sep 13 2022

Amras av Thomas Bernhard

”Oavbrutet vilseledd in i minnet, in i minnet av minnet.”

Det här är mitt andra besök i Thomas Bernhards finrum. Med stor viljekraft och ansträngning lyckas jag nätt och jämnt trycka mig igenom den mycket trånga passage som leder in i rummet och som till min besvikelse, just som tre år tidigare, är fyllt av ogenomtränglig dimma. Vad ska jag hit och göra när jag inte är bjuden? Tänker jag. Sen irrar jag omkring där och känner mig ovälkommen, tycker mig kunna fästa blicken och åtminstone skönja några mjölkiga konturer men finner mig snart famlande i ett töcken igen.

”Det finns bara huvudskådespelare i birollerna.”

Feelbad är min favoritgenre men det här är kvävande lugubert och misogynt. Boken i min hand innehåller fyra kortromaner men jag orkar bara med den första innan jag måste ut och hämta andan. Kanske att jag återkommer till Bernhard om tre år igen. Bodil Malmstens favoritförfattare måste väl vara värd flera chanser?

Kortromanen Amras (1964) är väl en litterär uppgörelse med… eh ja det mesta; Tyrolen (Österrike), medvetandet, familjen, arvet, varat och intet, patriarkatet, döden, berättandet, könsroller, språket inte minst eftersom det i själva verket kanske är en rörelse bort från sanningen. Till och med bergen är emot människorna i hans värld:

”Bergen är emot människorna; grymheten med vilken de höga bergen klämmer ihjäl människorna …”

Det handlar om en familj bestående av en mamma sjuk i ”tyrolsk epilepsi”, en pappa som är skuldsatt, en vetenskapligt lagd storebror K som är förstapersonsberättare och hans musikaliska lillebror Walter som också har epilepsi. Familjen avser att begå kollektivt självmord på pappans initiativ men bröderna räddas av en morbror. Från tornet – i vilket de sedan lever skyddade från omvärldens skvaller – hoppar Walter och avlider, berättaren blir ensam kvar och sjunker allt djupare ner i vansinne.

”Jag var ett enormt antal existenser, ett enormt antal förhärjande existensmöjligheter som betydde allting… den gående och den synbarligen gående, skuttande, hoppande, blixtsnabbt stillastående, halvt galna… jag var alla existerande existenser tillsammans, jag var…men jag hade, under denna sista med Walter tillbringade eftermiddag, som en oavbruten, inför mig oavbrutet avbruten affekt, till slut effekt, behärskat mitt lidande…”

Berättelsen är ingen berättelse i vanlig mening, mer musikalisk än litterär kanske. Det är fragmentariskt, narrativ stiltje men med ett skiftande berättarperspektiv, inre upphackade monologer i avancerade meningsbyggnader med svåra ord (flogistisk, hylozoism) blandat med brev och anteckningar. Språket är svårtillgängligt (ibland på italienska), hamrande, repetitivt, rikt på aforismer, drastiskt och så allvarligt att det nästan blir komiskt. Nästan.

”Medvetenheten om att du inte är något annat än fragment, att de korta och längre och längsta stunderna inte är något annat än fragment… att städers och länders varaktighet inte är något annat än fragment… och jorden ett fragment… att hela evolutionen är ett fragment… fullkomligheten inte existerar… att fragmenten har uppstått och uppstår… ingen väg bort, bara ankomster… att slutet är utan medvetande… att sedan inget existerar utan dig och att följaktligen inget existerar…”

För mig handlar hans text om att livet är förvirrande och svårt. Att det är helt omöjligt att få en sammanhängande bild av verkligheten. Det finns ondska i världen och giriga människor. Om föräldrar inte kan hantera livet kan inte deras barn det heller. Mammans sjukdom skulle kunna vara en variant av den borgerliga kvinnans nervösa sjukdomar (hysteri/migrän) som ”går i arv” till sonen. En människas inre tillstånd avgör hur livet utanför ter sig. Klassamhället ska krossas, han är helt och hållet kritisk till borgerligheten. Kanske att en värld utan kvinnor och traditionellt sett kvinnliga värden blir omöjlig.

sep 12 2022

Malma station av Alex Schulman

Alltså den här börjar så otroligt bra. På ett perrong 1970. Där står åttaåriga Harriet tillsammans med sin pappa och väntar på tåget. Hon är en känslig unge som är observant på sin pappas känslor och han pekar på något och säger ”titta på den där killen”. Jag tycker mycket om Alex Schulmans känsliga prosa som behandlar de tunga frågorna. Stämningen han skapar gör att jag genast vill hoppa på hans tåg.

