okt 15 2022

Mitt stora vackra hat av Elisabeth Åsbrink

”Jag har varit kvinna. För återstoden av mitt liv kan jag vara människa.”

Det här är en kvinnlig dåres försvarstal, inte biografens då – som Ebba Witt-Brattström nog vill kalla Elisabeth Åsbrink – utan Victoria Benedictssons. Jag tycker mycket om den här biografin och om det nu är som Witt-Brattström skriver att Åsbrink saknar skamlig feministstämpel kommer hon nog få en nu. Det tycker jag i så fall hon ska vara stolt över.

Med ett livligt språk som hela tiden håller en hög nivå förtäljer Åsbrink om skrivna och oskrivna regler för 1800-talets kvinnor, deras begränsade möjligheter till makt över sina liv. Sällan har en kvinnas lilla utrymme varit så kännbart för mig. I fokus står förstås författaren och den ofrivilliga kvinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), vars verk publicerades under pseudonym Ernst Ahlgren (Pengar är svinbra). I den här delen av patriarkatet är inte mannen fienden utan kvinnan och allt som hör samman med henne. Sentimentalitet är en styggelse och manhaftiga kvinnor föraktas.

Till skillnad från den store belletriseten och sanningsaposteln Benedictsson har jag (numer) ett relativt avspänt förhållande till sanning. Jag läser ingen bok utan en nypa salt eller två. Sanningen är – oavsett inställning till poststrukturalism – ofta mer komplex än vad en enskild person kan uppfatta och dessutom ibland föränderlig över tid. Benedictssons höga sanningsanspråk rimmar illa med den utvecklingsbenägna och sociala varelse som människan är. Hon borde vara mer förlåtande mot sig själv. Litteratur, det vill säga text skapad av en författare är varken sanning eller lögn. Här är det ”tre verkligheter som pågår parallellt; själva livet, dokumenterandet av detta liv och så dokumentationens omvandling till litteratur.” Jag har med andra ord inga problem med huruvida Åsbrinks levnadsteckning av Benedictsson överensstämmer med ”sanningen”. Biografen drar intressanta slutsatser om helheten utifrån de fragment av anteckningar, brev, foton och verk hon har tillgång till. ”Verkligheten är ofta formlös och ofokuserad, det är lätt att förlora det viktiga ur sikte.” Men det gör inte Åsbrink, jag är idel öra från början till slut.

Jag uppskattar hennes förmåga att sätta ord på modernitetens essens och hur den utmanar 1800-talets normer gällande liberalism, sekularisering, jämlikhet, feminism etcetera.

”Vad händer med människorna när Gud dör? De bli friare, de blir ensammare, de blir lättare och tyngre på samma gång. Skuldkänslor upplöses men plötsligt tvingas var och en ta ansvar för sitt eget liv istället för att lägga det i händerna på en högre makt.”

”I Guds frånvaro uppstår en existentiell ensamhet som inget kan råda bot på. Inte ens de varmaste av mänskliga band. Verklig samhörighet är en illusion.”

Till stor del handlar Mitt stora vackra hat om samhällets syn på sexualitet, prostitution, onani, könssjukdomar, sedlighetsvanor och Benedictsons egen syn på kvinnans lust. Strindberg, Georg Brandes med flera å ena sidan, ”kristusligan” som proklamerar moralkonservatism å andra. De är en del av samtidens erotiska och olösliga ekvation. På den här tiden var också kvinnans ekvation olöslig vilket Benedictson är ett spikrakt (utan snedstreck) likhetstecken för. Trots att hon lyckades spränga fingerborgens trånga väggar – eller kanske just därför – orkade hon inte kämpa mer än till en ålder av 38 år. Trots diet bestående av mysk och champagne för att hålla livsandarna uppe, skar hon sig i halsen med flera snitt. Den ekvilibristiska balansakten var över.

