aug 27 2022

Djuret av Lisa Taddeo

Fragil fyrtioårig fröken förutan familj flyttar. Försvunna föräldrar fantomsmärtar fortfarande. Fager, fal, föraktfull, förargad f.d. from flicka, fiskar fula fiskar, fokuserar fallosar. Förtär farmaka, fajtas famöst fadersvälde. Funderar febrilt, förlåter föga. Författarens frapperande falkögon framkallar fruktansvärda företeelser feministisk feelbad. Fri från faktiska fadersfigurer. Fackbok? Fuckbok? Flickbok?

Förlåt, ätit för mycket f-müsli i mina dagar.

Djuret är en mörk och ilsken stridsskrift, ett modernt västerländskt feministiskt storverk som undersöker kvinnors möjligheter i ett alltjämt patriarkalt samhälle. Det handlar om hur män förstör kvinnor, om den vrede, sorg och smärta som kommer därav samt sökandet efter kärlek.

”Han frågade hur det kom sig att jag flyttat till Kalifornien. Jag sa skådespelardrömmar. Jag sa så till alla för att slippa tjat. Min tanke var att det var så pass skämmigt att försöka bli skådespelare när man närmade sig fyrtio att folk inte skulle ställa fler frågor.”

Hon är ”slampan” som ligger med din man. Epitetet älskarinna skulle vara en uppgradering. Joan är vår avmätta självdestruktiva huvudperson som blivit utsatt för stort trauma och dåliga män. Hon ”tänder” på allt som har med giftig maskulinitet att göra sen fejkar hon orgasm. Hon är besatt av skönhet, förstår sig inte på andra kvinnor, visar sig aldrig sårbar, blandar ihop vad hon tror hon behöver och vad hon faktiskt vill. Hon använder sex som medel och inte som mål och hon ser våldtäktslusten i alla män hon möter. Med andra ord, hon har kapitulerat inför det paradoxala patriarkala regelverket, för henne är män djur och kvinnor byte. Hennes mål är att vara ett rent objekt utan behov.

”Folk vill inte veta hur många hemskheter som en enda person kan råka ut för. Eller dra till sig. När det händer en hemsk grej kretsar kollegorna kring en på jobbet och skaver med handflatorna mot ens axel. Händer det en hemskt grej till är man inte längre någon de vill testa sin storsinthet på.”

Men Joan är mer än ett offer. Hon gör som många andra kvinnor och tar på sig skuld och ansvar. Hon minns sin mamma som kall för att denne vägrade behandla sin dotter som värnlös och sin gränslösa pappa som kärleksfull. Jag har läst så många böcker av framförallt män men också av kvinnor om faderslängtan. Beror det på att pappa är viktigare än mamma för dessa skribenter? Inte nödvändigtvis nej, det kan bero på att pappan var den som snålade med kärleken till förmån för något annat (jobb/hobby/öl/kompisar/annan kvinna). Här är det mamman som stöter bort sitt barn vilket resulterat i längtan efter just mamma.

Lite spretig och oklar i upplägget är den men det vägs upp av Lisa Taddeos språk, hennes enastående blick för detaljer och för att skriva dialoger. Jag älskar hur hon sticker ut hakan med den här romanen. Det är en brutal och nattsvart skildring som borrar sig ner i ensamhetens lov, jag blir inte förvånad när jag läser att Taddeos föräldrar dog när hon var tjugo år. Jag trodde att det här skulle vara en het backanalisk roman om sex, men det är enligt mig tvärtom en sedesam historia som avstyrker heterosexuellt sex som motbjudande. Förutom i förökningssyfte då det enda som kan motverka självhatet och alltså är meningen med livet är: barn.

aug 22 2022

Efter Tupac och D Foster av Jacqueline Woodson

Det är 1996 och kvarteret i Queens (New York) är hela trygga världen. Där har den här ungdomsromanens ”jag” sin pålitliga gemenskap och bästa vän Neeka. De sitter på trappan tillsammans i ur och skur. Men en dag kommer en tredje ung tjej: D. Hon spräcker deras bubbla.

