Efterklang av An Yu

För tre år sedan förtrollades jag av Vegetarianen och den har fortfarande inte lämnat mig. Äntligen har jag i Efterklang hittat en lika feministisk, suggestiv och öppen roman som håller mig hänförd från första och troligen långt efter det sista ordet. An Yu bjuder in läsaren att vara del i den kreativa processen och betydelseskapandet. Så här sitter jag nu framför datorn, vildögd och uppfylld av inspiration, redo att hamra fram min läsning av vad som kanske är årets bästa läsupplevelse.

”Vi är alla som träd, tänkte jag. Våra huvuden vajar i vinden och våra rötter är begravda i jorden, osynliga för alla och ibland bortglömda till och med av oss själva.”

Jag börjar med svamparna som i Efterklang är av samma dignitet som vore de planeter kretsande kring romanens jagberättare Song Yan. Likt lysande stjärnor svävar de på den vackra omslagsbildens natthimmel, denna svarta oändlighet av ingenting. Svampar är – kanske ännu mer än träd – som isberg då den synliga toppen blott är en bråkdel av det som finns under ytan. Jag tror att An Yu finner den metaforen lämplig även för människor. Song Yan drömmer om, pratar med, spelar piano för, odlar och tillagar svampar som kommer i mystiska paket. Rätterna hon och hennes svärmor knåpar samman läskar läsaren och ger kanske konsumenterna ett visst rus. Svampar växer inte bara i jord och skog utan kan också odlas i badrummet. Yus karaktärer existerar i storstaden Peking trots att den urbana miljön egentligen inte är helt människovänlig.

”Att leva är det mest sällsynta i världen. De flesta existerar, det är allt.” /Oscar Wilde

Efterklang är en stillsam och lågmäld roman som samtidigt är oerhört kraftfull och omskakande. Den undersöker vad det är att leva fullt ut och hur man lyckas omsätta sin vilja praktiskt. I sin jakt på ljudet av att vara vid liv förmår författaren gestalta en tystnad som dånar genom kroppen. Jag älskar det!

”Under mina år på universitetet hade jag ägnat somrarna åt att ta extrakurser, så att jag skulle kunna ta examen tidigt. Jag måste ha trott att om jag blev klar med studierna i förtid så skulle det innebära att jag var mycket mer begåvad än andra. Jag hade så mycket energi och var så beslutsam att det kändes som om jag skulle flyga iväg som en raket mot berömmelsens planet. Men det visade sig att bränslet jag använde så småningom tog slut, precis som min ungdom.”

Om jag skulle komma fram till handlingen då. Song Yan satsade allt för att fylla ut sin fars skor och som honom bli konsertpianist. I samma veva som hon träffade sin man Bowen resignerade hon inför tidigare ambitioner, hon började kuva sin kreativa sida, jobba som pianolärare och smida planer inför att bli mor. Tre år senare, när svärmor flyttar in hos dem dras skärpet åt kring Song Yans redan ansatta mellangärde. Svärmor höjer ribban för Song Yan som hustru och hon vill ha barnbarn. Trots att det är Bowen som är motvalls och prioriterar sin karriär som bilförsäljare, är det givetvis kvinnan som får bära hundhuvudet. Bowen är mycket tystlåten och snål med sig själv och det visar sig att han har hemligheter för sin fru. Dessa tre karaktärer existerar mer än de lever, deras jag är i obalans – Song Yan verkar närmaste bedövad, jagad av undertryckt sorg och kreativitet – och de är alla ensamma i sig själva på ett djupt sorgligt sätt.

Tur då att det finns musik! Och svamp. Svamparna tycks likt tändstickor få slocknade själars lågor att börja flamma. Tungors band lossnar och Song Yan vågar åter spela piano. Men allt som glimmar hörs icke! An Yu har inspirerats av kompositören John Cage som med sin tysta komposition 4’33 visar att tystnaden är lika viktig som ljudet i musik. Tystnad kontra ljud är ett huvudtema i Efterklang vars engelska titel är Ghost Music. Det som hörs kan säga lika mycket som det som inte hörs och det som förtigs är kanske mer betydelsefullt än det som uttalas. Även tystnaden har efterklang, i den tycks Song Yan fastnat.

”Jag har alltid förundrats över hur tystnaden i ett rum inte sänker sig i samma stund som musiken tar slut, utan först några ögonblick efter att den sista tonen har klingat ut.”

Tur också att det finns vänner! Nini är protagonistens vän och deras personligheter är diametralt motsatta i det att Nini kan ge fullt uttryck åt sina känslor. ”Hon har blottat kärnan i de mänskliga känslornas komplexitet och accepterat dem allihop..” Nini breddar den redan vida romanen för mig, den handlar inte längre bara om feminism och normer, frihetslängtan, kreativitet och identitet, kärlek och själens obotliga ensamhet utan nu också om sorgbearbetning och känslor. Om Jesper Juul i sin himmel kunnat läsa den här boken tror jag han skulle jubla. Efterklang är för mig också ett ode till aggressionen och en varning om vilka följderna kan bli av att lägga locket på ilskan som ju har till syfte att skydda och rädda jaget ur nedbrytande situationer.

”Empati är en lögnare. Den förför oss med ett intryck av osjälviskhet, men alla de känslor vi tror att vi förstår begränsas i själva verket av storleken på våra egna hjärtan. Vi lever ensamma, i våra separata kroppar.”

Tråden i den här vackert skrivna och allmängiltiga sagan är brandgul, som själens brinnande låga. Det apelsinfärgade dammet ser jag som Song Yans undanträngda sorg och stumma själ materialiserad. När de brandgula lågorna förvandlar pianot till aska är det ett sätt för Song Yan att genomleva, uthärda och göra sig av med smärtan över den pianist hon aldrig blev. Hennes livsdröm går upp i rök vilket lämnar plats för acceptans och nya drömmar. När efterklangen tystnat kan hon skapa nya ljud och tystnader.

”..vi känner oss instängda överallt, men […] kan hitta frihet på samma ställen.”

Efterklang är en feelbad-roman besjälad av kraft där sinne- och andevärldar mötas, ljuv musik och tystnad uppstår. Denna psykedeliska läsupplevelse helt utan förutsägbarhet är oerhört fint översatt av Anna Gustafsson Chen. Jag vet inte vad som är dröm och verklighet, till skillnad från när jag läste Rapport om Adam, stör det mig här inte alls. Tvärtom, här är gåtfullheten en välsmakande krydda.

”Han hade fått mig att inse det enkla faktum att vi inte är bundna till den här världen, vi är på jakt efter den.”

Bäst som jag sitter där i mitt ljuvliga rus blir jag glasklar och iskall. Jag läser orden: ”jag hade faktiskt aldrig lärt känna Bai Yu. Mina intryck av honom var inget mer än en projektion av mig själv” och får en mycket obehaglig insikt. Jag har kanske inte heller lärt känna människor, tänk om jag använt dem som projektionsytor för mig själv. Åh hjälp! Var är nu svamparna när man behöver dem? Ge mig svamp!

2 kommentarer

    • Hannajuli 4, 2024 kl. 9:19 f m
    • Svara

    Dina recensioner alltså! Älskar dem! Drabbas av densamma insikt som du nämner i slutet. Ve och fasa. Boken måste läsas pronto!

      • Ninajuli 4, 2024 kl. 10:27 f m
        Författare
      • Svara

      Tack och vad fint ändå, att vi är flera.

Lämna ett svar