”Den ångest som fyller henne får formen av en kvinna. För samma kvinnlighet vars yta och uttryck väcker hans lust skapar hennes olust. Å, skriver hon, detta avskyvärda att inte få vara människa, endast kvinna, kvinna, kvinna.”

okt 14 2022

Hur man botar en fanatiker av Amos Oz

I den här välkända essän från 2006, som bland annat delats ut till skolungdomar, bygger Amos Oz ett medmänskligt fredsbevarande resonemang på grunden att människan bär på en fanatisk gen mot vilken vi behöver försvar i form av:
– sinne för humor
– förmågan att föreställa sig den andre
– erkänna individens rätt att vara en halvö

”..ingen människa är en ö, men alla är vi halvöar, kopplade till fastlandet men till hälften vända mot havet, till hälften bundna till familj och vänner och kultur och tradition och land och nation och kön och språk och mycket annat, och till hälften vända mot havet och ensamheten.”

Människor både i grupper och som individer behöver på samma gång höra samman och lämnas i fred. Det tycker Oz att vi ska tänka på innan vi försöker forma varandra och få personen intill att vända sig åt vårt håll, fast hen egentligen behöver vända sig mot havet ett tag. Det låter förståndigt men jag får känslan av att han inte arbetar efter egen devis.

Vidare hävdar han klokt att fanatismens motsats är kompromissen. Oz menar att kompromiss är synonymt med liv. Det finns dock inga lyckliga kompromisser, det är en oxymoron.

Fanatismen präglar bland annat en av världens svåraste konflikter, den mellan Palestina och Israel, vilket är ämnet för essäns andra del. Oz menar att starten för ”konflikten mellan rätt och rätt” beror på de arabiska regeringarnas handlade 1948 då hundratusentals palestinier och orientaliska judar förlorade sina hem. Den sista och tredje delen ska handla om hans skrivandet men är mest tugg om hur bra han är. I ett avslutande postludium informeras vi om Teskedsorden (konkursade 2021) som handlar om hur varje människa kan dra sitt strå till stacken mot rasism och fanatism.

Oz proklamerar inställningen pro fred istället för pro Palestina eller pro Israel. Det är bra förstås, men inte direkt anmärkningsvärt. Han presenterar det som vore det något epokgörande. Jag förstår faktiskt inte storheten med den här boken. Språket är bitvis märkligt. För mig framstår han som påträngande och skrytsam. Dessutom generaliserande på ett sätt som säkert underhåller en och annan men mest stör mig. Däremot gillar jag att han är ryter ifrån mot självgoda européer, han vänder sig till oss och säger:

”..konflikten i Mellanöstern är i sanning plågsam och blodig och grym och vansinnig, men det kommer inte att ta oss tusen år att få fram vår motsvarighet till euron i Mellanöstern, vi kommer att vara snabbare än vad ni varit och spilla mindre blod än vad ni gjort. Så innan ni ser ner på oss judiska idioter, arabiska idioter, grymma människor, fanatiska, extremistiska, våldsamma människor, bör ni därför vara lite försiktiga med att höta med fingret åt oss alla. Vår blodiga historia kommer att bli kortare än er blodiga historia.”

Uppenbarligen kan man vara självgod utanför Europa också.

okt 13 2022

Liv Strömquists astrologi

Är du individualistisk som väduren Jane Goodall? Eller är du oxe och står pall för allt, som drottning Elizabeth II? Inte är du väl en lättviktig tvilling som John F Kennedy? Du är bergis ”zodiakens ömhuding” det vill säga kräfta med överutvecklad empati som Lindsay Lohan? Om du är lejon gäller det att du bearbetar ”lejonenergin” för att undvika att bli som Arthur Sackler (som orsakade opiumepidemi). Du skulle kunna vara en lojal och perfektionistisk jungfru som Beyoncé. Inte är du våg som Gwyneth Paltrow för här finns inga pengar att hämta. Kanske är du en kåt och kriminell skorpion som Kristi Brud? Ombytlig skytt som drottning Kristina? Eller är du som jag, en målmedveten stenbock, antingen rigid som J.R.R. Tolkien eller flippad som Bernardine Dohrn? Annars är du kanske vattuman (som för fattaren själv) och socialt knepig förtjust i att mästra, som Ayn Rand. Om du inte känt dig träffad hittills måste du vara fisk med en ”tendens att bli dödligt bunden till vilken slumpmässig lallare som helst som råkar passera förbi”. Som min man, (sedan drygt tjugo år).