”Jaget” och Neeka känner redan till delar av den hårda verkligheten trots sina blott tretton år. Neekas bror sitter oskyldigt dömd i fängelse på grund av hatbrott och rasism. Men när D med sitt sneda leende lyfter på glaskupan vidgas perspektiven och förändringens lekande vind drar fram. D bor i fosterhem, (därav den märkliga titeln) och saknar alltså den trygga kärna av mammor runt vilka Neeka och jaget kretsar. D besitter en frihet och kunskap som de två andra avundas dessutom är hon mycket hemlighetsfull vilket ytterligare ökar dragningskraften.

De kallar sig tre gånger tuffhet och delar intresset för rapparen Tupac och hans texter som handlar om erfarenheter av att vara svart i ett rasistiskt samhälle.

”Kanske började Tupac fundera på sitt Stora Syfte medan han satt i fängelset? Det var så D kallade det. Det Stora Syftet. Alla har ett, sa hon. Vi måste bara lista ut vad det är och sedan uppfylla det.”

Jag tycker det här är en fantastisk roman för både ung och vuxen. Jacqueline Woodson fångar väl hur tonåren är en omtumlande bitvis skrämmande resa från station Hemlängtan via Växtvärk till Introvert vurmande för någons storebror med slutstationen Längtan ut i stora vida världen. Jag älskar att hon skriver fram mammor som människor och inte som ideal. Karaktärerna, prosan som berättar lagom mycket och inifrånperspektivet går hem hos mig. Det är realistiskt och berörande.

Men översättningen är märklig och tjejernas dialoger känns manierade med alla upprepningar av ”girl”.

Sen är det väl lite provokativt att skriva en hyllning till Tupac med tanke på att han dömdes för sexuella övergrepp.

Läs den här, kanske helst på engelska.

aug 20 2022

Den dagen den sorgen av Jesper Larsson

Rakt in mörket ska vi! In i Bengts olyckliga och villrådiga medvetande. Han är 54 år, ensamstående pappa, änkeman, snickare och protagonist i den här berättelsen som utspelar sig helt ur hans perspektiv. Mitt favoritgrepp (som är omöjligt att skriva om utan att spoila).

Hans dotter Melissa är 13 år, med andra ord i TONÅREN. (Därav en tunnel på omslaget kanske.) Det där med att vara förälder till en trettonåring vet jag mycket om. Jag känner igen oron, känslan av kontrollförlust, det sorgliga i att glida ifrån sitt barn, bli allt taffligare i sina försök att uttrycka sin kärlek, att också förlora lite av sig själv och sin idé om hur man ville vara som förälder. På 1177 läser jag att tonåringen kan vara extremt självupptagen, ha en pessimistisk livssyn, låg självkänsla och lida av nedstämdhet. Hen blir mer självständig men behöver givetvis fortfarande sin förälder. Det är nödvändigt för utvecklingen att experimentera och ta risker fast hjärnans bedömningsförmåga är långt ifrån färdig. Inte konstigt att man som förälder ballar ur. Hur fan ska man inte förgås av oro och samtidigt visa tillit och lyckas putta sin lillstora älskling genom tunneln mot ljuset på andra sidan?!

Att läsa den här boken är att få vara tonårsförälder för en stund. Att vara i Bengts huvud innebär att nästan inte veta något alls om vad som händer Melissa vilket är skrämmande realistiskt.

Bengt har dessvärre den nackdelen att han är en trångsynt man och han är dålig på vad han kanske skulle se som ”kärringgöra”. Att axla föräldrarollen ensam blir för övermäktigt för honom. Han vill och försöker det gör han verkligen men hans maskulinitet som innefattar aggressivitet, mindervärdeskomplex, självhat, fördömanden, självupptagenhet, missbruk, främlingfientlighet, kontrollbehov etcetera ställer till det. Hur galet det egentligen går för Bengt och Melissa är oklart. Är han Don Quijote som slåss mot väderkvarnar eller Mattis som faktiskt får tillbaka sitt barn?

”Depression är skryt. Man jobbar på. Det fick i alla fall jag lära mig. Man tar en dag i taget utan att känna efter hela tiden. […] Vår granne var sjukskriven ett halvår när jag var liten. Han var lärare. Vi skrattade åt honom.”

