med en klumpighet i intellektet. Lavan svärtar ner socialdemokratins idéer om att världen kan omdanas och att ”naturen kan tämjas”, människans förmåga att förändras och handla fritt.
”Om människan var sig så lik genom alla tider, hur kunde man hoppas på att förändra allt från roten?”
Lena Andersson (liksom Knausgård) fäktas ivrigt mot rättspositivism och postmodernism för determinism, att det finns en inneboende riktning (egoism) i människan som vi ska lägga oss platt inför? Eller vad, det är min fråga som ekar genom hela läsningen; vad ska vi göra istället?
Med eller utan Lena Andersson förlorar jag med åren bit för bit min så kallade naiva inställning till ett samhälles möjligheter att främja rättvisa och värna om de som har det sämst – men jag har inte gett upp helt än. Jag undrar om Lena Andersson har det?
Låt dig icke luras av Bära frukts väna framsida och ljuva titel. Den hade lika gärna kunnat heta Bära fruktan. Det här handlar om en av de värsta saker som kan hända.
Alma 36 år, är den stackars protagonisten som jag känner så mycket för. Hon är ihop med Ceasar som inte vill ha barn. Alma vill inget annat. Hon blir gravid men något går fel..
Emilia Millares är van att skriva – det märks. Det här är hennes debut och den är baserad på ett självupplevt trauma – det märks också. Alma är en realistisk karaktär som vi följer inifrån glaskupan där läsaren är fångad tillsammans med hennes tankar och känslor. Texten är stark, stilsäker, sugande, självutlämnande och enkel utan att vara banal, både avkopplande och upprörande. Jag lyssnar på Liv Mjönes perfekta uppläsning och vill aldrig sluta lyssna. Men sen måste jag det i alla fall för jag blir väldigt berörd. Halvvägs in i berättelsen kan jag inte hålla emot tårarna längre.
Det handlar om barnlängtan, kärlek, döden och abort. Och det börjar med en avokadokärna i fönstret vilket får mig att tänka på Våtmarker som på inget annat sätt har med Bära frukt att göra, men i alla fall.
Med en glasklar och driven prosa trollbinder han mig. Utan metaforer eller abstraktioner, utan psykologisering och snitsiga formuleringar. Han gestaltar rakt upp och ner, osentimentalt utan att väja för det som är brutalt och äckligt. Jag som tror att jag är en läsare som framförallt gillar vackert språk inser när jag läser Vlautin att jag också älskar berättelser. Om de berättas väl. Willy Vlautin gör karaktärer till människor jag aldrig mött och tar mig med till platser jag aldrig varit på. Böcker kan vara otroligt olika, Vlautins skiljer verkligen ut sig ur mängden.
Fattigdom, svordomar, hunger, ärr, smuts, bekymmer, missbruk, smärta, damm och alkohol är ingredienser i den fond som vår huvudperson femtonåriga Charley marineras i. Han flyttar runt med sin pappa som tar olika ströjobb, när vi först träffar honom är de i Portland. Här möter Charley ljuset i mörkret; hästen Lean on Pete (me). Och det är så rörande att jag tror jag aldrig kommer att glömma den här läsupplevelsen.
Det är en hård och manlig värld som skildras men utan att jag som kvinnlig läsare känner mig negligerad. Författaren lyckas med konststycket att skriva om pålitliga kvinnor på ett realistiskt sätt utan att ens snudda vid något som liknar sexism. Men mest handlar det om utsatthet och ensamhet genom femtonåriga Charley som kämpar sig igenom motgång efter motgång.
Charley springer vilket är en praktisk och fysisk syssla som utan att det nämns i ord får mig att känna hopp. Löpningen betyder att pojken har driv, han kan förflytta sig i rummet och kommer väl också kunna förflytta sig från proletariatets botten, hoppas jag.
Författaren Tora Dahl (1886-1982) är för mig en ny bekantskap. Så vitt jag förstår kan böckerna om hennes alterego Gunborg jämföras med Cora Sandels Alberteserie, varför jag givetvis måste läsa dem. De har legat på att-läsa-listan i fem år. Nu har jag i alla fall läst Jesper Högströms skildring av Tora Dahl som bygger på hennes dagböcker vilka blev offentliga 1994.
