Men åh! Är det du, Kristofer Folkhammar? Är du min själsfrände? Eller är du bara fruktansvärt bra på att förstå och beskriva hur människor kan känna?
”Det var så typiskt mig att låta en vilja till respekt slå över i passivitet.” (Mig med.)
Jag har inte läst något av honom tidigare, men nu vill jag läsa allt han skrivit.
”Att skriva är att omsluta ensamhet och en längtan efter att ingå.” (Att läsa också kanske.)
Är det barnen, baby? är en ömsint historia om bögars villkorade liv och relationer, om att bli förälder, om kärlekens beskaffenhet. Folkhammar berättar om någon som ”lyckats omvandla det homosexuella begäret från skam till njutning. Från sår till känslighet. Från mobbing till gemenskap”. Det är en brevroman där jaget skriver till en vän, ett du. Det är mycket intimt med känslor i fokus. Jag älskar det! Dessutom är den poetiska prosan helt underbar.
”När vi kom tillbaka till Malmö frågade en vän hur vi haft det. Julia rablade museer, en restaurang i Neukölln hon gillat, något om hur vädret varit. Jag berättade om hur trött respektive hur pigg jag hade varit, att vi inte varit helt i sync men att vi är så pass avslappnade med varandra att det inte gör något om vi emellanåt delar upp oss.”
Det finns så många passager i den här som jag vill minnas, och citera här. Men det blir alltför många. Den här boken borde jag inte lånat på bibblan, det här är en bok att äga. Läsa igen. Bläddra och slå upp i.
”Jag har hört många människor med generell ångestproblematik uttrycka sig så, hur det att få barn fick dem att sluta vara så upptagna av sina egna känsloliv. På sätt och vis har jag känt igen mig i det.” (Jag med.)
(Andra boken i rad där filmen Moonlight nämns. Måste se den.)
”Kärlek till ett litet barn är ett hantverk. Hygien och rutiner, som hela tiden måste förskjutas och göras om. Ett arbete som tar tid och energi i anspråk. Sandra [bebisen] överlever inte för att jag sitter och är kärleksfull.”
Flicka, kvinna, annan är som en novellsamling snyggt sammanflätad till en roman. 12 olika kvinnor (varav en transperson) står som protagonister i varsitt kapitel. De kommer alla ur den afrikanska diasporan men de tillhör olika generationer både åldersmässigt och som invandrare. Den nutida scenen är England. Fördelarna med många olika protagonister är att läsaren får träffa flera olika intressanta och i och för sig komplexa karaktärer, hur de och deras livsvillkor relaterar till varandra och att vi också får ta del av andras utifrånblickar på dem. Nackdelen är att mötena blir aningens forcerade. Det avgörande och mest storslagna i deras liv avhandlas, vardagsrealismen ryms inte. Jag saknar att känna starka känslor, komma nära och karaktärsutveckling.
Den börjar starkt med revolutionära lesbiska kvinnor vars mål är att leva som slampor. Men sen dalar mitt intresse successivt för att mot slutet vara väldigt svalt faktiskt.
Det jag har mest problem med är att texten är i för hög grad sedelärande. Författarens tycks sträva efter samma position som romanens första protagonist Amma som likt en ”överprästinna i Samhällsförändringarnas kapell predikar från Den politiska osynlighetens predikstol för De marginaliserade och redan omvändas församling”. Vi får lektioner i hur det är att vara svart i England, om rasifiering, feminism och vad vi bör tänka om transfrågan. Viktiga ämnen, och för all del delar jag författarens åsikter, men det kräver stor finess att kunna väva in informationen i en spännande dieges. Jag tycker nog att författaren lyckas sådär. Hon är lite för konstaterande gällande vad som är rätt och fel. Inga luckor för läsaren att fylla i själv så att säga.
Språkligt helt ok, punktering saknas, inget att klaga på men heller inget himlastormande.