Med en tät och passande monoton prosa skapar Jesper Larsson en klaustrofobisk och manisk stämning. Kapitelindelning saknas vilket förstärker intensiteten. Jag är djupt imponerad av karaktärsbygget Bengt som trots sina tillkortakommanden väcker medlidande. Jag älskar när det finns luckor för läsaren att själv fylla i, här kan läsaren till och med välja sitt eget slut. Det här är en helt fantastisk roman som lämpar sig mycket väl för diskussioner.

Den dagen den sorgen – om den inträffar.

Jag förstår att författaren prisades (med Sverige Radios romanpris 2022) för hur han placerar Bengt tillsammans med läsaren i glappet mellan två världar. Mellan fantasi och verklighet, sundhet och sjukdom, liv och död. I det mellanrummet råder sorg, ensamhet och desperation, ändå ville jag inte därifrån.

aug 18 2022

10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak

Det begynner den tjugonionde november 1990 i en soptunna i Istanbul. Där ligger Leila och dör. Under tiden hennes medvetande sakteligen tystnar efter att hjärtat slutar slå passerar hennes liv i något som liknar revy. Romanens obducent hänvisar till forskning som visar att det har hänt att medvetandet överlevt kroppen ända upp till 10 minuter och 38 sekunder.

Första delen utgörs av Tequila Leilas minnen av barndomen (1950), hennes udda vänner (med töntiga smeknamn) och tiden som prostituerad. I andra delen utvecklas Leilas död till en mordgåta/äventyrsroman (suck). Det här är en alldeles för lång roman sprängfylld med hemskheter med orealistisk feelgood-stämning, där vänskap står för ljuset i mörkret så som det aldrig tycks göra i verkligheten. Tyvärr.

Jag ÄLSKAR dock att den utspelar sig i Istanbul – staden som är en illusion, ett trolleritrick som gått snett, en dröm. När Elif Shafa skriver om Istanbul njuter jag. Det finns egentligen mycket som intresserar mig här, demonstrationen på Taksim-torget 1977, moderskap, barnlängtan, månggifte, religion, gentrifiering, arbetsplatsolyckor, migration, vidskepligheter, hbtq, politik, korruption, kremeringsförbud och andra turkiska seder.

Med full respekt för en författare som utnyttjar sin plats i rampljuset åt att proklamera mänskliga rättigheter, måste jag tyvärr tillstå att det blir för mycket av det goda. De många olika ståndpunkterna som manifesteras (bla genom vännerna) kastar ut mig ur diegesen. Ramberättelsen faller mig inte i smaken heller, upplägget påminner om en skoluppsats från högstadiet. Att låta en mördad prostituerad kvinna verka som subjekt har Sara Stridsbergs gjort långt mycket bättre. Prosan är övertydlig och ojämn med ömsom fina formuleringar men som vartefter alltmer liknar klyschor. Men det finns absolut avsnitt jag gillar, exempel beskrivningen av bordelmamman:

”De utstående ögonen satt brett isär och fick henne att se oupphörligt överraskad ut, vilket hon i själva verket sällan blev. Ett nät av ytliga blodkärl bredde ut sig över den enorma nästippen, som floder som letar sig nedför en bergssluttning.”

Det här är den andra boken på kort tid som innefattar att någon halkar ner i en grav. Inte min humor. Men det jag stör mig på allra mest är den fullkomligt orealistiska manshjälten; Ali som inte har något alls emot att Laila är prostituerad (yeah right).

aug 16 2022

Det goda sovjetiska köket av Anya von Bremzen

Jolka palki! Jag har ÄNTLIGEN fått uppleva Ryssland, och Sovjetunionen till och med. En sån här lyckad tripp har jag inte varit iväg på sedan Kankimäki tog med mig till Tanzania. Jag har erfarit den ryska kylan, mörkret, kösystemen och klaustrofobin. Jag har smakat den feta kaviaren, andats in doften av lamm, prövat vodkaruset, deltagit i skålandet och hört det ryska skrålandet. Vilken fantastisk resa, läsupplevelse och historielektion Anya von Bremzen bjuder på. Jag visste inte att jag älskar att läsa om mat.

