Uppväxtskildring om Einar i Stockholmsförorten Midsommarkransen på 40-50-talen. (Åtminstone den delen sammanfaller med författaren själv.) Barndomen kantas av fattigdom, missbruk, våld, psykisk ohälsa och giftig maskulinitet. Hans pappa är alkoholist och våldsam. Modersporträtt är snyggt utformat. Mamma Anna är en stark kvinna som kämpar för att hålla ihop sin familj, men hon är långt ifrån perfekt. Hon har en läshunger som smittar av sig på Einar. Systern Eva känner jag mycket för.
En eländig proletärroman berättad med distans utan smetig sentimentalitet eller offerkofta. Explicita beskrivningar av våld, förnedring och mobbing. Det är nästan att jag känner att författaren använt lite magstarka beskrivningar stundtals. Men ibland är det ju så att när en författare skriver om något självupplevt har läsarna svårt att tro att det är sant. Verkligheten överträffar dikten.
Det här är intressant, spännande, välskrivet och berörande. Jag gillar berättarjagets lättsamma inställning till verkligheten. Här hyllas litteratur och bibliotek på ett fint sätt.
”Jag hatar Barnavårdsnämnden Jag hatar kärringjäveln Jag hatar gubbjäveln Jag hatar tjejjäveln Jag hatar alla Jag älskar att hata”
”När man gräver djupt i våldets ursprung hittar man rädsla.”
”En underdånighet som gav en lust att vara elak.”
Bra uppläst av Torsten Wahlund.
Huset vid flon är del ett i en trilogi. Den Augustnominerades 1997.
Länkar till resten av böckerna i serien: del 2, del 3, del 4.
Jag känner till Eksvärds historia, att hon varit utsatt för pedofili och jag tycker hon förtjänar en stor eloge för att hon försöker sprida kunskap om ämnet med syfte att hjälpa barn. Jag hoppas verkligen att tre ska bli noll kan göra skillnad. Med det sagt måste jag tyvärr meddela att den här boken föll varken mig eller min nioåring i smaken.
Det handlar om tre syskon i åldern fem till tio. Två tjejer och en kille, en använder teckenspråk, ingen av dem är vita eller har rakt hår. En är retad, den andra vågar inte säga ifrån och den tredje blir inte lyssnad till. Gott så.
Nu till allt det märkliga. Föräldrarna jobbar och håller på med hushållsbestyr (ja pappan också) så de hinner inte lyssna till sina barn när de försöker berätta något. Kanske är jag blind för min privilegierade situation nu, men jag upplever inte detta som ett stort problem idag. Problemet är snarare att få sina barn att vilja berätta. Föräldrar önskar ju knappt något hellre än att få höra hur barnen har det i skolan och med kompisar men barnen är stentrötta på frågor och stirrar hellre in i sina skärmar. Avslutningsvis får vi föräldrar tips på hur vi ska få barnen att berätta, genom att själva berätta våra egna erfarenheter av jobbiga saker. Men hälsningar från en som testat: det fungerar inte. Barnen stirrar fortfarande mycket hellre in i en skärm.
Jag tänker att Eksvärd fortfarande har ganska små barn och därför förhoppningar som ännu inte släckts. Jag hade dem också. Att om jag som förälder gör allt i min makt för att bjuda in barnen till samtal, så kommer de vilja berätta om sina svårigheter för mig. Men glöm det. Vissa barn vill prata med sina föräldrar, andra vill det inte. Den här boken kommer förmodligen inte att kunna förändra det. Det är vad jag tror.
Syskonen känner sig alla tre svikna av sina föräldrar och önskar att deras föräldrar ska försvinna. Och hör och häpna! Då händer nämligen just det. Lärdom till barnen: dina tankar kan vara farliga. Om du tänker knäppa tvångstankar kan de slå in. Alltså precis tvärtemot hur det är och vad jag vill lära mina barn. Tankar är inte farliga. Det finns inget sådant som magiska tankar. Du får tänka att du hatar mamma och att du vill att hon ska försvinna, det gör inget, det är bara tankar i affekt. Tankar kommer och går och de påverkar inte verkligheten. Släpp tankarna fria! I och för sig ledde ju läsningen av denna märklighet att jag och mitt barn fick en pratstund kring detta.
