I Rummet under golvet – den tredje delen i serien De utsatta – är det Einar och Evas mammas bror som är protagonist. Nils är född i slutet på 1800-talet och uppväxt som fattighjon i Huddinge. Således utspelar sig den här romanen tidigare än de andra två.
Nils och hans syster Emma-Charlotta som hade sin egen plats i rummet under fattigstugan, lovade varandra att alltid hålla ihop. Men när vi kommer in i berättelsen har de inte setts på 25 år och hon vill inte kännas vid honom.
Det är Nils som för talan och han berättar om sitt svåra liv präglat av fattigdom och utanförskap. Han levde som kringresande och hemlös med en romsk kvinna, Magda som han fick barn med.
Boken är oerhört fin i sig själv, jag älskar den poetiska prosan och karaktärerna. Ännu bättre blir det för att jag läst de andra två böckerna med andra protagonister. Nu får jag en glimt av de personer jag känner sedan tidigare från andra blickfång. Emma-Charlotta (mormor) är den som ombesörjer att Einar blir placerad i fosterhem som jag läste om i första delen.
Romanen tar itu med Sveriges historia av tvångssteriliseringar, diskriminering av romer och fattiga. Men också manlighetsnormer, missbruk, klass och psykologin som hör ihop med utanförskap och självförakt. Nils är en man som inte känner sig som/är som andra.
Jag uppskattar hur Johansson leker med identiteter, masker, de olika rollerna en människa kan spela, och vad jaget egentligen är. (Föränderligt!) I dialog återges vad som inte sägs, men vad som kanske tänktes, kunde ha sagts eller ännu hellre vad som förträngts. Modaliteten är låg vilket ger en realistisk känsla. När Nils är i sina minnen är han medveten om dess bedräglighet. Har detta hänt, frågar han sig.
”Världen döljs bakom en mask och hur den egentligen ser ut kan jag aldrig få veta. Varför då inte leva utan att grubbla? Utan att plåga sig med frågor om hur och varför. När svaren ändå alltid är otillräckliga. Det enda jag vet är att mitt liv är ändligt. Men är det inte på grund av den vetskapen jag grubblar?”
Kjell Johanssons tetralogi är – åtminstone i mina flöden – en föga omtalad bokserie, konstigt nog. Huset vid Flon, Sjön utan namn är fantastiska skildringar av vandringen genom livets mysterium. Rummet under golvet är ännu bättre. Torsten Wahlunds uppläsning är också värd en eloge.
Senaste kommentarer