1974, som elvaåring migrerade hon tillsammans med sin mamma, till USA från Sovjetunionen. Det forna imperiet täckte som mest en sjättedel av jordens yta, elva tidszoner, innefattade femton etniska republiker och en folkmängd på trehundra miljoner. Boken behandlar von Bremzens judiska släktingar i tre generationer och hela rysk/sovjetiska 1900-talet med ett kapitel för varje decennium.

Det handlar om maten (inklusive recept), drycken (den ryska champagnen Sovetskoje šampanskoje som fanns på tappkran i vissa mataffärer), svälten (bröd med sågspån), ledarna (bla Lenin, Stalin, Brezjnev, Gorbatjov, Jeltsin, Putin), språket (vodka är en diminutivform av voda som betyder vatten, det finns inget ord för privatliv på ryska), författarna (själens ingenjörer), musiken (propagandasånger), krigen (inbördeskriget där bolsjevikerna i Röda armén segrade och Ryssland blev Sovjet). Äsch jag kan ju inte rada upp allt även om jag skulle vilja. Allt som står i den här är intressant.

Det handlar också om realistiskt idylliskt (obs ej paradox) moderskap. Författarens fantastiska mamma blev en homo sovjeticus med det egendomligt dubbla stalinistiska medvetandet:

”’Du förstår’, förklarade mamma, ’jag var antisovjetisk från det ögonblick jag föddes – i maggropen, i hjärtat. Men i huvudet var jag på något psykologiskt sätt… en ung stalinist. Men efter hans [Stalins] död’, fortsatte hon, ’kunde jag tänka klart’.”

Anya von Bremzen är en enastående skribent som lyckas beröra, utbilda och underhålla med sin välkomponerade prosa. Jag har läst den här boken som i ett rus, fast att det handlar om hemska saker är det ändå för mig 420 sidor dröm och epifani. Beskrivningen av hur livet kunde te sig för medborgarna i Sovjetunionen är imponerande nyanserad. Hamnade man inte i lägren i Gulag var man troligen med i det kollektiva lyriska delirium som trettiotalets Sovjetunionen var för många av invånarna samtidigt som miljoner svalt ihjäl.

”Mamma uppför sig alltid oklanderligt, uppträder alltid som en dam av värld. Men än i denna dag äter hon som en utsvulten varg, som en överlevare från kriget som kastar i sig maten på tallriken innan de andra runt bordet ens har hunnit lyfta sina bestick. Ibland när vi går på flotta restauranger skäms jag över hennes sätt att äta – sedan skäms jag över mig själv för att jag skäms. ’Mamma, det sägs att det är bra att tugga maten ordentligt’, försöker jag försiktigt tillrättavisa henne. Då stirrar hon för det mesta bara på mig. ’Vad vet du om det?’”

aug 13 2022

Verkligheten av John Ajvide Lindqvist

Det pratas mycket om, inte minst bland föräldrar, vad sociala medier gör med barnen och oss själva. Hur påverkas man av att följa influensers liv och leverne? Rimlig fråga absolut, men jag tycker nog att det är än mer angeläget att fundera på hur livsstilscoachen själv mår. Den frågan lyfter John Ajvide Lindqvist i den här kortromanen som handlar om en familj misstänkt likt familjen Wahlgren eller Lundell. De är riktiga människor – får man anta – som uppträder snarare än lever eftersom de låter sig filmas i sin vardag. Filmteamet, tittarsiffror och kravet på att skapa ”content” ingår i en slags yrkesroll som sammansmält med den privata personen.

Programmet heter Hemma med Hallbergs och det är mamman i familjen, Heidi som är vår protagonist och berättare. En annan (manlig) författare skulle kanske anta en sardonisk ton och lägga skulden på kvinnliga influensers, men inte JAL. Han har skapat Heidi mycket intelligent och klarsynt. Hennes man Totte däremot sysslar med självbedrägeri och intalar sig och de motvilliga barnen att de medverkar i realityshowen för sin överlevnad. Heidi är (till skillnad från medelklassen generellt) medveten om distinktionen mellan arbete för att få mer pengar och arbete för att överleva. Hon inser att Tottes behov av uppmärksamhet är (onormalt?) stort varför han behöver showen. Människans behov av uppmärksamhet i kombination med svårighet att motstå pengar får ödesdigra konsekvenser i vår tid. Cheferna för mediebolagen skrattar däremot hela vägen till banken.