Jag skulle aldrig läsa en bok om astrologi om det inte vore för författaren. Jag har läst alla hennes böcker och räknar med att hon gör ämnet rättvist. Blev heller inte besviken, det här var lättsamt och kul. Precis vad jag behövde just nu. Men skrattet fastnade i halsen när jag kom till stenbocken. Hjälp!

Hjälp, kan man lite grand också känna inför hela samtiden. Krig, rasism, senkapitalism, ökade klassklyftor, inflation, klimatkris, Trump, Putin, Åkesson, you name it. Det är allvar och det är skit och man känner sig maktlös och vilsen. Man trodde kanske att människan hade lärt sig av historien, att vi nu visste vad som var rätt och fel. Man blev besviken. Lika bra att vända sig till stjärnorna för svar när man ändå inte fattar någonting av allting. Stjärnorna ger oss svaren vi förtjänar, människan är en tvivelaktig figur.

Eftersom jag är stenbock ger jag naturligtvis inte mycket för zodiakens upplysningar men det bör ändå nämnas att den här lallaren tillhör jordelementet och fisken vatten…

Lika tokigt som det är att tro att lycklig kärlek står att finna med hjälp av skräddarsydda tinderprofiler som man kan välja mellan och förkasta som vore det klädesplagg, lika tokigt är det med astrologi. Varken mer eller mindre. Däremot är det som får mig att skratta inte tokigt alls, den parametern får allt större betydelse för mig.

okt 12 2022

Det kommer inte alltid vara du av Petra Backström

”Om ormen var förbjuden skulle Adam också ha ätit upp den.”
/Mark Twain

Spoilar cirka hela romanen, läs boken först!

Nu har vi hamnat i Stockholm och det går ingen förbi. Hon är en ”skön” söderböna med coolhetskomplex, tjugofem plus som dricker för mycket, kastar fimpar på gatan och släpar runt på cappuccino som vore det livsnödvändigt dropp. Han är äldre förstås, gift och har två barn, men är självklart också ”den djupa typen” som lyssnar på Kent. De träffas på arbetet inom mediabranschen. Tillsammans beställer de mat från underbetalade cykelbud och gnager på den förbjudna frukten vilket gör att det blixtrar och sprakar så att det bländar både karaktärer och läsare.

”I kärlek börjar man med att bedra sig själv och slutar med att bedra andra.”
/Oskar Wilde

En simpel otrohetsaffär är vad de har. Det står klart för mig som utomstående läsare som dessutom är fyrtio plus. Men för den unga kvinnan som fokaliseras – jaget – är det något nytt och spännande. Hon är redo att lämna sin halvdana vardagstrista relation, det känns rätt. Hon är ung i det individualistiska tidevarvet, vill känna livet i sig, har ideal, vill att livet ska vara som på film, med stora känslor, en flaska bubbel i ishink, jordgubbar och chokladhjärtan inslagna i folie.

”Det går såklart att leva defensivt; att bromsa sig själv och minimera alla risker, avrunda tidigt och aldrig ställa frågor som skulle kunna ta en ända till djupet. Samtidigt är ens mer offensiva sida bejakande – den menar väl när den visar att det finns någonting annat än det man planerat för.”

Om jag skriver att de är ynkryggar, att de beter sig själviskt och som fega idioter då de inte vågar ta ett beslut, vara ärliga och göra slut med sina bedragna partners – då kan man tro att jag är en som ogillar den här sortens otrohet. Det är förvisso sant. Men jag stör mig också på människan generellt för att hon är konstig som dels vill ha samhörighet och trygg tillgång till gruppen men samtidigt söker exklusivitet och spänning. Det är en märklig och svår kombination. Vårt belöningssystem tycks gå i spinn av belöningar som bara kommer ibland. Och inget är så spännande som det osäkra, förbjudna och hemliga. Jag tänker mig att man kan jämföra otrohetsaffärer med knarkmissbruk; båda kräver hemlighetsmakeri, ger rus, leder till överilade handlingar, avslutas med baksmälla, mynnar inte sällan ut i en destruktiv nedåtgående spiral.

