Är det barnen, baby? Av Kristofer Folkhammar

Men åh! Är det du, Kristofer Folkhammar? Är du min själsfrände? Eller är du bara fruktansvärt bra på att förstå och beskriva hur människor kan känna?

”Det var så typiskt mig att låta en vilja till respekt slå över i passivitet.” (Mig med.)

Jag har inte läst något av honom tidigare, men nu vill jag läsa allt han skrivit.

Att skriva är att omsluta ensamhet och en längtan efter att ingå.” (Att läsa också kanske.)

Är det barnen, baby? är en ömsint historia om bögars villkorade liv och relationer, om att bli förälder, om kärlekens beskaffenhet. Folkhammar berättar om någon som ”lyckats omvandla det homosexuella begäret från skam till njutning. Från sår till känslighet. Från mobbing till gemenskap”. Det är en brevroman där jaget skriver till en vän, ett du. Det är mycket intimt med känslor i fokus. Jag älskar det! Dessutom är den poetiska prosan helt underbar.

”När vi kom tillbaka till Malmö frågade en vän hur vi haft det. Julia rablade museer, en restaurang i Neukölln hon gillat, något om hur vädret varit. Jag berättade om hur trött respektive hur pigg jag hade varit, att vi inte varit helt i sync men att vi är så pass avslappnade med varandra att det inte gör något om vi emellanåt delar upp oss.”

Det finns så många passager i den här som jag vill minnas, och citera här. Men det blir alltför många. Den här boken borde jag inte lånat på bibblan, det här är en bok att äga. Läsa igen. Bläddra och slå upp i.

”Jag har hört många människor med generell ångestproblematik uttrycka sig så, hur det att få barn fick dem att sluta vara så upptagna av sina egna känsloliv. På sätt och vis har jag känt igen mig i det.” (Jag med.)

(Andra boken i rad där filmen Moonlight nämns. Måste se den.)

”Kärlek till ett litet barn är ett hantverk. Hygien och rutiner, som hela tiden måste förskjutas och göras om. Ett arbete som tar tid och energi i anspråk. Sandra [bebisen] överlever inte för att jag sitter och är kärleksfull.”

2 kommentarer

    • torgustaugusti 5, 2021 kl. 8:47 e m
    • Svara

    Idag har jag lyssnat klart på den, efter din entusiastiska recension. Blev inte lika golvad, men den var bra och intressant, Flera av dina citat la jag också på märke till när jag lyssnade. Fast för min del blev det tvärtom beträffande ångesten. Den gjorde entré med besked, när jag varit pappa ett par år. Och det är väl egentligen det bästa som hänt mig; att ha blivit en lite mer kännande människa.

    • Ninaaugusti 5, 2021 kl. 10:09 e m
      Författare
    • Svara

    ”Och det är väl egentligen det bästa som hänt mig; att ha blivit en lite mer kännande människa.” Så fint! Tack för din kommentar.

Kommentera