Jag tycker att det är obehagligt att ta del av hur inte sällan svaga, unga, talanglösa, människor från låg klass exploateras, vilket Avallones roman proklamerar. Det pratats mycket om att det är synd om barn som exploateras men folktribunalen brukar inte döma barn speciellt hårt, tvärtom finns en tradition av att värna barnen. Det är värre med unga vuxna vars hjärnor ej är färdigutvecklade och som pressas till att göra saker de sen kommer att ångra

Inget av vad som faller på familjens (hälle)berg har någon mening, tycker Heidi. Verkligheten glider som sand mellan hennes fingrar. Livet är som en loop av ett parti memory. Men så uppstår märkligheter som får henne att ifrågasätta vad som är verklighet, vad som är mimesis och vad som är fejk.

Han är ju en skräckförfattare JAL. Läskigt blir det oavsett om man läser mellan raderna eller inte och då går han inte ens in på näthat, stalkers eller reklam. Precis som i Vänligheten är det barnen som står för charmen och hoppfullheten. Här heter barnen Gösta och Berit, en slags parodi på vår generations försmak för tant- och gubbnamn kanske. Verkligheten är dessvärre inte så bra som Vänligheten, inte så kul, mest tragisk, men memoryscenen med barnen får mig att fnittra högt.

Jag tänker att JAL sällar sig till René Magritte, Salvador Dali och andra surrealister som använder verkligheten som medel för att ifrågasätta den samma med hjälp av lekfullhet, humor och absurditeter. Bara det att JAL angriper realityshowens bedrägeri istället för bildernas.

aug 11 2022

Lars Hård går vidare (#5) av Jan Fridegård

Det här är den femte och sista delen av Jan Fridegårds självbiografiska svit om Lars Hård och hans svåra väg från att vara en utstött stataryngling till att bli en kritiserad författare. Precis som (min favorit) Kerstin Thorvall fick han utstå spott och spe för sina självbiografiska, explicita och öppenhjärtiga texter. Långt senare skulle han – precis som hon – få sitt erkännande och pentalogin om Lars Hård har idag klassikerstatus.

Jag känner starkt för Lars och hans frihetslängtan. Han sprattlar idogt för att komma ur samhällets klogrepp som utgörs av myndigheter, auktoriteter, borgare och militär som han fötts in i på grund av fattigdom. Det har blivit trettiotal och andra världskriget stundar. Nationalsocialisterna marscherar omkring som grå robotar med döda ögon. Lars höjer armen i vädret och hälsar på dem med ”halv liter”.

Det är ingen slump att jag drar paralleller till Kerstin Thorvall. Jag vill påstå att hur de filtrerar diegesen genom jagets modus men ändå lyckas peka på något inom mig är lika slående. De vänder ut och in på sig själva i sina texter som de kantar med humor, de vägrar inställsamhet och gömmer sig inte bakom någon skrytridå, de trotsar skamkänslorna och bjuder på komprometterande uppgifter, de förhåller sig till kristendomens regler och de vurmar båda för kåkfarare samt yngre partners.

Lars är nu 40+ och blir gift och får en dotter. Hur han skriver om sin sjutton år yngre ”flicka” är rent bedrövligt. Hon uppges vara ungefär lika hjälplös som en bebis. Pedofilkulturen har som bekant en historik och den får läsaren brottas med här. Mellan ronderna belönas läsaren dock rikligt.

”Jag tog alltid vägen genom Humlegården och sneglade varje dag upp i Linnés ansikte. Hans horisontlinje behövde jag alltjämt att styrka mig med. Att med ett blomster i handen kunna le åt hela det jordiska, hårda, tilltrasslade, enfaldiga, grymma helvetet, det var vad jag skulle önska mig själv. Men så stort och enkelt funtad var inte jag. Som en hund med skarpt väderkorn snusade jag upp varje skithög och hoppade skällande omkring den. Antingen den låg inom eller utom mig själv.”