”Jag kan motstå allting förutom frestelse.”
/Oskar Wilde

Jag retar mig på romanens ”kärlekspar” bland annat för att de koketterar med att de gillar att omfamna mörkret, men blundar för det när de står mitt i det. Framförallt jaget irriterar mig för att hon inbillar sig att undvikande och passivitet är att praktisera snällhet. Dum är hon också (inte konstigt när hennes jag utplånats i och för sig) som tror och hoppas på att en feg och svag man ska sluta vara feg och svag, när feg och svag är allt han är.

”En ung kvinna står inför tusen faror, men bara ett fåtal av dem ger verkligt nöje.”
/Yanina Ipohorskaya

Petra Backströms vuxendebut är en spännande bladvändare. Jag älskar att karaktärerna är realistiska, bjuder motstånd och saknar namn. De kallas hon, han, du och jag vilket förtydligar att det är ett strukturellt problem som avhandlas och att utgången för de olika personerna inte är av individuell art utan följer mönster. Författaren har gillrat en ganska tjusig fälla och jag trillar gladeligen däri. Jag irriterar mig mer på tjejen än killen trots att han beter sig mer amoraliskt. Det är hon som förlorar stadgan i livet och tar stryk psykiskt, han vill och kan både äta äpplet och ha det kvar. Jag blir verkligt engagerad och imponerad av hur träffsäkert hon lyckas skildra förälskelse och besatthet. Ett stort plus för att det är upp till läsaren att tolka om det här är en roman om kärlek eller om det är en stridsskrift? Jag tycker däremot att hon skrivit ut vissa situationer väl övertydligt. Men konstigt nog inte ett enda ord om sex? Jag gillar inte att hon valt att skriva ”dom” (även om det matchar bokjagets stil) däremot älskar jag att hon hänvisar till Juholts mustasch-uttalande när det kommer till aktiva och passiva val.

”Försök inte undvika frestelser; med tiden kommer de själva att börja undvika dig.”
/Bertrand Russell

Jag tolkar Backströms roman som en varning för otrogna män. En annan bra bok på temat är Kärleken i Julia Anderssons liv.

okt 11 2022

Flicka, 1983 av Linn Ullmann

Den där – för mig – extremt avlägsna drömmen om den parisiska modellvärlden som det pratades så mycket om när jag var barn, som hörde samman med att bli upptäckt, skönhet, låg vikt, längd, Vouge och framgång, den kan nu bli verklighet. Linn Ullmann bjuder oss alla – korta som långa, tjocka som smala, gamla och fula – den erfarenheten.

”Målet är att du ska se ut som en tjugoåring som ser ut som en fjorton- eller femtonåring.”

Linn Ullmann är Skandinaviens givna svar på nobelprisade Annie Ernaux. Den här boken är i stilen oerhört lik Omständigheter som jag läste förra veckan (och ännu tänker på), dessutom går Flicka, 1983 i den franska trikolorens färger. Det finns en berättare som tycks sammanfalla med författaren, hon växlar mellan att se sig omkring, uppehålla sig i nuet och när hon blundar rusar den sextonåriga flicka hon var 1983 genom henne, ut över sidorna och in genom mig. Hon omnämns ömsom i det närgångna första person singular och ömsom i det mer distanserade tredje person (Ernaux grepp).

”Genom att skriva berättelsen så sannfärdigt jag kan, försöker jag samla dem i en kropp – kvinnan från 2021 och flickan från 1983. Jag vet inte om det är möjligt.”

Det kanske är lika bra att jag förtydligar att åtminstone Ullmanns modellvärld innehåller feta, svettiga män som beter sig vidrigt mot unga flickor. Det här var före metoo och låt oss bara hoppas att det är bättre idag (Triangel of Sadness kanske kan utröna det). Flickan som mot sin mammas vilja åker ensam till Paris är oerhört utsatt och skyddslös. Att läsa om hur utlämnad hon är till olika män som hon inte känner i ett främmande land där hon inte kan orientera sig är enormt plågsam läsning.

”Också han kommer många år senare att hinnas ikapp av det förflutna när ett tiotal kvinnor anklagar honom för sexuella trakasserier, våldtäkt och trafficking. Att någonting sånt – rättvisans händer – kan komma att drabba honom en dag föresvävar honom inte. Det föresvävar ingen. Inte männen, inte flickorna. Det är en annan tid.”