I andra kapitlet är vi ombord och färdas mot Malma station. Nu är det 2001 och Harriet har blivit vuxen. Bredvid henne sitter sambon Oskar. Schulman gör en supersnygg övergång i en tillbakablick när Oskar insåg att han ville ha Harriet till att beskriva våta gator och fuktigt luft. Harriet är fortfarande en karaktär som eggar mig inte minst för att hon är bibliotekarie. Hon säger: ”Ibland kan jag känna hur mina ben ger vika under tyngden av alla liv jag inte lever.”

Nästa kapitel handlar om Yana – Harriets och Oskars överviktiga dotter.

När de tre första kapitlen är klara är inte bara de tre karaktärerna och generationerna satta, jag upplever att hela romanen är klappad och klar. Här hade boken faktiskt kunnat sluta, jag har fått svar på mina frågor och blir redan i fjärde kapitlet utkastad ut diegesen. Det spårar ur med bröstvårtan som bits av och apan som dör av en boll i huvudet. Barnet som tar utmärkt hand om den där jävla ”ninen” (istället för att tröttna efter några veckor som ungar brukar) som sen dessutom trampas ihjäl. Alldeles för överdrivna händelser för min smak som tillsammans med den överambitiösa konstruktionen sänker upplevelsen. Den kalejdoskopiska uppbyggnaden hjälper föga, inte heller att Schulman valt att fokalisera feminina karaktärer denna gång.

Jag förstår utan problem Schulmans lustar som drivit honom att skriva den här romanen. Alla vill väl veta hur det såg ut i de gamla tider som man bara får fragmentariska glimtar av genom obeständiga berättelser, hur våra föräldrar hade det som barn och deras trauman. Det är till viss del tillfredställande att få förklaringen till varför människor beter sig som de gör. Men det är för friserat och ansträngt. Malma station blir för mig en besvikelse efter Glöm mig och Bränn alla mina brev.

Den svulstighet som Schulmans språk delar med Jonas Gardells kan falla väl ut och riktigt skaka om en, eller upplevas som alltför bombastiskt. Tyvärr tippar det här över åt det senare. Jag tycker dock mycket om ämnesvalen; dysfunktionella och kärlekslösa familjer med föräldrar som bråkar och chikanerar varandra och barnen, barn som lyssnar genom väggarna, halvt bortvända föräldrar som önskar frihet, lynniga pappor som styr familjen med sitt raseri, personligheter som går i arv, rädsla för ensamhet och att bli övergiven, att leva med dåligt samvete för något man gjort, att vara på flykt från sig själv. När förlorar man sitt barn? Den frågan ekar genom hela berättelsen. Varför vill man ha barn? Den frågan smyger fram mellan raderna. Det finns absolut berörande scener, de som är lågmälda och realistiska som exempelvis när barnet överhör sin mamma som bryter ett löfte och när ingen av Harriets föräldrar vill ha henne. Slutet är förstås helt i mitt tycke.

sep 11 2022

Min värld smälter av Line Nagell Ylvisåker

Line Nagell Ylvisåker är journalist och bosatt på Svalbard sedan 2004. Den norska ögruppen i Arktis gör sig inte bara känd för Hurtigruten, isbjörnar, den globala fröbanken, norrsken och att ungefär en femtedel av befolkningen byts ut varje år, här går också klimatförändringarna som snabbast med ständiga rekord vad gäller nederbörd, vind, temperatur, tö, laviner och snöskred. Temperaturhöjningen är sedan 1961 sex gånger högre än den varit globalt sett. Vintrarna på Svalbard är i genomsnitt nio grader varmare nu. Oavsett om man ”tror” på klimatkris eller ej tvingas människor här förhålla sig till högre makter: Spetsbergen.

Sukkertuppen. Husen står på pålar, upphissade högt över marken för att undvika uppvärmning av permafrosten. Vi snöskred händer det att hus glidit hela åttio meter. Bild från www.blv.no

Det här är en personlig berättelse som börjar 2015 när en lavin tog livet av två invånare. Nagell Ylvisåker bestämde sig för att ta reda på vad som händer med vädret på Svalbard. Hon gjorde efterforskningar och intervjuer vilka hon delar med sig av i sin debutbok.

