Det här är en diktsamling som innehåller: Om jag inte (1972), Till min man, om han kunde läsa (1976), Döda honom! (1978), Om ni hör ett skott… (1979), Percy Wennerfors (1982) och Bekantskap önskas med äldre bildad herre (1983).
Det är svårt att betygsätta och recensera denna som helhet då de olika samlingarna dels har olika stilar, dels är av (enligt mig) varierande kvalitét. Men generellt menar jag att de senare dikterna av Lugn är de bästa. Bekantskap önskas med äldre bildad herre är fulländad, den har jag skrivit om tidigare här. Poesin om låtsaskompisen Percy Wennerfors har också något extra.
I novellen Om ni hör ett skott fokuseras Kurt och Camilla som lever i vad som kanske ser ut som ett konventionellt äktenskap, men som mest av allt vittnar om någon slags falsk idyll. Det liknar inget jag tidigare läst. Genom att belysa vilka faror som finns, och vilka vilka övertramp Camilla och Kurt kanske kommer att göra, skapar Lugn en riktigt otäck känsla. Som i en bön eller besvärjelse. Man känner den hotande katastrofen.
”O nej! I denna borgerligt styrda kommun har ingen blivit mördad på länge.”
”Kurt vill att Camilla ska vifta på svansen.
Och Camilla gör vad hon kan för att inte störa Kurt.
Kurt är inte arg på Camilla.
Han smeker Camilla där han tror att hennes klitoris sitter.”
”Och Camilla får äta nästan så mycket hon vill.
Hon får äta så många lugnande tabletter hon vill.”
”Och Kurt har aldrig påstått att han ska slå Camilla
sönder och samma under bästa sändningstid.”
Det är mörkt och sorgligt, om ensamhet och tvåsamhet, existentiell ångest, moderskap och psykisk ohälsa. Det är provokativt och utmanande. Jag gillar Lugns ironiska stil. Vissa formuleringar är så slående att jag vill tatuera dem i minnet.
”Så länge man lever är man sina föräldrars visitkort.”
Senaste kommentarer