Läsaren förstår att det var någonting som hände då i Paris 1983 som flickan – som nu finns någonstans där inuti kvinnan – hållit inom sig. Något mer än att hon var dagvill. Hon kan ibland glömma bort det men hennes kropp glömmer inte.

Jag tycker om att författaren antar en undersökande ansats när hon nystar i minnet och försöker få fatt på sextonåringen. Hon är osäker på varför hon skriver den här boken men hoppas att det ska visa sig. Det är lyckosamt hur hon inkluderar läsaren i den metalitterära skrivprocessen. Prosan är dock ojämn. Vissa avsnitt är enormt bra, gestaltande och drabbande.

”Varje gång det går för honom sluter han ögonen och jag öppnar mina.
Varje gång han somnar sluter han ögonen och jag öppnar mina.”

Men i Ernaux anda tycker jag att boken skulle ha förkortats. Det blir tjatigt med alla upprepningar. Jag är heller inte förtjust i beskrivningarna av vad människor har för kläder.

Jag gillar däremot jättemycket hur hon beskriver alienationen som är ett faktum för henne både som flicka och kvinna. Hon är bokstavligen tudelad då hon har en låtsaskompis, en slags osynlig syster som i barndomen gjorde henne mindre ensam men i tonåren är en källa till osäkerhet.

Jag älskar hur böcker låter oss läsare uppleva och känna på farligheter utan att egentligen riskera någonting mer än besvikelse (det kan vara nog så besvärligt i och för sig, Kristina Lugn fick självmordstankar av dåliga böcker). Modellvärldens verklighet gör sig nog bäst som (auto)fiktion. Tack till Linn Ullmann som delar med sig så öppenhjärtigt.

okt 10 2022

Fåglarnas hus av Eva Meijer

Den här supersnygga boken handlar om Gwendolen (Len) Howards liv och verk (1894-1973). När hon är fyrtio år avbryter hon livet som violinist i London och flyttar till ett hus på den engelska landsbygden för att ägna resten av sitt liv åt sin stora passion: att studera fåglar. Genom öppna fönster tar sig hennes små vingade sambos in och ut som de önskar. Len analyserar, umgås och kommunicerar med talgoxen Stjärna, Tjuven, Flintskallen med flera. Hon skriver artiklar och böcker om sina upplevelser och antaganden om att fåglar besitter intelligens (inte bara instinkter).

Berättelsen har två parallella spår. Ett handlar om Lens kronologiska liv som börjar med den välbärgade uppväxten i en dysfunktionell familj, det andra behandlar fåglarna.

”Talgoxarna lärde känna mig, och även om min närvaro ibland påverkade dem (de blev till exempel skrämda om jag plötsligt reste mig, så när jag gick in ropade jag alltid ”nötter” bakom dörren för att de skulle veta att jag kom) fortsatte de oftast med sitt.”

En bästsäljande roman (i Nederländerna) om ett spännande ämne och med ett vittert fruntimmer i centrum, dessutom författad av en filosof – vad kan gå fel? En hel del visar det sig. Språket först och främst, imponerar inte på mig. Jag saknar att komma karaktärerna nära och att bli engagerad. Jag funderar på vem som skulle uppskatta den här boken… Inte deprimerade för man bli deprimerad. Inte fågelintresserade för det är ren antropomorfism. Möjligen de med sömnsvårigheter…

Nej nu är jag dum. Jag förstår att människor i vår tid som hatar sina stressiga liv med förfelad ekonomi och fallerade vardagspussel gillar att slukas upp av och bespetsa sig på ett frugalt liv, att bo ensam med bara småfåglar i ett hus på landet. Kan den här boken öppna en dörr för någon så hälsar jag hen varmt välkommen till andra sidan ekorrhjulet.

okt 08 2022

Kvinnor som pratar av Miriam Toews

Fight-or-flight? Det är frågan. Eller förlåta? Fast på plattyska.