Jag gillade framförallt läraren Shirley/mrs King (kallad Fuckface av eleverna). Hon kommer som nyutexaminerad på 1980-talet med höga ambitioner att hjälpa de eleverna som behöver det bäst, att motverka ojämlikhet. Sen kommer styrdokumenten, grupperna ökar i storlek, mängder med formulär för lärarna att fylla i, digitaliseringen, de alldeles för många mötena och sen Thatcher, friskolorna och där någonstans är vi inne på 2000-taket och hon hatar sitt jobb och många av eleverna. De elever som möter henne som luttrad, bitter och barsk förstår ju inte hennes historia.
På ett ställe lyckas författaren plita ner en bra sammanfattning vad som är mina bästa råd: att bli en person med kunskaper, inte bara åsikter. Studera nu och skörda fördelarna resten av livet. Sök en partner som behandlar dig som en jämlike, som är ansvarsfull och har en försörjningsplan, som inte dricker för mycket, är rök- och drogfri, och som inte spelar om pengar. En som inte tror på att ta risker.
Plus för mångsidiga skildringar av lesbiska relationer. Minus för de sista två kapitlen där säcken på ett föga realistiskt sätt knyts ihop.
Jag har läst den här boken som en del av #augustprisprojektet, som också Kicki och Mösstanten deltar i, vilket innebär att läsa alla Augustprisade böcker i kategorin skönlitteratur. Det är totalt 32 stycken. De 23 jag läst hittills har hållit en otrolig hög kvalitét.
Dock är Den vidunderliga kärlekens historia (2002) den första som jag inte älskat. Genren kärleksroman, som utspelar sig på 1800-talet, med hög abstraktionsgrad, enormt ordrik med långa adjektivapäckade meningar och dess råhet faller mig inte i smaken.
En slags mix av Skönheten och odjuret, Dvärgen och Frankensteins monster är det. Jag får känslan av att ha läst det här förut. Och kan inte låta bli att fundera på hur en berättelse om en missbildad ful kvinna som trånar efter en oerhört vacker man skulle te sig.
Den börjar dock väldigt starkt. Hercule Barefuss föds samma natt som Henriette Vogel, deras båda mammor var prostituerade. Hercule är missbildad, dövstum och han kan läsa tankar/förflytta sitt medvetande in i andra varelser. Han älskar den vackra Henriette, som naturligtvis är storslagen och välskapt helt igenom. De kommer ifrån varandra och Barefuss söker efter Henriette samtidigt som han utstår stor grymhet. Men historien som utlovas handla om kärlek tycks mest fokusera hämnd. Efter ungefär 100 sidor har jag tröttnat på brutaliteten och det bombastiska språket. Demoner, osynliga och enögda eggar mig föga. Karaktärerna är stumma och jag känner ingen längtan efter att få veta hur det slutar.
Inslagen av religion, vetenskap och filosofi uppskattar jag mest. De bibliska allusionerna är av godo. Barefuss kan möjligen liknas vid Jesus. En annan bra sak är att teckenspråket får ta plats. Men de absurda inslagen ökar tyvärr vartefter diegesen närmar sig sitt slut.
Vänta på vind vann Augustpris i kategorin Barn & ungdom 2019. Såklart gjorde den det!
Jag skulle vilja påstå att det här är en perfekt bok som innehåller allt jag kan önska presenterat på ett närmast genialt sätt. Dramaturgin, karaktärerna, miljöbeskrivningarna, det lilla mänskliga livet i förhållande till det stora världsliga. Kroons inlevelseförmåga möjliggör ett språk som når hela vägen in i läsaren. Paradoxalt nog eftersom det handlar om svårigheten att klä tankar i ord. Det är poetiskt och vackert, charmigt och stämningsfullt.
Vinga är vår protagonist som befinner sig i stormens öga. Hon håller på att växa ur barndomen, hennes föräldrar är mitt i en skilsmässa och hon ska börja i en ny skola. Men nu är det sommarlov och det spenderar Vinga tillsammans med sin morfar på en ö omringad av det spännande havet. Vinga har ingen bästis, hon opererar inte på samma våglängd som de normstyrda klasskompisarna, men av sin morfar känner hon sig förstådd. På ön möter hon den jämnåriga Rut som eggar Vinga nästan lika mycket som ensamheten och havet.