Att följa Lars Hård inifrån är att ta del av hans tankar som berör politiska, psykologiska, religiösa, samhälleliga och filosofiska spörsmål. Jag älskar språket med vilket han formulerar sina underfundiga ifrågasättanden som är aktuella även idag och därtill ger ett historiskt perspektiv. Amerikakritiken är underbar och den aldrig trytande koalitionen med arbetarna också. Jag älskar att han delar med sig av sina rädslor och tillkortakommanden. Hur han tar sig an Kants filosofi avseende moralisk godhet; att man inte ska göra goda saker för sin egen vinnings skull.

”Jag ångrade inte de två kronorna men försökte hålla tillbaka en slags belåtenhet med mig själv. Gav man bort något eller gjorde en medmänniska en tjänst, så ska man väl för fan inte tänka på det vidare. Inte ens räkna med att få sin lön i himmelen. Men det är svårt att låta bli. En gång lade jag min sista krona i den lilla, vitskäggiga gubben hatt på järnvägsbron fast jag själv var hungrig. Sedan gick jag vidare och kände mig tragisk och ädel för minst två kronor.”

aug 10 2022

Sången om Akilles av Madeline Miller

Akilles är hjälten som är blond och grönögd, muskulös och vacker och som aldrig förlorat en strid. Här har Miller gjort honom queer. Och där har jag avslöjat hela behållningen med boken. Förlåt. Men det får man faktiskt reda på tidigt i romanen. Akilles och Patroklos blir kära i varandra. Kul tema, tänkte jag, men tydligen var jag inte så intresserad av grekisk mytologi ändå.

Det handlar nämligen väldigt mycket om det trojanska kriget och jag tycker verkligen inte om att läsa krigsberättelser. Högmodiga män och halvgudar som dödar och sårar varandra, blod som rinner, ben som knäcks, hjärnsubstans som rinner ut och hästar som piskas löddriga, nej tack.

Dessutom berättas den här diegesen i presens och det är inte mitt favorittempus, om man säger så.

Någon gudinna omnämner sitt barn ”mitt skötes frukt” – en verkligt fin benämning. Den tar jag med mig. Det tror jag kommer landa väl hos tonåringen.

aug 08 2022

Systrarna Nyströms begravningsbyrå av Eva Stilling och Ingrid M Hallberg

Meta är en färgstark och högljudd karaktär utan barn som tycker om lukten av surströmming. Hon är bisexuell, ateist och 60+ när hon startar upp en begravningsbyrå tillsammans med sin religiösa och betydligt mer lågmälda vän Liz. Bortsett från små fnurror på tråden är det mys för hela slanten här med kvinnlig vänskap, kvinnligt företagande, kvinnlig lust och kärlek. Det är bara det att det är lite för mysigt för min smak.

Jag uppskattar temat, författarnas ambition att skriva om döden, sorg och försök att inkludera jobbiga känslor av sorg och saknad som en naturlig del av livet att beakta och låta ta plats i vardagen. Här finns mer eller mindre sedelärande instick av typen ”att göra dåligt var ibland svårt att skilja från att vara dålig” eller ”sorgen är randig”. Det är tydligt att det finns en strävan efter att skriva realistiskt om det goda och än mer om det som är svårt i mellanmänskliga relationer: lögner, syskonbråk, vuxna barn som tar kontakt med sina föräldrar endast för att be om pengar etcetera.

Det handlar om vita arkivet (bra grej!), feminism, antirasism, du-reformen, digitaliseringen, corona, migration, homosexuella, ekologi, kärlek på äldre dagar, vänliga mc-knuttar, jämställdhet och annat som har för avsikt att informera och motverka fördomar och normer. Det är väl bra i och för sig. Men det blir inte gripande när det känns som att författarna haft en checklista för att få med allt.