Svalbard är en miljöparadox i det att ögruppen ligger i det område i världen som värms upp snabbast samtidigt är befolkningen här den som står för störst nedsmutsning. På grund av kolkraft och att det bara är 2600 invånare som ska dela, släpper man ut hela 75 ton koldioxid per år per invånare. Snittet per person i världen är 4,8 ton. Utsläppen per person i Sverige 2019 var 9 ton vilket kan jämföras med 1,74 i Indien. (Tro aldrig på vad Jimmie Åkesson säger.)

”Medan vädret knappt minns vad som hände igår, kommer havet ihåg allt i tusen år.”

Min värld smälter är en bladvändare och förstås en rysare eftersom vi lever mitt i ett pågående trauma. Utan att försöka plocka enkla poänger redogör författaren för ganska djupgående fakta om vilken betydelse golfströmmen, ytvatten, moln och mycket annat har. Jag får lära mig om Fridtjof Nansen (den första klimatforskaren), fåglar som tillhör familjen liror (med plast i magarna), att den djupaste punkten i havet är 11 km. Och viktigast av allt; Att de naturliga variationer i temperatur som hänger ihop med kraften och värmen i Golfströmmen ändrar sig helt naturligt över tid, men att det inte räcker för att förklara temperaturhöjningen.

”Perioden från 1930 till ungefär 1960 var varmare, och det varmare ytvattnet fick till följd att ytterligare havsis smälte, och när den kalla luften kom i kontakt med det varmare vattnet steg lufttemperaturen. Efter 1960 sjönk temperaturen, och isen började lägga sig igen. Perioden från 1962 till 1998 har räknats som kall, medan vi troligen befinner oss i slutet av den påföljande naturligt varma perioden.
När strömsystemet nu går in i en kyligare period kommer det troligtvis att kompensera något av den uppvärmning som människan orsakat. Men nästa värmeperiod kan bli varmare än någon vi tidigare upplevt.”

När vi röstar idag måste vi tänka framåt.

Naturskyddsföreningens enkätundersökning visar att Miljöpartiet med Vänsterpartiet tätt efter driver den tuffaste klimatpolitiken.

sep 09 2022

Berättelserna av Torgny Lindgren

Vilken berättare han var Torgny Lindgren! Jag har bestämt mig för att läsa allt av honom. Hans böcker bör i första hand konsumeras med öronen då hans dialektala läsning förhöjer upplevelsen men också för att den muntliga traditionen låg honom varmt om hjärtat. Tydligen kunde han hålla långa texter i minnet.

Berättelserna är en novellsamling från 2015 med med Merabs skönhet och Brokiga blads vatten för att nämna några kända. Här finns historier med motiv från Västerbottens fattiga landsbyggd och magiskt realistiska berättelser om Selma Lagerlöf bland andra. Religion, filosofi, litteratur, psykologi, natur och historia är genomgående teman. Med varm hand skapar han sina udda karaktärer vars kulturer dansar i takt och ännu oftare i otakt.

”Det finns ingen mäktigare kraft i världsalltet än en moders förbannelse över sin son. En moders förbannelse är väldigare än åskan och norrskenet och skogsbranden och det forsande vattnet och termodynamikens alla lagar.”

Denna komediant skriver om det existentiella och filosofiska på ett sätt som inte sällan får mig att skratta till högt. Den som har läst Lindgren tidigare känner igen den hotande faran i tuberkulosen och galenskapen, båda dessa har författaren erfarit. De högtstående transcendenta spörsmålen finns alltid med, de mest heliga är inte sällan vanliga bondlurkar. Han tappar aldrig markkontakt, köttet är en viktig del av människan enligt Lindgren, händerna inte minst.

”Mycket av köttet hade fallit bort av honom, men han var botad. Och Gammburmans sade ”Bara han nu kommer ut i arbetet åter.” Men han sade ”Varför skulle jag taga uti och arbeta? Livet är förmer än arbetet. Att arbeta är icke detsamma som att överleva.””

Jag tycker mycket om att karaktärerna som Lindgren skapar och jag hermeneutiskt läser, tvingas underkasta sig antingen naturen, Guds vilja eller slumpen. Här finns inte ett spår av den urbaniserade självgoda människan som inte längre tror på slump och som vägrar acceptera att alla inte kan få allt. Och vad värre är, hon tror att allt det goda hon belönats med beror på hennes egen ansträngning. Den enskilda människan i Lindgrens berättelser förlorar flerfaldigt mot naturen när det kommer till att ta upp stubbar och stenar ur åkern samt att hitta vatten. Men det ska sägas att i Lindgrens texter finns ständigt en tvetydighet så att var och en kan finna sin tolkning.