Den där fantastiska morfadern får mig att fälla en tår. Jag är djupt betagen av mor/farföräldrar som har starka relationer till sina barnbarn. Kanske är det så att dessa relationer kommer ur bristande närhet mellan förälder och barn? Som en plan B.
Det här är en sådan vacker hyllning till naturen – havet, fåglarna och vinden. Till det praktiska arbetet, att ha något för händer. Till arbetaren som utan akademisk skolning men med stor praktisk erfarenhet besitter all klokhet man behöver. Till den tysta inåtvända personen som har ett vindlande eldorado på insidan. Samt till det kompetenta barnet, som exempelvis vet att det inte är hennes fel att föräldrarna skiljer sig.
Hur kan man tackla förändringens vindar, den skrämmande urladdningen som alltid kommer tillslut? Åskan och stormen som kommer efter värmeböljan, uppbrottet som kanske kommer efter grälet, eller att sommaren är slut och man ska börja i nya skolan. Vissa menar att väntan är värre än när det jobbiga faktiskt händer. Snacka om att människans medvetande kan straffa sig.
När livet är tryggt kan tanken på det till synes eviga havet och himlen te sig skrämmande. Men när ens trygga vardag är i gungning kan oändliga vidder ge tröst. Så är det för Vinga.
Extra plus får Kroon för att han lyfter problemet med vuxna som pratar bebisspråk med stora barn. Och svordomarna.
Jag blev så till mig över den här läsupplevelsen att jag fick lust att bjuda på en bonusbild på min egen favoritö; Lillgraut.
Per Jensen är professor i etnologi, och han har ett sätt att uttrycka sig som jag faller pladask för; Ödmjukt, med reservationer och medvetenhet om allt vi inte vet. Dessutom verkar han vara en typ av hundägare (om det nu finns olika typer) som jag gillar. Det är inte så jäkla noga med lydnad alltid, han har hunden i sängen och tycker det är spännande att iaktta hundens ursprungliga beteenden.
Det här är en bok som i första hand avhandlar den forskning som finns kring hundars beteenden. Bara i små inslag nämner författaren sina egna erfarenheter. Det lyser ändå väldigt väl igenom vilken kärlek och glädje han finner i samvaron med hundar, vilket smittar av sig på läsaren. Om jag hade läst den här boken innan jag hade hund hade jag nog velat skaffa mig en. Nu har jag en valp (Sonja) på fyra månader och är redan kär och förtrollad.
Boken är indelad i fjorton kapitel som går igenom hunden från spermie till dess död samt vad det innebär att äga en hund, olika raser samt problem som kan uppstå. Eftersom jag inte längre är helt novis åtminstone när det kommer till teoretiska kunskaper kring hundar var det väl inte så jättemycket nytt för mig.
Jag lärde mig att överge den gamla mytomspunna idén att hundar ska veta vem som är överhuvudet och att de kommer att försöka klättra i rang om man inte sätter dem på plats. Jag fick lust att aktivera mig och Sonja efter att ha läst om Jensens presentation av rallylydnad och så fick jag tips på fler övningar att göra med valpen.
Det här är en perfekt första-bok för den nyblivna hundägaren.
Den här lilla boken har tjugo år på nacken, men den har tyvärr inte alls mist sin relevans. Bäst vore nog om jag läst den då, när jag själv var 21. Då hade den stackars huvudpersonen, som i panik över att inte veta vad hon ska arbeta med drar på sig en depression, kanske kunnat lätta min egen ångest. Inte för att jag trodde att jag var helt ensam om att mest ängslas över att ha ”hela livet” framför mig. Men igenkänningslitteratur är alltid av godo. Dranger lyckas med precision formulera problematiken och känslorna den ger upphov till. Att säga farväl till sina snorhöga förväntningar, mål och ambitioner kan vara ett sätt att ta sig ur. Jag bara valde en utbildning på måfå tillslut, så kan man också göra.