Kvinnorna som pratar sitter på en höskulle belägen i en avlägsen by i Bolivia. De är Mennoniter, tillhörande den ultrakonservativa grenen av kristendomen vars mest kända del är Amish. De har aldrig varit utanför byn, aldrig sett havet, aldrig sett en karta. De är analfabeter och kan bara prata plattyska och alltså inte göra sig förstådda i den okända omvärld som finns utanför sekten. Under flera år har dessa kvinnor och barn nattetid drogats (med bedövningsmedel avsett för hästar) och våldtagits. Biskopen hävdar att de blivit överfallna av satan själv som straff för sina synder. Deras vittnesmål avfärdas av somliga som kvinnlig hysteri. Själva övergreppen är tack och lov inget författaren gestaltar utan handlingen fokuserar kvinnornas samtal postrape.

Det här är ett skönlitterärt svar på den grymmaste av verkligheter. 2011 dömdes åtta män för att ha våldtagit över hundra kvinnor i Bolivia. Miriam Toews (från Kanada) tillhör själv Mennoniterna.

Kvinnorna som sitter på höloftet har bråttom. Våldtäktsmännen är häktade, men hotet att de släpps mot borgen är överhängande. Övriga män är inte att lita på med undantag för protokollförare August Epp (möjligen baserad på författarens pappa, som tog sitt liv). De måste komma fram till huruvida de ska förlåta sina förövare eller lämna kolonin. Diegesen drivs framåt av kvinnornas humoristiska och kvicka samtal om kunskap, tro, makt, pacifism, kärlek, evighet, förlåtelse och om människan ska räknas till djuren eller inte. Den filosofiska knäckfrågan är hur kan man behålla sin tro på gud och att det som sker är guds vilja och samtidigt ifrågasätta det som sker och driva igenom förändringar?

Den här var faktiskt inte så bra som jag trodde den skulle vara. Eftersom kvinnorna är analfabeter blir deras samtal om filosofi för nybörjare. Jag gillar inte att romanen utgår från den manliga karaktären. Han är vår berättare, han är den enda som är bildad och han blir en slags inte-alla-män-motvikt som jag tycker är överflödig. Det är nog också lite för religiöst och liksom mesigt för min smak (som premierar revolution). Däremot gillar jag diskussionen som också knyter an till mitt eget liv, om kvinnors förståelse och ansvar. Ska flickor/kvinnor som tack vare välutvecklade empatiska förmågor kan axla stort ansvar göra det, eller ska de slippa ta ansvar för mäns dåliga/bristfälliga beteenden? (Eftersom det handlar om grova sexuella brottsliga handlingar här – som givetvis aldrig ska ursäktas – får jag inget svar på den frågan.)

Och om kvinnorna bestämmer sig för att fly, hur ska de tackla de motvilliga tonårssönerna?

”Vi är deras mödrar. De är våra barn. Vi har kollektivt, i enlighet med grundsatserna i vår tro och med definitionen, såvitt vi förstår den i alla fall, av kärlek och fred samt med kriterierna för ett evigt liv i himlen beslutat om vad som är bäst för dem, och det skall vi fortsätta med på samma sätt. Våra djuriska instinkter har förenats med vårt intellekt, som länge nog har fört en tynande och undangömd tillvaro, och med våra själar som är manifestationer av Gud.”

Jag kommer definitivt att vilja se filmen.

okt 05 2022

Körsbärslandet av Dörte Hansen

Jag tror att Dörte Hansen är lika trött på den självgoda samtiden som jag. Det här är en bok för min reaktionära sida. Jag skrattar cyniskt tillsammans med Hansen åt nidbilderna av hipsterkulturens surdegar, hantverk, kreativitet, karriärjakt, den anala inställningen till kaffe, gentrifiering med mera.

Men att attackera medelklassen som försöker hitta sin väg till ett gott, rikt och hållbart liv är som att spotta i motvind. Det var ju inte bättre förr, och även om det var det, hur hjälper det oss nu? Förr kommer aldrig åter. Nu har vi klimatkris, överkonsumtion, nyliberalism, en normaliserad extremhöger och generation snöflinga. Det är bara att bita i det sura körsbäret.

Och det är just vad författaren till debut- och succéromanen Körsbärslandet gör. Dock framför hon sin kritik med en stor portion besk humor.

