En vänskap av Silvia Avallone

”Det du egentligen har gjort genom att visa upp dig varenda dag dygnet runt är att gömma dig.”

Ytterligare en bok om kvinnlig vänskap, ja tack! Det här är en tjock rackare som egentligen kanske handlar mer om internet och sociala medier, också om moderskap, kärlek och drivkraft.

Elisa – född 1986 – är drygt trettio och håller på med en roman som hon skriver med stöd av sina dagboksanteckningar. Romanen handlar om barndomsvännen Bea som nu är en världskänd influenser och modell.

Här finns möjlighet att känna igen sig i hur det var att växa upp med Britney Spears som förebild (string och snorlåga byxor skjut mig) och tiden före internet. Allt är filtrerat genom Elisas modus så det är hennes bild av vännen Bea vi får ta del av. Vännerna står som dikotomier mot varandra där den ena representerar hög klass/kontemplation/litteratur/utbildning/integritet/altruism/sökandet efter lycka och den andra låg klass/perfektion/utseende/sociala medier/gränslöshet/egoism/sökandet efter upprättelse.

”När kvinnor, inte minst jag själv, sliter varandra i stycken för en man som ofelbart går vidare helt opåverkad medan vi blir kvar med tomma händer och ärr.”

Jag tyckte väldigt mycket om Stål och hade nog lite för höga förväntningar på den här. Språket är helt okej, inte anmärkningsvärt bra men inte heller irriterande på något sätt. Däremot är uppläsningen riktigt dålig. Romanen är alldeles för lång i relation till det faktiska innehållet, det blir övertydligt och upprepande. Egentligen är det en ganska hemsk och sorglig historia men jag blir faktiskt inte väldigt berörd.

Jag gillar romanens huvudtankar om att växa upp från flicka till kvinna, i ett digitaliserat samhälle som premierar entreprenörskap och gärna sätter likhetstecken mellan jaget och varumärket. Inte konstigt då att en vacker kvinna utnyttjar det genom att bli influenser. Människan lever som hon kan! Tyvärr klankas det ner på unga tjejer istället för på det postmoderna, individualistiska, kapitalsamhället, som är grundproblemet. Silvia Avallone tycks vilja ta itu med vilka vi är och jämföra med vilka vi vill framstå som, att internet tycks ha ändrat kärnfrågan ”är jag lycklig?”, till ”ser jag lycklig ut?”, hur har detta påverkat oss människor och vårt förhållande till litteratur? Tyvärr tycker jag resonemangen fastnar på ytan. Pluspoäng dock för att hon skrivit fram Elisas pappa som forskare inom datorvetenskap och lika hängiven och naivt positiv till internet som Bea. (Först 2006 börjar han ana oråd angående storföretag och hotad demokrati.)

En särskilt klarsynt kritiker gick ännu längre: Beatrice Rossetti föregrep och startade på sitt sätt den snedvridning av sociala medier som idag har blivit förhärskande, slutenhet istället för öppenhet, narcissism istället för möten och en omogen och sjuklig koncentration på det egna (falska) jaget. Och så min favoritmening: Beatrice Rossetti är den dödliga algoritmen.”

Temat moderskap och relation mellan mor och dotter älskar jag. Modern som också vill konstutöva är ju ganska uttjatat, men jag välkomnar det ändå. Under läsningen funderade jag en hel del över hur drivkraft kan vara både något positivt och negativt och hur det förhåller sig till klass revanchslusta.

Kommentera