En beskrivning jag fastnar extra för är att någon gräver, en annan äter gröt, i fyrkanter. Vilken fantastisk metafor för människans behov av att domesticera och kontrollera. Min favoritkaraktär är Moster Lydia i ”När prinsen kom till byn”.

”Hon var en tragisk människa men hon visste det inte därför kunde hon ofta unna sig att vara lycklig.”

sep 07 2022

Tokyo Ueno station av Yu Miri

Kazu var en gammal hemlös man från Fukushima. Tillsammans med honom blickar vi ut över parken vid Ueno station – hans och femhundra andra hemlösas hem. Som om att sitta på en parkbänk (skyddad från duggregnet av tjocka blomklasar), lyssna på folk som strövar förbi, kanske småslumra lite, minnas livet och landet som det en gång var, så är det att läsa den här stillsamma och sorgliga kortromanen.

”Men livet är inte alls som en berättelse i en bok. Även om bokstäverna staplas på varandra och sidorna har nummer, saknas en röd tråd.”

Kazu föddes 1933 och hans son 1960, de båda på samma dagar som kejsaren och kejsarens son. Det skulle ge tur sa man men det blev tvärtom. Kazu har arbetat hårt i hela sitt liv och tvingats försaka allt annat. Han representerar det manliga proletariatet, (de som byggde arenor inför OS), som står i kontrast till över- och medelklassen och till kvinnor. När kejsarens limousin ska passera genom parken måste de hemlösa packa ihop sina grejer (så kallad ”bergsjakt”). Klapprande klackar och klagomål på vädret tillkännager skillnaden mellan Kazus och medelklassens tillvaro. Kvinnorna har barnen och kanske varandra, männen från arbetarklassen har kanske inte något annat än arbetet, och saken.

Prosan är proper och lågmäld men min känsla av duggregn under tak övergår snabbt till skyfall. Det är helt fruktansvärt att läsa om hur japanerna bombades med fosforbomber av amerikansk militär 1945 (sidan 44 lamslår mig). Jag låter mig helt viljelöst dras med i den distanserade protagonistens flod av sorgsenhet. Det är hemskt – för att verkligheten är sådan för somliga och underbart – för att Yu Miri tillsammans med översättaren utfört ett skickligt hantverk. Språket är vackert, kompositionen fragmentarisk (men bildar en tillfredställande helhet), realismen är uppblandad med magiska inslag.

Det handlar om klassklyftor och orättvisor, ensamma män, hemlöshet och om döden. Om att inte vilja vara en börda för andra människor. Om efterkrigstidens Japan fram till modern tid. Om att för vissa är livet en plåga.

”Varje enskilt ansikte är som en liten vattenpöl.”

Jag älskar början och slutet. Jag älskar hur Yu Miri skriver om regnet och låter det skölja över läsaren genom hela berättelsen. Precis som regnet drar ut dofterna ur träd, gräs och jord framkallar det den melankoliska känslan hos mig. Hon belyser hur människor ofta tittar bort men ändå samtidigt har koll på hemlösa, här förmänskligar hon de marginaliserade och ställer dem i blickfånget som subjekt. Karaktären Kazu är dock ett offer rakt igenom och jag tycker hemskt synd om honom varför jag känner mig helt nöjd och färdig när romanens 163 sidor är genomlästa.

”Att prata är bara att snubbla, bli förvirrad, ta sig runt, stanna till. Att lyssna är mer rakt på sak – jag har vant mig vid att bara lyssna.”

sep 05 2022

Nya namn av Elin Willows

”I have already lost touch with a couple of people I used to be” /Joan Didion

Jag tyckte väldigt mycket om Elin Willows stilsäkra debutroman Inlandet bland annat för att den utforskar något av det mest förbjudna i vår tid; passivitet. Att varken tycka eller vilja speciellt mycket utan mest bara ta det som står till buds, tolkar jag närmast som aktivism. Till min stora glädje fortsätter Nya namn på samma tema. I Inlandet var det en plats som lamslog huvudpersonen, nu är det vänner, tiden, som står i fokus.