Skildringen utspelar sig i en olländsk by och kretsar kring den kärva tanten Vera och hennes systerdotter Anne. Vera har bott i byn sedan hon som femåring tillsammans med sin mamma kom som flykting från Polen (Ostpreussen). Hon är tandläkare, håller på med jakt, är ensamstående, Anne har lämnat den misslykade karriären, Hamburg och sin otrogne man och tillsammans med sin son finner hon sig till rätta bland höns och kaniner hos Vera på landsbygden.

Så här långt kan man tro att romanen platsar i genren feel-good, men nej. Körsbärslandet har breda sorgkanter. Läsaren får vara med under Veras flykt och hur hon sedan blev utsatt för rasism. Vi möter hennes bror Carl som deltog och mentalt förintades av kriget. Det handlar om migration, självmord, utanförskap, dysfunktionella familjer, vänskap och moderskap. Skildringen analyserar förhållandet mellan dikotomierna stad/land, gammalt/modernt, friskt/sjukt och man/kvinna.

Jag läser romanen som en allegori över människans tillfälliga vistelse här på jorden. Veras hus har följande inskription: ”Huset är mitt och ändock inte mitt, den som kommer efter mig kallar det också sitt.” Originaltiteln är Altes Land (Olland på plattyska) som betyder gammalt land. Dels passar det bra eftersom författaren hyllar det gamla, men det är också en påminnelse om att landet och marken är gammal och människorna är förhållandevis nya.

Prosan är ofta imponerande men av någon anledning tappar jag fokus emellanåt. Jag saknar luckor att själv få fylla. Det är ganska många personer, grannar och släktingar som tenderar röra ihop sig för mig. Jag upplever mig distanserad från karaktärerna som väl är något manierade. Men ibland bränner det till.

”Två kvinnor och två kaffekoppar. Det var så det alltid började. Tala ut och anförtro sig åt någon vid ett köksbord. Prata om allt, om inget. Om barn, jobb och man. Mitt liv, ditt liv. Anne hade inte vetat hur man bar sig åt i Fishy i Ottensen med alla de andra mödrarna på lekplatsbänkarna. Samtal som fungerade som byteshandel. Om du ger mig en hemlighet så biktar jag mig för dig. Om du ger mig lite tröst så får du beröm av mig. Mödrarna satt på bänkarna, fördrev tiden med själslig pingpong, lekte lite terapisamtal medan barnen grävde runt i sandlådan eller knuffade av varandra från gungan, de ”viljestarka” små busfröna.”

okt 02 2022

Omständigheter av Annie Ernaux

Sverige har under nästan ett sekel varit ett progressivt föredöme. Nu har vi konservativa krafter vid makten och det näst största partiet har nazistiska rötter. Vi kommer att behöva strida för mänskliga rättigheter, fri abort är en av dem. Om varför det är viktigt kan Annie Ernaux oss lära. Och som hon gör det. Nobelpriset skulle hon ha!

”(Det kan hända att en sådan här skildring vållar irritation, eller avsky, kanske klassas som dålig smak. Att ha genomlevt någonting, vad det än må vara, ger en oförgriplig rätt att skriva om det. Det finns ingen underordnad sanning. Och om jag inte går hela vägen i redogörelsen för den här erfarenheten bidrar jag till att mörklägga kvinnors verklighet och tar parti för det manliga herraväldet i världen.)”

Hon blev gravid som 23-åring, på sextiotalet. Abort var då olagligt i Frankrike (och i Sverige). Fyrtio år senare skriver hon Omständigheter (nu översatt) om de smärtsamma och livsfarliga upplevelser hon genomgick då. Läsaren följer ”henne” – Ernaux distanserar sig från sig själv genom tredje person singular – genom det som vi kanske tänker på som myten om strumpstickorna (eller den uträtade galgen). För henne var och är det verklighet och för alltid en bestående del av henne. Oro, skam och overklighetskänslor, en nonchalant kille och en fosterfördrivare är också inblandade i den här öppenhjärtiga och osentimentala skildringen som fram till sidan hundra puttrar på och är ganska behaglig, för att sedan explodera med en bedövande knall som jag vågar lova inte kommer att lämna någon oberörd. Det tjuter fortfarande i mina öron och det känns som att det aldrig kommer att sluta.