Att söka efter någon slags identitet, halvt duka under av prestationsångest och ständigt nedvärdera sig själv är vad fröken Märkvärdig håller på med och unga Nina känner igen sig. Att läsa den här boken var som bläddra bakåt i min egen historia, (bortsett från krävande föräldrar och illustrationsambitioner). Jag har en känsla av att vårt meritokratiska, nyliberala samhälle där man ska marknadsföra sig själv spinner vidare i fel riktning vilket gör att kraven på dagens unga är ännu högre idag än för tjugo år sedan. Efter gymnasiet räknade jag iskallt med arbetslöshet, men kunde i alla fall hitta boende. Idag står unga som saknar kontakter utan både arbete och bostad. Hepp!
Det finns säkerligen många (nyare) böcker på det här temat, men jag tycker ändå att alla tjugoåringar ska läsa den här. Eller varför inte se filmen.
Den passus som avhandlar hur föga troligt det är att psykologen kan lösa problemet gillade jag extra mycket.
Påminnelsen om att identitetssökande är ett problem för priviligierade, är viktig!
Augustprisade Skraplotter är tredje och sista delen av Kerstin Ekmans fantastiska berättelse om Hillevi (del ett),Myrten (del två), Risten/Kristin (alla delar) och Ingefrid (del tre). Kristin är mellangenerationen och det berättarjag som följer genom hela trilogin. Historien börjar med Hillevi på 1800-talet vid Svartvattnet i Jämtland och det är också där vi slutar, men nu i del tre har vi kommit fram till modernare tider och globaliseringen har tagit fart. Plötsligt är Europa och Indien platser som man faktiskt kan ta sig till.
Ingefrid, Myrtens bortadopterade dotter, är protagonist i en av berättelserna i Skraplotter. Hon är präst och har växt upp i Stockholm men när Myrten dör ärver hon mark och fastigheter i Jämtland varför hon åker dit. Hon har en son som är adopterad från Indien. På ett komplext och tankeväckande sätt lyfter Ekman spörsmål om biologisk tillhörighet och adoptionens olika sidor. Det inre sökandet som människan håller på med inkluderar biologi, relationer, konst, natur med mera. Ingefrid med erfarenheter från storstaden förändras när hon möter landsbygdens människor och leverne. Det är väldigt intressant och spännande att följa hennes tankegångar kring bland annat gudstro, tidens gång och psykologi:
”Ibland tyckte jag att man kunde bli så… ja att man kunde använda den där psykologin till att utöva makt. […] Man kunde manipulera helt enkelt. Så här, man får en fråga som gäller mycket, någonting alldeles avgörande för den som frågar. Man upprepar frågan, nästan ordagrant, fast med en liten liten manipulering. Är det så du frågar, säger man. Och så tystnar det igen. […] Och i den avgrunden, i den hemska tystnaden försöker den där människan hålla sig flytande. Inte gå under av alla självförebråelser, all skuld. Av skammen. Av allting hon inte orkar. Framför en människa som egentligen bara ska ge henne hjälp.”
Även Risten/Kristin – som nu har blivit gammal – har varit fosterbarn. Hon har samiskt påbrå och tack vare henne får vi höra om hur samerna blev/blir rasifierade och förtryckta. Här får vi andra sidans åsikter om rättigheten att skjuta varg jämfört med PO Enqvists.
På ett väldigt elegant sätt binder Ekman ihop säcken kring temat om att föda fram liv och livets gång genom att låta fåren ge nytt liv med hjälp av Myrtens dotter på på samma gång som Risten allt mer förlorar sitt liv. Och som hon skriver Ekman! Hon gestaltar, bygger komplexa karaktärer, väver in historia och lyckas skildra de värdsliga livens villkor med bravur. Hela tiden med en poetisk och vacker prosa. Bitvis också med humor. Jag vill varmt rekommendera denna trilogi, låt dig icke avskräckas av att den kan kännas rörig från början. Det ger sig!