Det börjar i Stockholm. Sofia – vår huvudperson och berättare – går på gymnasiet när hon får en bästis. De hittar punken tillsammans och framförallt upptäcker Eva vad tvåsamhet är. Glaskupan som omringar dem ställer friidrotten och andra kompisar i periferin. När Sofia kysser en kille är det kompisens blick hon söker. Det är helt realistiskt och den strama prosan låter sig icke tänjas av de stora känslorna det medför när två försöker sammansluta till en. Jag blir helt uppslukad av känslan som kommer till mig så starkt, hur det var då när vännerna betydde allt.

”Det tar alltid några minuter innan vi är i kapp varandra. Som att tiden ifrån varandra, tiden vi är med andra, skulle få oss i otakt bort från det som är vi. Jag är någon annan med henne även om det känns som om jag är mest mig själv just då. Men vi kommer dit, kommer tillbaka dit som är vi.”

På finaste prosa flyter berättelsen sakteligen vidare via detaljrika vardagsbetraktelser till del två som utspelar sig i London, tillsammans med en ny bästis; Flo. Här är det alltså en ny stad, nytt språk, nya människor, ny mat och nya rutiner som sätter standarden men tvåsamheten med Flo är högst bekant. Samma relation men nya namn. Sofia heter nu Eva (när någon kallar henne vid fel namn rättar hon inte, det blir för stor apparat), men är fortsatt den som följer, hon gör en likadan tatuering som Flo. De är helt nära och i mellanrummen när de inte är det, exempelvis vissa nätter slipper oroliga tankar och rädslor fram. Jag blir berörd av och kan verkligen identifiera mig med den tyngdkänsla som det innebär att ha hela ovissa framtiden framför sig. Det kan vara ganska jobbigt att vara ung och att ha oändligt med val framför sig, och det där fångar Willows mycket bra.

”Jag tänker ibland att jag uppskattade att bo i London mer innan jag flyttade hit och jag kanske kommer att göra det mer sen än vad jag gör nu.”

”Det är som om allt är en väntan på något. Innan jag fick jobbet tänkte jag att det var det som jag väntade på. Att så fort jag fick jobbet så skulle väntan vara över och allt börja. Och ett tag kanske några dagar kändes tillfredställelsen just på det sättet. Som om jag nått ett mål och var framme. Men ganska snart fanns ändå den rastlösa känslan där igen. Som om ingenting någonsin är färdigt.”

I del tre är Eva i Åbo, med ytterligare en bästis som (också?) heter Sanna. Hon träffar på sin gamla gymnasievän och får anledning att tänka nytt om hur det egentligen var då. Man kan som bekant aldrig stiga ner i samma flod två gånger. För mig är det där så starkt förknippat med olust, att med den vuxna hjärnan tänka kring hur mitt yngre jag agerade. Brrr… Men som tur är skriver Willows snyggt och kärnfullt om det mänskliga varandet och hur tid, minnen, människor och personligheter som hör samman med jaget passerar, vilket är mycket mer intressant än att älta sina egna tonår, igen.

”Det fanns aldrig någon tydlig övergång till vuxenvärlden. Det förvånar mig mest så här i efterhand.”

Jag misstänker att somliga kommer läsa huvudpersonen som homo- eller åtminstone bisexuell med tanke på det rus som kvinnorna försätter henne i. Men jag tror faktiskt inte att det stämmer. Jag tror att författaren vill visa den makalösa kraft som kvinnliga vänskapsrelationer kan innebära.

sep 04 2022

Serotonin av Michel Houellebecq

För mig är det här mer än en roman, det är en undersökning av min (läsarens) empati, mina fördomar och fördömanden. Ett test huruvida jag verkligen tycker att alla människor bör ha samma rättigheter. Det här är en spegel för läsaren att få syn på sig själv i, en katalysator för moraldiskussion.

Protagonisten och berättaren Florent-Claude är en sällsynt obekväm karaktär, en vit bitter sexistisk medelålders medelklassman att ogilla. Alltså han ber verkligen om det. Han spekulerar huruvida hans japanska älskarinna (med tendens till ”hängande fitta”) skulle passa som hora eftersom ”man hela tiden hade ett fritt val mellan hennes tre hål”. Michel Houellebecq kallas inte litteraturens enfant terrible för inte.

Det här är en golgatavandring, en misantropisk text men framförallt en attack på och genomgång av hur vårt västerländska, urbaniserade, ytliga, individualiserade och nyliberala samhälle kapsejsat. Människor har fallit (eller snarare av ”fri vilja” hoppat) över bord – vår osympatiska huvudperson är en av de som tappat kontakt med båten. Allt fler får antidepressiva medel vilket får de att på sin höjd orka trampa vatten. ”Idealmänniskorna” som är kvar i båten är porslinsfigurer, perfekt isolerade mot värme och elektricitet så att absolut ingenting kan nå fram.

