Verkligheten av John Ajvide Lindqvist

Det pratas mycket om, inte minst bland föräldrar, vad sociala medier gör med barnen och oss själva. Hur påverkas man av att följa influensers liv och leverne? Rimlig fråga absolut, men jag tycker nog att det är än mer angeläget att fundera på hur livsstilscoachen själv mår. Den frågan lyfter John Ajvide Lindqvist i den här kortromanen som handlar om en familj misstänkt likt familjen Wahlgren eller Lundell. De är riktiga människor – får man anta – som uppträder snarare än lever eftersom de låter sig filmas i sin vardag. Filmteamet, tittarsiffror och kravet på att skapa ”content” ingår i en slags yrkesroll som sammansmält med den privata personen.

Programmet heter Hemma med Hallbergs och det är mamman i familjen, Heidi som är vår protagonist och berättare. En annan (manlig) författare skulle kanske anta en sardonisk ton och lägga skulden på kvinnliga influensers, men inte JAL. Han har skapat Heidi mycket intelligent och klarsynt. Hennes man Totte däremot sysslar med självbedrägeri och intalar sig och de motvilliga barnen att de medverkar i realityshowen för sin överlevnad. Heidi är (till skillnad från medelklassen generellt) medveten om distinktionen mellan arbete för att få mer pengar och arbete för att överleva. Hon inser att Tottes behov av uppmärksamhet är (onormalt?) stort varför han behöver showen. Människans behov av uppmärksamhet i kombination med svårighet att motstå pengar får ödesdigra konsekvenser i vår tid. Cheferna för mediebolagen skrattar däremot hela vägen till banken.

Jag tycker att det är obehagligt att ta del av hur inte sällan svaga, unga, talanglösa, människor från låg klass exploateras, vilket Avallones roman proklamerar. Det pratats mycket om att det är synd om barn som exploateras men folktribunalen brukar inte döma barn speciellt hårt, tvärtom finns en tradition av att värna barnen. Det är värre med unga vuxna vars hjärnor ej är färdigutvecklade och som pressas till att göra saker de sen kommer att ångra

Inget av vad som faller på familjens (hälle)berg har någon mening, tycker Heidi. Verkligheten glider som sand mellan hennes fingrar. Livet är som en loop av ett parti memory. Men så uppstår märkligheter som får henne att ifrågasätta vad som är verklighet, vad som är mimesis och vad som är fejk.

Han är ju en skräckförfattare JAL. Läskigt blir det oavsett om man läser mellan raderna eller inte och då går han inte ens in på näthat, stalkers eller reklam. Precis som i Vänligheten är det barnen som står för charmen och hoppfullheten. Här heter barnen Gösta och Berit, en slags parodi på vår generations försmak för tant- och gubbnamn kanske. Verkligheten är dessvärre inte så bra som Vänligheten, inte så kul, mest tragisk, men memoryscenen med barnen får mig att fnittra högt.

Jag tänker att JAL sällar sig till René Magritte, Salvador Dali och andra surrealister som använder verkligheten som medel för att ifrågasätta den samma med hjälp av lekfullhet, humor och absurditeter. Bara det att JAL angriper realityshowens bedrägeri istället för bildernas.

Lämna ett svar