”Att kalla en historia för en sann historia är en förolämpning mot såväl konsten som sanningen.”
Vladimir Nabokov slog igenom brett 1955 med den oerhört omtalade (och av mig älskade) romanen Lolita. Sju år senare publicerade han Blek låga, som jag vill påstå står i relation till den tidigare (eller snarare hur han behandlats på grund av den, uteblivet Nobelpris exempelvis). När jag nu skriver att Blek låga är ett skönlitterärt verk, är jag redan på väg att avslöja för mycket. Jag rekommenderar både Lolita och Blek låga till läsare som uppskattar metafenomen, krävande läsning, att klura och diskutera infallsvinklar, berättarnivåer, opålitliga berättare och andra litteraturvetenskapliga grepp. Ni ska nog inte läsa den här recensionen, för jag kommer att avslöja för mycket. För er andra som redan har läst eller som vill ha nycklar till Blek låga, kanske min text kan vara till någon nytta.
Då ska vi se. Nu gäller det behålla koncentrationen! Blek låga är titeln på Nabokovs bok. Blek låga är också titeln på en dikt som det här verket handlar om. Dikten är skriven av John Shade (fiktiv karaktär). Nabokovs bok inleds med ett förord, som presenterar dikten Blek låga. Förordet är inte skrivet av Nabokov utan av en fiktiv karaktär vid namn Charles Kinbote. Själva dikten som består av 999 rader indelade i fyra sånger, upptar bara ett femtiotal sidor. Resterande utgörs av Kinbotes förord, kommentarer och register.
Läsaren får alltså fundera på: vad menade Shade när han skrev sin dikt? Och, vad menar Kinbote när han skriver om Shade? Och, vad menar Nabokov när han diktar upp dessa två? Samt, hur dog Shade? Trots att Nabokov varnar läsaren för att tolka gör jag självklart det ändå. Min tolkning är att hela rasket givetvis handlar om Nabokov själv. Det han har behov av att få ur sig efter all denna dumhet han bemötts av.
Redan i Kinbotes förord får vi veta att Shade är död och att Kinbote otillåten har lagt beslag på Shades dikt Blek låga som han ger ut. Han är delvis på grund av detta osams med Shades änka. Kinbote framstår omedelbart som en osympatisk och skruvad person. Ganska snart har jag också dömt ut honom som författare. Han utger sig för att bombsäkert veta saker som han inte rimligtvis kan vara säker på. Han talar emot sig själv. Han tycks ha slarvat igenom både sin egen text och dikten som han senare kommenterar. Shades änka beskriver Kibote som en monstruösa parasit på ett snille, en fästing stor som en elefant, en spyfluga i kingsize.
Här har nu ett av verkets teman presenterats för oss: läsvåld. Läsare som feltolkar och/eller saknar kunskap och därför missförstår verkets innebörd. Översättare och förläggare som gör våld på författares texter. Kritiker som dömer ut böcker, kanske till och med utan att ha läst dem. Hur många har inte ”hört” om Lolita men inte läst den för att den ”verkar så snuskig”? Jag var själv en av dessa innan jag läste den. Nabokov lägger ut fällor för sina läsare som jag och många med mig tycks gå i dem. Imponerande är det att han trots stort motstånd fortsatt att behålla förtroendet för läsarna och vägrar redundans.
Å ena sidan är böcker speglar, du hitta bara det som redan finns i dig själv. (Det ska Lolita-läsaren tänka på!) Å andra sidan förstår jag inte hur man ska kunna läsa en bok utan att tolka och tyda symboler?