”Ingen kommer att bli lycklig i västvärlden, aldrig mer, idag måste vi betraktar lyckan som en föråldrad dröm, de historiska förutsättningarna finns helt enkelt inte här längre.”

Egentligen är vår eländiga huvudperson ett offer (bland andra, se Gula västarna för fler exempel). Han är 46 år och väntar på döden. Han har sagt upp sig från sitt jobb som högt uppsatt jordbruksingenjör, hans flickvän är otrogen mot honom, han saknar vänner, han är deprimerad och fungerar inte normalt. Det artificiella serotoninet gör honom impotent. Det värsta är att han är fast i ensamhetens fängelse och tycks ha varit det sedan barnsben.

Michel Houellebecq skriver med sin skarpa iakttagelseförmåga underhållande samhällssatir. Det handlar om djurhållning, gentrifiering, GMO, porr, åldersförtryck, manlighet, utarmande konkurrens, frihandel och globalisering, EU-regler, skönhetsfixering, kapitalism, arbetslinjen, urbanisering, ensamhet och individualism. Framförallt är romanen ett stort långfinger till liberalismen. Människan hanterar valfrihet dåligt. Författaren lyfter att det i Frankrike är fritt fram att överge sin familj exempelvis. Mer än tolv tusen människor om året utövar sin valfrihet på detta sätt.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Hjalmar Söderbergs klassiska visdomsord förklarar Houellebecqs gormande och provokationer, antagligen med syfte att skaka om eventuella porslinsdockor. Jag misstänker att han skrämmer bort läsare med snusk och vidrigheter (tidelag, pedofili), det kostar på att läsa. Men det är så värt det. Allt tjat om ”kuk i fitta” läser jag som en (visserligen onödigt explicit) metafor för sex/begär/kärlek/närhet. Solidaritet och omsorg är nyckeln, att våga välja varandra och stanna kvar för att uppnå nära relationer, det är vad mänskligt liv handlar om. Det manliga livet får man nog förtydliga för hans kvinnliga karaktärer är reducerade till tomma kärl som ska fyllas.

”..kvinnor kan visserligen vara horor, det är ett sätt att se på saken, men arbetet är en betydligt värre hora, som dessutom inte ger någon njutning.”

Det här är som ett ironiskt feministiskt manifest fast tvärtom, för män, (postfeministiskt). Houellebecq ringar in mansfällor och svårigheter för män i vår tid: ensamhet, depression, impotens, skilsmässa, arbetsnarkomani, inceltillvaro, att inte våga be om hjälp, vapenintresse, dålig kontakt med sina barn, inte kunna visa sig sårbar, självmord, porrberoende, självmedicinering, inga nära vänner, kvinnoskräck, bristande förmåga att reda sig utan en kvinna. Man kan tänka sig att författaren vill trösta män som mår dåligt att det är inte deras eget fel och att de inte är ensamma i sin misär.

Jag läser Florent-Claudes depression som en metafor för hur livslusten rinner ur den moderna västerländska människan och Camille – hans underbara ex – representerar människan före millennieskiftet, hon som ännu fick röka på hotell. Jag tror inte att det är en slump att den manliga antihjälten representerar undergången och kvinnan den mer moraliska och livsdugliga människan, därför är allt förlåtet.

sep 02 2022

Fri av Lea Ypi

Lea Ypi född 1979 växer upp i proletariatets diktatur i Albanien. 1985 dör statschefen ”farbror Enver” och 1990 faller regimen. I Fri berättar hon om sin uppväxt, först i ett helt isolerat land där straffet för olovlig utresa är dödsstraff, sen i ett så kallat ”fritt” land med marknadsekonomi och inbördeskrig (pyramidkrisen). Hon är i skrivande stund professor i politisk teori och problematiserar också frihetsbegreppet. Kort sagt: Fri är en fantastisk läsupplevelse och jag instämmer i hyllningskören.

Det mest slående med den här berörande och varma autofiktiva uppväxtromanen som förstås tilltalar den som intresserar sig för sydeuropeisk historia, mänsklig existens, frihet och politik är författarens perfekta humor.