Det här är en snaskig och bitvis obehaglig berättelse med hög skvallerfaktor. I alla fall för den som intresserar sig för 30- och 40-talens stora författare som Gunnar Ekelöf, Ivar-Lo Johansson, makarna Martinsson, Jan Fridegård med flera. De utgjorde tillsammans en svensk variant av modernisterna i Bloomsberrygruppen i Toras villa på Parkvägen (Lidingö). Men i vad som verkade vara en progressiv litterär salong rådde ett patriarkalt klimat, förstås. Tora utnyttjades dels genom att hon fick sköta markservicen, dels som spökskrivare. Hon var olyckligt gift i ett resonemangsäktenskap, hennes man Knut Jaensson intresserade sig för yngre kvinnor och män. Tora hade förhållanden med Gunnar Ekelöf (missbrukare) och Erik Lindegren (misshandlare).
Jag gillar hur Högström skriver men tycker inte det är jätteintressant vilka svinerier som försiggick på Parkvägen för snart ett sekel sedan.
”Jag längtar efter att inte spela teater i mitt eget liv.”
Meningarna handlar om författarens liv och hennes mamma Margareta Ekström som också var författare och översättare (av bla Virginia Woolfs verk). Johanna var bara tjugo år när hennes mamma fick en stroke med afasi som följd. Det handlar om språk.
Två saker ekar i mitt medvetande under läsningen: Vilken stilkänsla Johanna Ekström har! Hade. Jag tänker också på att hon dog. Hon skrev en bok om sin mamma och döden 2020 (den här), året efter dog mamman. Året efter det, bara 51 år gammal, dog hon själv i cancer.
Bortsett från de brackiga divalaterna är det här en fantastisk läsupplevelse. Ekström gör sig sårbar och låter läsaren komma nära. Hennes skira prosa är byggd i korta luftiga avsnitt på små sidor. Lättläst kan man tro, men på samma gång som att ligga under ett tyngdtäcke en kvalmig dag.
”Jag läser poesi om mödrars händer, deras godhet, deras läkande kraft. Jag lyssnar till berättelserna om mammorna men jag hör inte min egen mamma beskrivas i dem. De andra tycks bo i ett landskap av moderskap. En gemensam sfär. Min mamma ville inte vara en mor bland mödrar.”
Det här är feelbad om att ha en mamma som inte alls stämmer överens med normativa förväntningar och om sjukdomen stroke. Den här mamman beträder förbjudna områden; hon vill bli buren av sin dotter, vara hennes vän, ta över hennes pojkvänner. Den här mamman är en belastning, en black om foten, ett ”mammabarn”. Man förväntar sig en superhjälte till mamma som ska veta och råda bot på alltifrån hunger till existentiell ångest, ensamhet, smärta och rädsla och vad får man? En vanlig dödlig människa med brister och behov. Ibland tror jag att det är de orimliga förväntningarna som är problemet, inte de dåliga mammorna. För mor och dotter Ekström var det dock stroken.
”Mellan oss har nästan aldrig någonting brutit ut. Vi har aldrig övat oss. Vi har aldrig synbart haft sönder något. Aldrig heller lagat.”
Den här tegelstenen på över 600 sidor tillhör en genre som jag inte brukar läsa; skräck och magisk realism. Som tur var är den välskriven och innehåller minst lika mycket brutal realism och samhällskritik – vilket är genrer jag trivs bättre i. Jag är omedelbart idel öra och fullkomligt älskar de första femtio sidorna. Sen sätter det overkliga igång.
Handlingen kretsar kring en ovanlig familj vars medlemmar har övernaturliga förmågor. Gaspar är ett barn som ärvt sina mediala förmågor av sin pappa Juan. Juan är hjärtsjuk och hela tiden nära döden, därför lämpad att av Orden tas till medium under slavliknande förhållanden. Mamma Rosario är försvunnen.
Jag slås av hur otroligt snyggt Mariana Enriquez skriver normbrytande (queer), dels i hur hon skapar sina karaktärer men också att hela narrativet vilar på en feministisk grund. Här finns en ond mamma och en blond, stor, manlig, invandrad, bisexuell hjälte som gråter. Kvinnorna är starkare (de har sin kraftplats i sig själva, män måste söka efter sin) och invandrarna är från Skandinavien.