Om saker som som upprör honom säger Shade (enligt Kinbote):
”Att inte ha läst den behandlade boken. Att ha läst den som en idiot. Att leta efter symboler i den, till exempel: ’Författaren använder den slående bilden gröna löv eftersom grönt är symbolen för lycka och besvikelse.’ Jag har också för vana att drastiskt sänka en elevs betyg om han använder ’enkel’ och ’ärlig’ i avsikt att berömma – till exempel: ’Shelleys stil är alltid mycket enkel och bra’, eller: ’Yeats är alltid ärlig.’ Sådant är mycket ofta förekommande, och när jag hör en kritiker tala om en författares ärlighet vet jag att antingen kritikern eller författaren är en dumbom.”
En annan röd tråd som Nabokov tycks vurma för är sanningsanspråk. Han skyr enkelhet och ärlighet som endast verkar som illusioner.
”…ett avgörande faktum: att ”verkligheten” för den sanna konsten varken är subjekt eller objekt, eftersom den skapar sin egen speciella verklighet som inte har något att göra med den ordinära ”verklighet” som allmänhetens öga uppfattar.”
Dikten Blek låga är bra (väl översatt också). Den är välskriven, väcker känslor och eftertanke. Den är intressant. Men den utgör som sagt bara en liten del av den här boken.
Tyvärr. För de efterkommande kommentarerna av Kinbote framstår närmast som rappakalja (men förmodligen är det jag som läsare som inte räcker till, som saknar kunskap). På så sätt har den här boken ett knepigt grepp. Dess idé och teman uppskattar jag enormt mycket, men sidorna 69-315 är ingen rolig läsupplevelse eftersom vi redan tidigt förstår premissen. Kinbote är månen som reflekterar solen (Shade) som en blek kopia (låga). Shade men framförallt Kinbote är oväntat rigida karaktär för att vara skapade av Nabokov, kan jag tycka. Den ena är god, den andra är ond, typ. Kinbotes kommentarer handlar främst om den berättelse som han tyckte att Shade skulle skrivit om, Zembla. Den handlar om någon jakt på några jävla kronjuveler och en kung och skit. Föga fängslande.
Kinbote står för hållningen att poeter är hantverkare som man kan beställa jobb av. ”vore jag poet skulle jag…” Han skriver kommentarer i affekt, han ”stämplar en oskyldig människa i ett postumt manifest”. Och han tycks inte ens försöka förstå huvudtexten som han ska kommentera. Han blandar in sig själv konstant, och sin migrän. Inte kan han ta sig till biblioteket heller för att citera korrekt. Vidrig är han och jag skulle aldrig ha läst något av honom om han inte var påhittad av Nabokov.
Återigen låter alltså Nabokov en psykopat vara romanens protagonist. Utan att skriva rakt ut att det är en psykopat vi har att göra med. Det ska läsaren fatta ändå. I Blek låga framgår det kanske lite väl tydligt för min smak.
Ytterligare en fälla jag föll i: ifrågasättandet av varför Nabokov skapar Kinbote homosexuell? Visst kan bögar vara sjuka i huvudet och säkerligen var och ville Nabokov vara före sin tid och låta homosexuella inneha bredare karaktärsdrag än bara hjältar. Men ändå. Väl vågat på den tiden va? Om JAG vore författare skulle jag inte ha gjort Kinbote homosexuell. Haha! Människans dumhet är svårbotad.
Naturligtvis får vi inga enkla svar på slutet heller, eftersom de inte finns. Vem som hittar på, vad är sanningen, vilken var anledningen till Shades död? Han spelar oss ett spratt den ironiska Nabokov.
Att läsa den här boken en gång är som att nosa på den. För att säga att man läst den måste man nog minst ge den en omgång till. Får se om jag orkar med det. Vill helst inte veta av Kinbote något mer.
Kuriosa: Vladimir Nabokovs far dog av ett skott som var menat för en annan.
Den här romanen är närmast att genrebestämma som ett autofiktivt verk, förstår man av det uttömmande förord som författarens dotter har skrivit. De oskiljaktiga är de Beauvoir själv (Sylvie) och hennes barndomsvän Elisabeth som hon förälskar sig i, i diegesen namngiven Andrée. Berättelsen är skriven på femtiotalet men utgavs först dryga sextio år senare då den ansågs för avslöjande och intim. Den innehåller också autentiska foton och brev som de unga flickorna skrev till varandra.