Som barn är Lea väldigt nöjd med sitt land och sin tillvaro. Alla har samma saker, ingen är utan och alla är fria på riktigt. Hon tycker synd om fattiga som lever i ”väst” för i kapitalistiska länder är ju bara de rika fria. Information om levernet präglat av liberalism får hon via turister (som luktar märkligt – solkräm, förstår hon senare) och svårinställda tv-kanaler. Omslagets röda burk – en eftertraktad inredningsdetalj som ju verkligen inte alla hade – är en slående metafor för den här tiden då få visste hur Coca cola smakade och semestrarna finansierades av partiet.

”Vår lärare Nora hade förklarat att utanför Albanien visste folk inte namnet på den som tillverkade saker, namnen på arbetarna. Hon berättade att i väst kände man bara till namnen på fabrikerna där sakerna tillverkades, människorna som ägde dem och deras barn och barnbarn.”

Sen faller regeringen och inifrånskildringen av att leva under kommunistiskt enpartistyre växlar över till en berättelse om kaos och förvirring som omställningsperioden medför. En helt ny begreppsapparat introduceras i takt med att planekonomin raseras. Nu får hon veta vad girighet och avundsjuka är för något. Tidigare fanns det nästan inga varor att köpa även om man hade pengar, nu finns det varor men inga pengar att köpa för. Hennes familj och släkt har burit på hemligheter som nu uppdagas. Så småningom kommer hon i kontakt med konstigheter som vi här tar för givna: bäst-före-datum, bananer, religion, cv, kundvagnar (varför handla mer än man kan bära?), att ha flera personer att välja mellan när man ska rösta. Friheten som kom var dock som en kallnad maträtt man tog några tuggor av, hungern bestod. De som försöker lämna landet blir nämligen tillbakaskickade.

”Väst hade ägnat decennier åt att kritisera öst för dess stängda gränser, bekostat insatser för att kräva rörelsefrihet, fördömt det omoraliska hos stater som inte erkände rätten att ge sig av. Exilalbaner hade tagit emot som hjältar. Nu behandlades de som brottslingar. […] vilket värde har rätten att ge sig av när det inte finns någon rätt att bli mottagen? Var gränser och murar förkastliga enbart när deras syfte var att hålla människor inne till skillnad från när de höll människor ute?”

Frågan om vad det innebär att vara fri är filosofisk och låter sig inte lätt besvaras. Hur förhåller sig frihet till människans funktioner och behov, vilja, samhälle och lagar? Jag tycker mycket om Ypis nyanserade funderingar som uppmuntrar läsaren att fundera på vad hon själv tycker. Författaren sätter fingret på direkta och indirekta tvång och hur övergången från socialism till liberalism medför förändrade tankesätt och normsystem. Det första hör samman med solidariska ideal exempelvis har en handikappad person inte sig själv att skylla och en socialist ser som moralisk plikt att kollektivt hjälpa personer i nöd. Det liberalistiska synsättet vars ledord är frihet bereder plats för egoism: det är inte mitt fel att hen är i nöd, tänker man.

”Min familj likställde socialismen med förnekelse: en förnekelse av det de egentligen ville vara, av rätten att göra misstag och lära av dem, att utforska världen på sina egna villkor. Jag jämställde liberalismen med brutna löften, en raserad solidaritet, med rätten att ärva privilegier och blunda för orättvisor.”

Mina tankar går till Schopenhauer som påtalade människans bristande förmåga att nöja sig, hennes ständiga jakt: när vi inte har det vi vill ha blir vi frustrerade och när vi har fått det vi vill ha blir vi snabbt uttråkade. Mycket vill ha mer och hur får vi stopp på det? Jag tänker också på Kant som med sin pliktetik lyfter fram att det alltid finns en frihet i ofriheten.

”Vi förlorade aldrig vår inre frihet: friheten att göra det som är rätt.” 

Vi som lever i högerlandet Sverige i senkapitalismens era där konkurrens, hårdporr, jaget och aktiemarknaden är prioriterade områden, där allt är till salu för rätt pris och distinktionen mellan människor och varumärken upplöses. Orättvisor, avundsjuka, roffarmentalitet och brottslighet frodas. Av våra tidigare gemensamheter finns nästan inget kvar. Den här boken är lite som plåster på såren. Läs den, annars åker kanske ”kökskniven fram och kittlar lite grann”.

PS Grymt bra översatt av Amanda Svensson. DS

aug 30 2022

Skuggkungen av Maaza Mengiste

Italien under ledning av Mussolini invaderade och kolonialiserade Etiopien (Abessinien) 1935-1941. Etiopierna var inte förberedda och hade svårt att värja sig mot Italiens förhållandevis moderna och rikliga krigsmateriel (inklusive stridsgas). Kanske var det därför en kvinna drog med sig flera och deltog i striderna för Etiopien. Den här berättelsen handlar om dem och deras kamp mot fascismen.