Jag tycker att det här är en överlastad debut som nog vill lite för mycket. Jag saknar luckor i texten, utrymme för läsaren att tänka och känna själv. Show framför tell. Här ”doftar det saknad” och olusten drar genom rummet som en kall vind. Ett palindrom får mig att skratta till (öm stake nekats mö) annars blir jag inte berörd alls. Den är för lång med för många ord och beskrivningar av trivialiteter, händer dras genom hår och snabbkaffe dricks på stående fot. Texten består till stor del av dialoger mellan en mängd olika karaktärer som jag inte riktigt orkar bry mig om. Och sen delar jag inte försmaken för retoriska frågor. ”Så vilket ansvar hade de? Vilken rätt att kränka hennes integritet? Ingen.” Boken uppmanar till livsbejakelse i en utsträckning som gör mig matt, (istället för gammal används åldersrik). Trots den realistiska ansatsen är stämningen liksom tillrättalagd, tokig och feelgood. Prästen med näspiercing gör snöänglar i prästkappan, en sörjande halkar ner i en grav och när Meta målar om gör hon det naken.

Jag tror väldigt många skulle gilla den här lättsamma mysiga romanen om allvarliga saker – men den var inte i min smak. Det är lite för gulligt och lättsamt. Eller så är jag bara sur för att den inte utspelar sig på Gotland.

aug 06 2022

Djävulsgreppet av Lina Wolff

Minnie (som i Mimmi Pigg) är protagonisten som berättar den här historien inifrån en bur – själva djävulsgreppet. Ibland ser jag en vit liten laboratoriemus framför mig som kämpar desperat för att ta sig ut innan elden slickar hennes svans. Vi följer hennes jakt på nyckeln.

Lina Wolff tycks likt Steinbeck fråga sig om vi är möss eller människor? Hur stor inverkan har vårt intellekt på köttet och känslorna? Vad skiljer egentligen vår vilja från djurens instinkter? Och nog är den mänskliga världen minst lika grym som faunan. Även fast han – som önskar sig en kvinna tyst som en mus – kallas för Mickey (som i Musse Pigg) är det inte möss Djävulsgreppet handlar om utan en man och en kvinna, kärlek, makt och psykologi som dessvärre tar destruktiva och våldsamma uttryck.

Eller är det ens kärlek det gäller frågar jag mig? Kärleken som en bur är en paradox. Det misshandlade ordet ”älska” vars funktion här liknar Voldemort fast tvärtom. Genom att säga det ”försvinner” allt farligt och hemskt. Mer än kärlek är det väl snarare lust som lockar Minnie in i buren och när hon väl är där slår luckan igen med en smäll bakom henne.

Jag känner däremot ren kärlek och tacksamhet gentemot Lina Wolff som delar med sig av sina dyrköpta erfarenheter av att hamna i ett djävulsgrepp. Det är en hemsk och berörande berättelse men oväntat nog också komisk och suggestiv. Någon upplever kanske att temat är uttjatat men jag vill påstå att den här är ensam i sitt slag. Läs den!

De har ett så kallat passionerat förhållande med svartsjuka och otrohet. Kan man tro. Det tror nämligen de båda. Men vilket grepp man är tar på den här gamla problematiken är det fortfarande kvinnan som får blåmärken. Det är väl inte så enkelt som att hon enbart är ett offer och han förövare. Minnie är ingen vit liten mus som bara säger pip. I alla fall inte inledningsvis. Hon är högutbildad, vacker och intelligent, han är tjock och intetsägande. Det är en komplex struktur som likt Dantes inferno blir värre ju djupare ner man kommer.

Med ett enastående och kyligt språk skapar Wolff en het stämning. Det är varmt och klibbigt i buren, klaustrofobiskt. Den ockrafärgade tråden som mynnar ut från framsidan går via Florens tak- och tegelpannor och solnedgångar rakt ner i ett brinnande helvete.

Men varför lämnar hon honom inte då? Hon vet att övertändning stundar. Det är den klassiska frågan som man alltid får höra, den frågan symboliseras snyggt av Wolff med en nyckel. Så vitt läsaren förstår finns goda fysiska möjligheter att lämna relationen. Men nyckeln är mental. Problemet är alltså inte att slippa fri rent fysiskt, problemet är att vilja gå. Hon måste släppa ansvaret, inse att det inte går att påverka en man som slår. Hon har med andra ord haft tillgång till nyckeln hela tiden.