Jag tror att Dörte Hansen är lika trött på den självgoda samtiden som jag. Det här är en bok för min reaktionära sida. Jag skrattar cyniskt tillsammans med Hansen åt nidbilderna av hipsterkulturens surdegar, hantverk, kreativitet, karriärjakt, den anala inställningen till kaffe, gentrifiering med mera.
Men att attackera medelklassen som försöker hitta sin väg till ett gott, rikt och hållbart liv är som att spotta i motvind. Det var ju inte bättre förr, och även om det var det, hur hjälper det oss nu? Förr kommer aldrig åter. Nu har vi klimatkris, överkonsumtion, nyliberalism, en normaliserad extremhöger och generation snöflinga. Det är bara att bita i det sura körsbäret.
Och det är just vad författaren till debut- och succéromanen Körsbärslandet gör. Dock framför hon sin kritik med en stor portion besk humor.
Skildringen utspelar sig i en olländsk by och kretsar kring den kärva tanten Vera och hennes systerdotter Anne. Vera har bott i byn sedan hon som femåring tillsammans med sin mamma kom som flykting från Polen (Ostpreussen). Hon är tandläkare, håller på med jakt, är ensamstående, Anne har lämnat den misslykade karriären, Hamburg och sin otrogne man och tillsammans med sin son finner hon sig till rätta bland höns och kaniner hos Vera på landsbygden.
Så här långt kan man tro att romanen platsar i genren feel-good, men nej. Körsbärslandet har breda sorgkanter. Läsaren får vara med under Veras flykt och hur hon sedan blev utsatt för rasism. Vi möter hennes bror Carl som deltog och mentalt förintades av kriget. Det handlar om migration, självmord, utanförskap, dysfunktionella familjer, vänskap och moderskap. Skildringen analyserar förhållandet mellan dikotomierna stad/land, gammalt/modernt, friskt/sjukt och man/kvinna.
Jag läser romanen som en allegori över människans tillfälliga vistelse här på jorden. Veras hus har följande inskription: ”Huset är mitt och ändock inte mitt, den som kommer efter mig kallar det också sitt.” Originaltiteln är Altes Land (Olland på plattyska) som betyder gammalt land. Dels passar det bra eftersom författaren hyllar det gamla, men det är också en påminnelse om att landet och marken är gammal och människorna är förhållandevis nya.
Prosan är ofta imponerande men av någon anledning tappar jag fokus emellanåt. Jag saknar luckor att själv få fylla. Det är ganska många personer, grannar och släktingar som tenderar röra ihop sig för mig. Jag upplever mig distanserad från karaktärerna som väl är något manierade. Men ibland bränner det till.
”Två kvinnor och två kaffekoppar. Det var så det alltid började. Tala ut och anförtro sig åt någon vid ett köksbord. Prata om allt, om inget. Om barn, jobb och man. Mitt liv, ditt liv. Anne hade inte vetat hur man bar sig åt i Fishy i Ottensen med alla de andra mödrarna på lekplatsbänkarna. Samtal som fungerade som byteshandel. Om du ger mig en hemlighet så biktar jag mig för dig. Om du ger mig lite tröst så får du beröm av mig. Mödrarna satt på bänkarna, fördrev tiden med själslig pingpong, lekte lite terapisamtal medan barnen grävde runt i sandlådan eller knuffade av varandra från gungan, de ”viljestarka” små busfröna.”
Senaste kommentarer