I samma stund som barnens föräldrar försvinner hamnar barnen i en skitkonstig skog med konstiga djur. Det är tänkt som något slags spännande äventyr förklätt till KBT, tror jag. Barnen utsätts för sina rädslor och lyckas gå emot dem. Trollkarlen Tyst skickar ut ”tystnadsmoln” som skingrar sig först när barnen säger orden ”lyssna på mig”.
Det är tyvärr varken spännande eller magiskt, bara väldigt märkligt och alltför tydligt sedelärande. Jag ser framför mig att Eksvärd tänkte något i stil med, hur svårt kan det vara att skriva en barnbok. Det är väl bara att smälla ihop en saga med en trollkarl, barn älskar sånt. Kastar jag in några magiska nycklar och färgglada bilder, så är jag i land.
Läs gärna innan du tänker, men kanske inte just den här boken.
Bokjaget skriver brev till sin älskade och dessa brev byter av varandra i en lång rad. Varvade med några vackra dikter. De träffas bara på torsdagar, han och hon, och all övrig tid går åt till att minnas, längta och hoppas. Det handlar om att vara älskarinna, en genväg till tvåsamhet. Ett försök att både äta kakan och ha den kvar, kan jag tycka. Det är är riktigt klibbigt faktiskt. Ingen känsla är för obetydlig att inte skriva om. ”Nej men Kerstin” säger jag högt. Det är lite för mycket. Hon vet det, och hon tar på sig det. Hon ber ingen annan att ta ansvar för hennes känslor. Skyller inte något på någon. Det där med att vara för mycket har väl alla upplevt, men att skriva om det för offentligheten. Det ni!
Den förrädiska kärleken. Den berusande, upphetsande, himlastormande kärleken, som drabbar henne som en lottovinst. Kär lek mer är något annat. Äntligen får hon uppleva stunder av lycka utan ångest.
”Jag känner mig som en äldre dam (är en äldre dam) som ställt in sig på, att leva resten av sitt liv under anspråkslösa former, med små utgifter och ödmjuka behov. Och så plötsligt, helt oväntat, får hon ärva en stor förmögenhet eller hon får 13 rätt på tipset.”
Vi får aldrig läsa den ende partens brev. Men vi förstår att kärleken är ömsesidig. Åtminstone till en början. Hon gråter, skrattar, ylar mot månen, hon frossar i torsdagsmannen. Men hon vet samtidigt att han måste vara hemlig och förbjuden för att denna lust ska hållas vid liv. Ett familjeliv skulle förstöra magin.
Det är inte lika intressant att läsa om lycklig kärlek som om obesvarad. Men på vilket sätt Thorvall lägger ut orden tröttnar jag visst ändå aldrig. Hon lyckas komprimera det allra största i bara en mening.
Sen blir det olyckligt ändå. En kamp mellan rationalitet och förnuft, där kropp och känsla styr skeppet, eller molekylerna som hon namnger det. Hur gör man för att få slut på kärleken då? Ingen vet.
”Å, jag skulle vilja sluta leva medan du håller om mig. Så att jag säkert var levande, när jag dog.”
Märta Tikkanen är en av mina favoritförfattare. När Kerstin Thorvalls bibliografi är genomläst ska jag ta mig an Tikkanens.
Arnaía handlar om att genomleva obesvarad kärlek. Det utgår från den klassiska myten om Penelope/Arnaía, dotter till Ikarios och Periboia. Men här kan man mellan raderna läsa mycket om livet som jag känner det. Det här är dock lyrik, och det är inte min favoritgenre. Bitvis gnistrar det dock till.
”De känner mej inte, ingen av dem känner mej. Det är bara myten de ser. Den skymmer mej helt. Tillochmed mitt namn är borta.”
”Utsätt dej Ja du kommer snart att våga du kommer snart inte att våga låta bli”
”Sparkar man i en skithög, nog fan hoppar det fram en snickare.” Men en murare, det var något annat. Det menade i alla fall murarn Leif Karlsson (1948-2009) som gjorde sig ett känt namn på Gotland med hjälp av sin yrkesskicklighet och personlighet.