Tidsperspektivet hoppar mellan 1960-1997 och berättarperspektivet växlar också. Först är det pappa Juan som fokaliseras, sedan sonen Gaspar. Mamma Rosary som är död/borta får också ta plats på scen och när hon som ett jag träder in i berättelsen, stjäl hon huvudrollen och driver diegesen framåt. Jag tolkar det som att Enriquez blinkar till patriarkala verk som låter döda sina kvinnor och placerar dem liggande i vackra passiva positioner. Sen får vi till oss en journalists perspektiv. Då placeras läsaren nära en utomstående som (liksom jag den första halvan av boken) inte tror på övernaturliga saker, men se nu har Enriquez fått mig lojal med mediumfamiljen så nu tycker jag att journalisten är trög och stelbent. Snacka om att få med sig sin läsare!
Det här är en spännande (bitvis jävligt läskig, jag hade en mardröm) och en mycket skickligt sammanfogad berättelse som är realistisk inom sin egen ram. Karaktärerna är komplexa och innovativa. Trots att den är otroligt lång blir det inte tjatigt. Som ”Lost” fast tvärtom – det vill säga här följs alla trådar upp och säcken knyts samman på ett bra sätt.
Det här är något så fiffigt som en tecknad folkbildande serie (från 2017) om vad fascism faktiskt är, hur den kom till och dess betydelse genom historien och i modern tid. En populärvetenskaplig fullträff helt klart. Jag fick lära mig några nya saker.
Kalle Johansson tecknar och Lena Berggren, docent i historia, delger fakta. Det är grafiskt tydligt, ibland humoristiskt, ömsom symboliskt, ömsom avbildade foton. Trots att det är en grundkurs är nivån oväntat hög – vilket givetvis är en bra sak. Här får vi en bredare berättelse än stereotyperna som den bruna byxans ideologi brukar förknippas med. Man behöver inte vara forskare för att hitta liknelser med Sverigedemokraternas politik, det råder inga tvivel om att den bygger på fascistiska ideal.
Fascismen uppstod 1919 dels som en antirörelse mot den ryska kommunismen dels som en reaktion på förlusten i första världskriget. Fascismen innefattar (kultur/stats-) nationalism, rasism och nazism. Den rönte framgångar i framför allt Spanien, Italien och Tyskland. Här är de två sistnämnda länderna som står i fokus.
Efter att ha läst den här boken behöver man inte undra hur vanliga människor (37%) kunde rösta på en fascistisk ledare (Hitler). Han lovade och utförde också flera förbättringar för de människor som räknades in i nationen. Fascismen har liksom andra ideologier en positiv politisk vision, det är alltså inte bara ondskefulla grejer som står på agendan. Vi vet dock med all säkerhet att det blir följden.
Det är åttiotal och Iris 17 år är helt ensam i världen. Hennes mamma är död och som så ofta när en mamma inte kan ta sitt föräldraansvar står barnet utan förälder. Iris har dock en vän i Lucy och de lämnar Stockholm för att gå på konstskola i Malmö.
Det här är en klassisk feministisk bildningsroman där ung osäker kvinna möter patriarkala värden i världen vilka hon inledningsvis bortförklarar med egna tillkortakommanden. Vi följer Iris inifrån på jakt efter sitt jag.
Problemet är att Iris är så vansinnigt jag-svag, hon vågar inte säga vad hon tycker och hon nedvärderar sig själv konstant. Detta sammantaget med en i princip helt igenom ond omgivning gör stämningen orealistiskt svart/vit. Släktingar, klasskamrater, pojkvänner och lärare är jubelidioter (nästan) hela högen. Iris är alltid osäker men verkar ändå göra det goda. Det blir lite för mycket när Iris blir oskyldigt utskälld och anklagad av en galen svärmor och även då förhåller sig korrekt. Jag uppfattar inte karaktärerna som mänskliga.
Jag tycker däremot mycket om Schulzes undersökande ansats vad gäller normer, vuxenblivande och hur kön förhåller sig till sex, konst och beteende. Men hemskhet på hemskhet gör läsandet som en lång golgatavandring. Till och med saker som jag tror egentligen alla uppfattar som bra problematiseras exempelvis att Iris älskar att laga mat. Jag ömsom irriterar mig på Iris, ömsom lider med henne. Det här är en fint gestaltad roman men alltför lång. Mot slutet irriterar jag mig på det mesta; de retoriska frågorna, övertydligheten, seriestripparna och slutet.
Senaste kommentarer