Vi följer de två sidorna som avslutningsvis möts i ett crescendo, upplägget påminner om ett antikt grekiskt drama. Å ena sidan Etiopiska sidan med patrioter/arbegnoch. Å andra sidan kolonisatörerna, ferenji (främling) som förutom italienare, somliga med judisk bakgrund, hade etiopiska medlöpare, ascari, på sin sida.

Afrikansk historia och inte minst kvinnlig sådan, må vi läsa och lära om. Men tyvärr tycker jag verkligen inte om att läsa om krig. Det hjälper bara marginellt att soldaterna är kvinnor. Dessutom kryllar det av namn här, ganska svåra att hålla isär. Men författarens ska inte belastas för att jag har skrala språkkunskaper och bristande krigsintresse. Hon har tagit uppgiften att skriva en skönlitterär berättelse för att belysa historiens skuggsidor, på största allvar. Hon lyckas undvika både stereotyper och förenklingar. Det är mycket bra gjort. Men jag tycker ändå att boken är för lång (528 sidor).

Jag känner mig lite dum och liksom ego som inte kan engagera mig fullt ut. Kanske beror det på att jag tack och lov saknar någon som helst erfarenhet av krig. Det ligger väldigt långt utanför mig själv. Men när jag läser Skuggkungen – vars författares gammelfarmor var en av kvinnorna som tog värvning – slår det mig att det kanske inte bara är mig det beror på. Krigsförfattarna har kanske många gånger inte heller upplevt krig och därför kan de heller inte skriva om det på ett brännande sätt?

Skriva kan hon dock, Maaza Mengiste. Hennes prosa är mycket poetiskt och fin, faktiskt i en utsträckning som inte alltid passar med temat och ibland nästan överskuggar det. Förmodligen medvetet gjort eftersom alla grymheter, våldtäkter och mord hade blivit för jobbiga att läsa om annars. Men det skapar samtidigt distans till karaktärerna och känslan av att vara där med dem infinner sig icke. Eftersom diegesen inte riktigt bjuder in mig passar avsnitten som ändå inte ingår däri mig bäst; mellanspel, kören och foto.

”Foto
En ung man, ursinnig och stolt, med okammat hår som blåser fritt i vinden. Vassa kindknotor, smal haka och halvt hopknipna ögon som inte är rädda för att blänga på fotografen. Ett pekande finger, en anklagelse, en evig fördömelse.”

Fotoarkiv finns här: Project3541

Det finns dock avsnitt som berör mig på djupet (unga Asters första natt med Kidane och Hirut som kämpar för rätten till sin fars gamla vapen exempelvis). Den kvinnliga kroppen som ett ständigt slagfält gör mig arg och äcklad. När italienare kallar vuxna etiopiska män för barn vill jag gråta. På vilket sätt författaren lyckas skapa komplexa karaktärer som förhåller sig realistiskt till intersektionella villkor som etnicitet, klass och kön imponerar stort.

aug 29 2022

De osynliga av Roy Jacobsen

”En ö-bo är mörk i sinnet, inte stel av skräck utan av allvar.”

Jag faller inledningsvis för de generaliserande beskrivningar som gäller oss ö-bor. Här gäller det livet i början av 1900-talet och dessutom på en liten norsk ö: Barrøy. Jag gillar att bli påmind om hur människan tvingas ödmjuka sig inför naturens krafter. Att karaktärsutvecklingen pågår mest i bakgrunden stör mig inte. Till en början.

Men snart visar det sig att det här var en riktigt trist historia, varken feelgood eller feelbad, feelnothing. Den sägs vara baserade på verkliga händelser, men det verkar konstigt för det händer just inget. Gillar man romanen kallar man den lågmäld, jag vill beskriva den som intetsägande. Inte dålig, allrahelst inte språkligt, men torr och liksom död. Jag hade svårt att behålla koncentrationen och fick aldrig någon känsla för karaktärerna.

Ingrid – havets dotter, är i vilket fall huvudperson. Vi följer henne från barnsben tills hon är tjugo. Hon får lära sig sköta hushållssysslor och båtliv.

Det här var inget för mig trots skönskrivning om ö-liv och feministisk ansats. Jag kommer inte att läsa fortsättningen. Jag läser hellre om Karin Erlandssons Hem.