Bokjaget skriver brev till sin älskade och dessa brev byter av varandra i en lång rad. Varvade med några vackra dikter. De träffas bara på torsdagar, han och hon, och all övrig tid går åt till att minnas, längta och hoppas. Det handlar om att vara älskarinna, en genväg till tvåsamhet. Ett försök att både äta kakan och ha den kvar, kan jag tycka. Det är är riktigt klibbigt faktiskt. Ingen känsla är för obetydlig att inte skriva om. ”Nej men Kerstin” säger jag högt. Det är lite för mycket. Hon vet det, och hon tar på sig det. Hon ber ingen annan att ta ansvar för hennes känslor. Skyller inte något på någon. Det där med att vara för mycket har väl alla upplevt, men att skriva om det för offentligheten. Det ni!
Den förrädiska kärleken. Den berusande, upphetsande, himlastormande kärleken, som drabbar henne som en lottovinst. Kär lek mer är något annat. Äntligen får hon uppleva stunder av lycka utan ångest.
”Jag känner mig som en äldre dam (är en äldre dam) som ställt in sig på, att leva resten av sitt liv under anspråkslösa former, med små utgifter och ödmjuka behov. Och så plötsligt, helt oväntat, får hon ärva en stor förmögenhet eller hon får 13 rätt på tipset.”
Vi får aldrig läsa den ende partens brev. Men vi förstår att kärleken är ömsesidig. Åtminstone till en början. Hon gråter, skrattar, ylar mot månen, hon frossar i torsdagsmannen. Men hon vet samtidigt att han måste vara hemlig och förbjuden för att denna lust ska hållas vid liv. Ett familjeliv skulle förstöra magin.
Det är inte lika intressant att läsa om lycklig kärlek som om obesvarad. Men på vilket sätt Thorvall lägger ut orden tröttnar jag visst ändå aldrig. Hon lyckas komprimera det allra största i bara en mening.
Sen blir det olyckligt ändå. En kamp mellan rationalitet och förnuft, där kropp och känsla styr skeppet, eller molekylerna som hon namnger det. Hur gör man för att få slut på kärleken då? Ingen vet.
”Å, jag skulle vilja sluta leva medan du håller om mig. Så att jag säkert var levande, när jag dog.”
Senaste kommentarer