”Jag ansåg inte att Jean T. hade behandlat mig föraktfullt. För honom hade jag gått från kategorin flickor som man inte vet huruvida de accepterar att ligga med någon till kategorin flickor som utan tvivel redan har legat med män. I en tid då särskiljandet mellan dessa två var ytterst betydelsefullt och starkt påverkade pojkarnas inställning till flickorna, visade han sig framför allt pragmatisk, då han dessutom var säker på att inte göra mig med barn eftersom jag ju redan var det.”

Hon skriver också vackert och klokt med språklig precision om klass, systerskap, sexuellt begär, bedrägliga minnen och en föränderlig dåtid. Känslorna överlåter hon åt läsaren att uppleva fritt. Och viktigast av allt, hon skildrar den (oftast) kvinnliga livmoderbärande människans credo och viktiga fråga; rätten till fri och säker abort. Det här autofiktiva verket har tyvärr på inget sätt förlorat sin relevans och borde vara obligatorisk läsning för politiker.

Omständigheter blev film förra året.

okt 01 2022

Inte alls dåligt av Kristina Lugn

”Prata inte om mig ibland
låt allting handla om mig.
Släpp mig inte ur sikte
när jag är borta.”

Kristina Lugn är den finurliga poeten för alla, även för oss som inte gärna och ofta läser poesi. Hon är sedan 2020 ett snille på vift och det här är en samling efterlämnade dikter som enligt förordet är skrivna för länge sedan. Men jag tycker det känns som att – åtminstone somliga – är skrivna sent i livet då de varslar om döden runt hörnet. Spännvidden i känsloregistret är anmärkningsvärt; från det absurda, via det roliga till det allra sorgligaste.

”Vilket slöseri med verklighet det var
att svika både mor och far”

Somliga handlar om hennes sorgsna mamma och våldsamma pappa, andra om utanförskap, kroppen som en besvärlighet, existentiell ensamhet och självhat. Kärleken till dottern (barn över lag) och vänskap som en nåd finns med som ljusglimtar i en övrigt mycket mörk samling. Många av dikterna tycks komma ur sorg och rädsla, förmodligen den bästa av källor att ösa ur.

”Åren sydde denna klänning av fett
som jag hängt över benstommen
fastän jag vet att det hade varit snyggare
med en murgröna.”

”hon ringde sjukvårdsupplysningen
och frågade om hon var tjock.
Det var ett svepskäl
för att få höra en mänsklig röst.”

När jag läser kommer tankarna på allt hat som Kristina Lugn fick utstå (det fanns ju före sociala medier med vet ni). Hon blev spottad på både metaforiskt och handgripligen samt mordhotad. Jag tror det var efter att hon varit med i det där oerhört märkliga programmet Oförutsett, (sätt er ner och håll i er HÅRT innan ni klickar på länken.) (Faktiskt så talar Marlena Ivarsson om incelproblemet här redan 1987.)

”Hur mycket är jag beredd att satsa på mitt förhållande med mig?”

”Jag kastade glåpord på mig själv
för att få del i gemenskapen”

”Socialbyrån betalar hyran
Du betalar hela priset”

Det Kristina Lugn gjorde bäst av allt tycker jag är att hon alltid allierade sig med de svagaste, de förfelade. Hon lade fram sina svagaste sidor för beskådan, lät sitt inneboende barn ta plats. Hon satte rampljuset på rädslor, längtan, självhat och ångest, med självdistans och lakonisk humor som rekvisita. ”Fula” känslor som vi alla dras med, som många försöker dölja, vägrade hon att kamouflera. Hon satt i Svenska Akademien, ett kvitto på hur framgångsrik hon var, men dolde aldrig sina egna känslor av misslyckande. Det tycker jag är förbannat fint även om man ska hålla isär jaget i dikterna och människan Kristina Lugn. Dock är den här boken inte den bästa, det kan finnas en anledning att hon själv avstått ifrån att ge ut dessa alster. Även om det inte alls är dåligt är hennes genomslagsverk långt mycket bättre.

Avslutningsvis, en ballad för vegetarianismen (eller så handlar den om patriarkatet):

”Det var en gång en ko.
Hon var hygglig, må du tro.
Men hon var jämt rädd ändå.
Många kossor har det så.

Lever i sin gröna trakt.
Saknar språk att frukta slakt.
Saknar vett och tro att se
att bonden är en mördare.”