Lars Hård går vidare (#5) av Jan Fridegård

Det här är den femte och sista delen av Jan Fridegårds självbiografiska svit om Lars Hård och hans svåra väg från att vara en utstött stataryngling till att bli en kritiserad författare. Precis som (min favorit) Kerstin Thorvall fick han utstå spott och spe för sina självbiografiska, explicita och öppenhjärtiga texter. Långt senare skulle han – precis som hon – få sitt erkännande och pentalogin om Lars Hård har idag klassikerstatus.

Jag känner starkt för Lars och hans frihetslängtan. Han sprattlar idogt för att komma ur samhällets klogrepp som utgörs av myndigheter, auktoriteter, borgare och militär som han fötts in i på grund av fattigdom. Det har blivit trettiotal och andra världskriget stundar. Nationalsocialisterna marscherar omkring som grå robotar med döda ögon. Lars höjer armen i vädret och hälsar på dem med ”halv liter”.

Det är ingen slump att jag drar paralleller till Kerstin Thorvall. Jag vill påstå att hur de filtrerar diegesen genom jagets modus men ändå lyckas peka på något inom mig är lika slående. De vänder ut och in på sig själva i sina texter som de kantar med humor, de vägrar inställsamhet och gömmer sig inte bakom någon skrytridå, de trotsar skamkänslorna och bjuder på komprometterande uppgifter, de förhåller sig till kristendomens regler och de vurmar båda för kåkfarare samt yngre partners.

Lars är nu 40+ och blir gift och får en dotter. Hur han skriver om sin sjutton år yngre ”flicka” är rent bedrövligt. Hon uppges vara ungefär lika hjälplös som en bebis. Pedofilkulturen har som bekant en historik och den får läsaren brottas med här. Mellan ronderna belönas läsaren dock rikligt.

”Jag tog alltid vägen genom Humlegården och sneglade varje dag upp i Linnés ansikte. Hans horisontlinje behövde jag alltjämt att styrka mig med. Att med ett blomster i handen kunna le åt hela det jordiska, hårda, tilltrasslade, enfaldiga, grymma helvetet, det var vad jag skulle önska mig själv. Men så stort och enkelt funtad var inte jag. Som en hund med skarpt väderkorn snusade jag upp varje skithög och hoppade skällande omkring den. Antingen den låg inom eller utom mig själv.”

Att följa Lars Hård inifrån är att ta del av hans tankar som berör politiska, psykologiska, religiösa, samhälleliga och filosofiska spörsmål. Jag älskar språket med vilket han formulerar sina underfundiga ifrågasättanden som är aktuella även idag och därtill ger ett historiskt perspektiv. Amerikakritiken är underbar och den aldrig trytande koalitionen med arbetarna också. Jag älskar att han delar med sig av sina rädslor och tillkortakommanden. Hur han tar sig an Kants filosofi avseende moralisk godhet; att man inte ska göra goda saker för sin egen vinnings skull.

”Jag ångrade inte de två kronorna men försökte hålla tillbaka en slags belåtenhet med mig själv. Gav man bort något eller gjorde en medmänniska en tjänst, så ska man väl för fan inte tänka på det vidare. Inte ens räkna med att få sin lön i himmelen. Men det är svårt att låta bli. En gång lade jag min sista krona i den lilla, vitskäggiga gubben hatt på järnvägsbron fast jag själv var hungrig. Sedan gick jag vidare och kände mig tragisk och ädel för minst två kronor.”