De oskiljaktiga fick mig att tänka på min gamla M vän från gymnasiet. Hon som kom med (för mig) nya idéer och en ny sorts identitet. Hennes autodidaktiska intelligens och förmåga att gå mot strömmen imponerade stort på mig. Likt M har romanens Andrée mycket att streta med. Hennes stora till synes fria familj är djupt troende katoliker men kan ändå tillåtas trotsa auktoriteter. Andra auktoriteter än föräldrarna vill säga.
Det händer i början av 1900-talet. De båda unga, intelligenta och rebelliska flickorna lever i mer eller mindre borgerliga och religiösa familjer. Andrée tvingas förhålla sig till familjens traditioner vilket utgör ett stort lidande, framförallt för henne själv givetvis, men även för Sylvie.
Med de Beauvoirs fantastiska språk och förmåga att skriva fram livets verkliga villkor är det här mycket nöjsam läsning. Och sorglig. Det handlar om unga kvinnor, historia, kärlek, religion, normer, litteratur och filosofi – allt det bästa.
”…i böckerna förklarar folk sin kärlek och sitt hat, de vågar berätta allt som tilldrar sig i deras hjärtan; varför är det helt omöjligt i livet?”
Den här boken tror jag skulle vara en fantastiskt fin start för den som vill ta sig av de Beauvoirs författarskap. Här får vi grunden till varför liberalismen och existentialisten blir hennes politiska och filosofiska ben att stå på.
Det är en emotionellt laddad och spännande relation de har Sylvie och Andrée. Men i längden kanske deras oskiljaktighet hade blivit kvävande? Kanske skulle den livshungriga, impulsiva och emotionellt instabila Andrée dränerat Sylvie tillslut?
Med en mycket stark inledning om hur det är att arbeta på McDonalds börjar den här debuten om klass. Jag slungas tillbaka i tiden då jag själv arbetade i hamburgerrestaurang och kämpade med sega ketchupfläckar och krävande kunder. (Jag mindes plötsligt att vi medvetet serverade mögligt bacon.) Den utspelar sig mestadels i Stockholm, men den unga kvinnliga protagonisten åker också till släkten i Polen och där får vi något att jämföra den svenska arbetsklassen med.
Dalenglitter är som en mix av Beischers Jag ska egentligen inte jobba här och Schunnessons Dagarna dagarna dagarna. Arbetsplatsskildringen är exakt och jakten på pengar ett genomgående tema.
Med en fantastiskt fin gestaltning och utan att skriva läsaren på näsan berör Bendjelloul indirekt viktiga frågor om klass, feminism, hbtq, migration med mera. En politisk bok som inte direkt kommer in på politik. En samtidsskildring med bra tempo och en ömsint ton. Rörliga karaktärer och påtaglig realism. Språket är rappt och vissa av formuleringarna riktigt glittrar.
”Tunnelbanespåret ringlar sig som ett ihoptråcklat sår genom området. På ena sidan ligger Enskede med sina puderfärgade villor, på andra sidan Dalen med sitt gytter av gårdar. Fram till att vi började gymnasiet hade många av oss en ganska vag uppfattning om livet på andra sidan spåret. Den lilla information vi hade byggde på killarnas högljudda fantasier om de blonda tjejer de brukade spana på nere vid tunnelbanan och deras respektive instagramflöde. De bar alla exotiska namn som Märta, Stina och Sigrid och hade som regel långt, blont och blankt hår.”
Jag gillar hur författaren får fram den unga kvinnans ”möjlighet” att använda sexuellt kapital – makt för maktlösa. Hur hon gestaltar mellanförskapet. Mensens närvaro. Att hon synliggör de polska arbetarnas tillvaro och hur arbetsgivarna talar om dem. Och jag älskar slutet.
Senaste kommentarer