”Jag har varit kvinna. För återstoden av mitt liv kan jag vara människa.”
Det här är en kvinnlig dåres försvarstal, inte biografens då – som Ebba Witt-Brattström nog vill kalla Elisabeth Åsbrink – utan Victoria Benedictssons. Jag tycker mycket om den här biografin och om det nu är som Witt-Brattström skriver att Åsbrink saknar skamlig feministstämpel kommer hon nog få en nu. Det tycker jag i så fall hon ska vara stolt över.
Med ett livligt språk som hela tiden håller en hög nivå förtäljer Åsbrink om skrivna och oskrivna regler för 1800-talets kvinnor, deras begränsade möjligheter till makt över sina liv. Sällan har en kvinnas lilla utrymme varit så kännbart för mig. I fokus står förstås författaren och den ofrivilliga kvinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), vars verk publicerades under pseudonym Ernst Ahlgren (Pengar är svinbra). I den här delen av patriarkatet är inte mannen fienden utan kvinnan och allt som hör samman med henne. Sentimentalitet är en styggelse och manhaftiga kvinnor föraktas.
Till skillnad från den store belletriseten och sanningsaposteln Benedictsson har jag (numer) ett relativt avspänt förhållande till sanning. Jag läser ingen bok utan en nypa salt eller två. Sanningen är – oavsett inställning till poststrukturalism – ofta mer komplex än vad en enskild person kan uppfatta och dessutom ibland föränderlig över tid. Benedictssons höga sanningsanspråk rimmar illa med den utvecklingsbenägna och sociala varelse som människan är. Hon borde vara mer förlåtande mot sig själv. Litteratur, det vill säga text skapad av en författare är varken sanning eller lögn. Här är det ”tre verkligheter som pågår parallellt; själva livet, dokumenterandet av detta liv och så dokumentationens omvandling till litteratur.” Jag har med andra ord inga problem med huruvida Åsbrinks levnadsteckning av Benedictsson överensstämmer med ”sanningen”. Biografen drar intressanta slutsatser om helheten utifrån de fragment av anteckningar, brev, foton och verk hon har tillgång till. ”Verkligheten är ofta formlös och ofokuserad, det är lätt att förlora det viktiga ur sikte.” Men det gör inte Åsbrink, jag är idel öra från början till slut.
Jag uppskattar hennes förmåga att sätta ord på modernitetens essens och hur den utmanar 1800-talets normer gällande liberalism, sekularisering, jämlikhet, feminism etcetera.
”Vad händer med människorna när Gud dör? De bli friare, de blir ensammare, de blir lättare och tyngre på samma gång. Skuldkänslor upplöses men plötsligt tvingas var och en ta ansvar för sitt eget liv istället för att lägga det i händerna på en högre makt.”
”I Guds frånvaro uppstår en existentiell ensamhet som inget kan råda bot på. Inte ens de varmaste av mänskliga band. Verklig samhörighet är en illusion.”
Till stor del handlar Mitt stora vackra hat om samhällets syn på sexualitet, prostitution, onani, könssjukdomar, sedlighetsvanor och Benedictsons egen syn på kvinnans lust. Strindberg, Georg Brandes med flera å ena sidan, ”kristusligan” som proklamerar moralkonservatism å andra. De är en del av samtidens erotiska och olösliga ekvation. På den här tiden var också kvinnans ekvation olöslig vilket Benedictson är ett spikrakt (utan snedstreck) likhetstecken för. Trots att hon lyckades spränga fingerborgens trånga väggar – eller kanske just därför – orkade hon inte kämpa mer än till en ålder av 38 år. Trots diet bestående av mysk och champagne för att hålla livsandarna uppe, skar hon sig i halsen med flera snitt. Den ekvilibristiska balansakten var över.
”Den ångest som fyller henne får formen av en kvinna. För samma kvinnlighet vars yta och uttryck väcker hans lust skapar hennes olust. Å, skriver hon, detta avskyvärda att inte få vara människa, endast kvinna, kvinna, kvinna.”
1 kommentar
Bra skrivet!!!