Berättelsen om Murar Karlsson, Gotland och Friheten är en del anekdoter och en del livsfilosofi. Precis som murarn lockade fram människors egna drömmar om att våga frihet, gör nu detta minnesverk hos läsaren. Frihetspatos, vänner, kvinnor, stenen och sponken går som en röd tråd genom hans liv. Tillsammans med buddistisk mentalitet om att det är själva resan som bör uppta ens fokus, inte målet. Det implicerar dock att man saknar förankring. Fri från det materiella, utan personnummer, var han alltid på väg. En gotländsk Dionysos som levde efter devisen lördag-hela-veckan. Men det som gör oss levande kan i långa loppet döda oss.
Sällan har jag väl knappast läst om en mer carpande människa än murarn, och ändå nämns inte carpe diem en enda gång (tack och lov). De går under benämningen Frihetens folk, de vagabonder, bohemer, bönder, konstnärer, fiskare, musiker och hantverkare som på 70-80-talen levde långt från konventionella normer. Men frihetens män, hade nog passar bättre som samlingsnamn. För det var just män det handlade om. Någon skulle ju ta hand om barnen. En motsvarande kvinnlig vivör som drack och pratade för mycket har väl ännu inte hyllats i en bok liknande denna. Jag väntar spänt.
Wilhelm Östberg är dock inte sen att påpeka baksidorna. Han anstränger sig med gott resultat, för att återge en rättvis bild. Fram träder en komplex människa, ett mycket intressant personporträtt. Författaren påminner oss om det faktum att minnet kan luras och verka selektivt. Han skriver med låg modalitet, lämnar öppet för att saker och ting också kan ha varit på andra sätt. Sanningen om vad som faktiskt hände och uttalades, är heller inte det primära. Det är tankarna, känslorna och livsfilosofin som murarn förmedlade.
Jag har börjat utveckla en allergi mot bilder. Från att ha haft foto som ett stort intresse har jag inte bara tappat intresset, utan snarast utvecklat en aversion mot tillrättalagda bilder. Jag har antagligen fått en överdos. Därför var det skönt att vila ögonen på foton av verklighetens folk. Bilderna är kanske retuscherade men de visar gamla människor och gamla byggnader. Rufsiga frisyrer, rynkiga ansikten, urtvättade kläder och slitna skor. Foton där folk blundar, där skärpan hamnat fel och där halva motivet hamnat utanför bild. Det är till stor del Calle Ahlströms förtjänst.
Storyn är dessvärre predestinerad till ett olyckligt slut. Det är sorgligt att murarn aldrig fick vara del i en familj som värmde sig kring de öppna spisar han själv murat. Om han hade vetat vad det innebar kanske han hade föredragit det? Eller inte? Vill man leva som Haydn eller ostronet? Utilitaristen torde svara att ett långt liv med lågintensiv tillfredställelse är att föredra framför ett kortare med toppar av intensiv lycka. Klart är att murarn valde det senare.
Läs gärna den här underbara lilla boken! Det skriver jag inte bara för att jag är gotlänning.
Aj och fi fan för det här alltså. Psykiskt sjuk mamma som inte bara underlåter sitt barn, hon är också elak. Modigt och stort av Marie Tillman att berätta om det här. Hon gör det på ett bra sätt i bild och text. Alla mammor är inte bra mammor. Därför behöver också alla typer av mammor representeras i konsten. Inte minst eftersom dessa har barn med mer eller mindre trasiga historier.
Jag blir otroligt berörd av de olika fragmentariska berättelser om Mia och hennes mamma. Middagen hos vänner är värst. Det gör fysiskt ont att läsa.
När man har läst En trasig historia förstår man ju bakgrunden till den här.
Det här är alltså andra boken i en trilogi om Kerstin. Jag och nioåringen gillade ettan, och vi älskade den här. Kerstin är kanske den mest realistiska barnbokskaraktär jag stött på. Genom Kerstins blick minns jag hur det var att vara barn. Det var nämligen precis så. När ens mamma hade en ny frisyr, (eller tog av sig glasögonen) så var det inte samma mamma. Man ba: nej, ge tillbaka min riktiga mamma. Man var både snäll och rolig, blyg och modig och ofta framstod man nog som tjurig när det var något som kändes orätt. Ibland gjorde man saker man inte fick, ibland blev det fel. Men bara man berättar, säger förlåt och ställer till är rätta så gör det ingenting. Som barn får man göra fel, det ingår liksom i paketet av att prova sig fram. Jag tycker typ att barn SKA göra fel. Passa på liksom. Och jag älskar att Hedlund låter Kerstin göra det.
I den första boken handlade det om självvald ensamhet, gränser mellan sanning och lögn. Den här bokens tema berör också lögner, om hur man ska förstå vuxna, och hur vuxnas beteenden påverkar barn. Det är allvarliga saker men skrivet med en lätthet och humor som passar perfekt.
Men hallå Hanna Nordenhök, vad glad jag är att jag hittade ditt författarskap! En stilist av rang, mycket vackert språk.
Caesaria handlar om ett barns utsatthet. Barns otroliga förmåga att anpassa sig efter rådande miljö. Caesaria lever bland vuxna på en gård. Hon saknar föräldrar. Doktorn utgör navet i narrativet, men är en huvudperson som håller sig på avstånd. Honom ser vi genom barnets blick. Via hans texter som han dikterar till flickan får vi en förståelse för vad han håller på med. Han är gynekolog som experimenterar sig fram. Det är riktigt ruggigt.
Här har vi den klassiska beskrivningen av kvinnans kropp som skrämmande, onaturlig, sjuklig vilket mycket väl speglar synen som kunde höra till 1800-talet. Sexualiteten dold men ändå hela tiden närvarande.
Nu ska jag genast skriva upp Asparna på min att-läsa-lista.
Det här är en diktsamling som innehåller: Om jag inte (1972), Till min man, om han kunde läsa (1976), Döda honom! (1978), Om ni hör ett skott… (1979), Percy Wennerfors (1982) och Bekantskap önskas med äldre bildad herre (1983).
Det är svårt att betygsätta och recensera denna som helhet då de olika samlingarna dels har olika stilar, dels är av (enligt mig) varierande kvalitét. Men generellt menar jag att de senare dikterna av Lugn är de bästa. Bekantskap önskas med äldre bildad herre är fulländad, den har jag skrivit om tidigare här. Poesin om låtsaskompisen Percy Wennerfors har också något extra.
I novellen Om ni hör ett skott fokuseras Kurt och Camilla som lever i vad som kanske ser ut som ett konventionellt äktenskap, men som mest av allt vittnar om någon slags falsk idyll. Det liknar inget jag tidigare läst. Genom att belysa vilka faror som finns, och vilka vilka övertramp Camilla och Kurt kanske kommer att göra, skapar Lugn en riktigt otäck känsla. Som i en bön eller besvärjelse. Man känner den hotande katastrofen.
”O nej! I denna borgerligt styrda kommun har ingen blivit mördad på länge.”
”Kurt vill att Camilla ska vifta på svansen. Och Camilla gör vad hon kan för att inte störa Kurt. Kurt är inte arg på Camilla. Han smeker Camilla där han tror att hennes klitoris sitter.”
”Och Camilla får äta nästan så mycket hon vill. Hon får äta så många lugnande tabletter hon vill.”
”Och Kurt har aldrig påstått att han ska slå Camilla sönder och samma under bästa sändningstid.”
Det är mörkt och sorgligt, om ensamhet och tvåsamhet, existentiell ångest, moderskap och psykisk ohälsa. Det är provokativt och utmanande. Jag gillar Lugns ironiska stil. Vissa formuleringar är så slående att jag vill tatuera dem i minnet.
”Så länge man lever är man sina föräldrars visitkort.”
Det här är en pjäs från 1965 om Inger och Jans äktenskap. Inger är journalist och står för familjeförsörjningen. Jan ska vara den som tar hand om barn och hushåll (eftersom han inte lyckas dra in några pengar på sitt skrivande). För detta vinner Jan stor beundran och Inger anses vara en konstig kvinna som väljer bort sina barn. Inger är utarbetad och olycklig vilket hon delar med sin väninna Anja, som tyvärr inte lyckas få henne att må bättre.
Realistisk feelbad om jämställdhet i praktiken och om hur svårt det naturligtvis var på 60-talet, och fortfarande är, eftersom normer och förväntningar ser så olika ut på kvinnor och män. Thorvalls reflektioner är glasklara och självupplevda men förmedlas snäppet bättre i hennes skönlitterära verk tycker jag.
Pjäsen har spelats av bland andra Christina Schollin. Jag skulle gärna se den, men kan tyvärr inte hitta den (om den nu ens finns bandad).
Det här är läsning som en del i mitt projekt att läsa hela Kerstin Thorvalls bibliografi. Jag har nu kommit igenom 28 av hennes totalt 68 verk.
Senaste kommentarer