aug 05 2021

Antiken av Hanna Johansson

Wow! Vad hände just? Hur kan något så fult bli så vackert? Johanssons sinnliga prosa drabbar mig och jag sträckläser hela boken. Enormt stilsäker och genomarbetad debut. Nära på perfekt.

Hur kan jag skriva om den här romanen utan att avslöja för mycket? (Jag är själv glad att jag inte läste baksidestexten innan.) Relationell makt är ett genomgående tema, menar jag. Hur åldrande förhåller sig till makt. Och längtan. Hur en förtärande längtan efter att vara tillsammans med någon kan innebära att gränsen mellan vad som är rätt och fel, värdigt och ovärdigt negligeras. Kanske handlar det om klass också? Hur förförisk en övre klass kan verka på en undre. Psykologi är ett annat huvudtema.

Jaget i boken intervjuar en äldre konstnär, Helena. Omedelbart blir det intressant hur den ojämlika relationen kan fungera, mellan en som intervjuar och en som bli intervjuad. Helena och jaget inleder en slags relation som sedan utökas med Helenas dotter Olga. Detta triangeldrama utspelar sig i Grekland.

Antikens myter står som fond till berättelsen. Berättarjaget lyckas aldrig koppla ur självmedvetenheten utan ser redan i nuet sitt liv som minnen, berättelser, scener. Dramat är inte heller olikt ett grekiskt antikt. Det är supertjusigt nedtecknat.

”Alla mina kärleksrelationer dittills hade lämnat mig ensammare än innan på ett sätt som var dunkelt för mig. Vid varje nytt uppbrott förlorade sammanhang jag trott mig utgöra en självklar del av. Jag förlorade vänner. Jag hade lätt för att bli förälskad och lätt för att sluta vara det, och jag hade ofta tagit vägar ut ur relationer som människor runtomkring mig, människorna jag trott stod mig nära och förstod mig, verkade betrakta – på ett sätt som fick mig att känna mig ännu mer ensam, fundamentalt ensam, en ensamhet jag aldrig blev fri från – som omoraliska, nästan olagliga. Jag hörde saker om mig själv på omvägar: henne kan man inte lita på. Men jag gjorde aldrig något fel. Jag sökte bara efter kärlek. Jag sökte efter någon som skulle spegla mig. Jag sökte efter någon som skulle uppta mig i sin värld. Jag ville utplåna mig själv, tömmas och fyllas, men fann aldrig vad jag letade efter. Jag var aldrig så intresserad av den andra som jag var av den jag blev i deras ögon. Och när jag upphört att vara någon i deras ögon, eller när jag själv upphört att vilja vara den de såg mig som, återstod ingenting. Ingen ömhet. Jag måste genast hitta någon annan, något annat, en ny version av mig själv. Jag väntade på något ödesdigert. Något som förändrade allt.”

Berättarperspektivet är helt perfekt. Karaktären – en kvinna som är en bra bit äldre än Olga och yngre än Helena – är komplex och motsägelsefull, klok och orättfärdig, kuvad och parasitisk. Oerhört osund och intressant.

Det är för svårt att skriva den här recensionen utan att avslöja handlingen. Alltså, du som inte läst boken men vill göra det (gör det!), sluta läs här.

SPOILERVARNING! SPOILERVARNING!

Jaget är en självbedräglig berättare a la Humbert Humbert, det är en lesbisk pedofil vi har att göra med här. Att vara i hennes sjuka huvud är läskigt och spännande. Det fenomenala är att hon – precis som andra sjuka människor – inte bara är knepig. Jag känner igen mig i flera av hennes tankegångar, vilket förstås gör läsningen än mer obehaglig.

Jag taggar den här boken som feministisk, dels för att den handlar om kvinnor. Men också för att den handlar om en lesbisk förövare. Tänk att vi ändå kommit så långt äntligen, att man kan publicera böcker om lesbiska kriminella utan att kritiken sen lyfter att det är fel med homosexualitet.

aug 05 2021

Kräldjursmemoarer av Silje Ulstein

Silje Ulsteins debut Kräldjursmemoarer är genrebestämd som en psykologisk thriller men lika mycket är det (dessvärre) en kriminalroman. Parallellt följer vi, i korta avsnitt, fem mer eller mindre klassiska protagonister i jag-form: Roe (erfaren, ilsken, ärrad manspolis, enormt klassiskt), Ronja (ung trevlig tjejpolis, väldigt klassiskt), Mariam (vars dotter försvinner, den känner vi till), Liv (som värdesätter sin orm högst av allt, hör inte till vanligheten) och pytonormen Nero (inte klassiskt alls). Deras berättelser utspelar sig i olika tider (mellan 2003-2017) men ringlar samman vartefter. Jag gillar upplägget, läsningen blir aldrig långtråkigt.

Det är bitvis ganska spännande, men känslan som överskuggar de andra är att det känns konstruerat. Jag lyckas inte undkomma tanken på att ”jag läser en bok”. Dock är den välskriven, med en del intressanta inslag men det har allt slunkit med en och annan klyscha. Kvinnohänder är verkligen inte alltid ”spensliga”. Män kan säkert vara ”hårda utanpå och mjuka inuti” men jag är trött på den stereotypen. Det är stundvis en ganska kvinnofientlig stämning som Ulstein framkallar faktiskt och jag har en del att anmärka på hur hon valt att beskriva kvinnorna. En mamma bryr sig mest om sina naglar och en annan är shoppingberoende, en femtioårig kvinna har minikjol och tjocka vita lår, en mamma väljer att tro på och stödja sin svärson framför sin dotter. Det finns flera exempel.

Jag gillar Liv de andra karaktärerna får jag inte riktigt grepp om. De känns stela och lever inte upp för mig. Vi får veta för lite om dem, kan jag tycka. Karaktären Ronja exempelvis tänker bara på försvinnandet och sina kollegor, saker som passar in i diegesen. Mer realistiskt hade det blivit om hon också tänkt på sin mamma någongång eller att hon behöver städa. Ulstein skrapar på ytan gällande mor-dotter-relationer, den delen hade gärna fått ta mer plats. Greppet med ormens perspektiv uppskattar jag inte alls. Jag anar försök till utifrånblick på människan och också filosofiska ansatser i samband Rakotzbrücke, men även det blir endast av flyktig karaktär. Sen finns det en liten kärlekshistoria med här som känns överflödig. Tyvärr var slutet också en besvikelse.

Lärde jag mig något? Nja, att en pytonorm kan bli tio meter. Kommer jag minnas romanen? Nej, troligen inte. Hade jag roligt när jag läste? Ja!

Tack Wahlström & Widstrand för recensionsex!

aug 03 2021

Vem har sagt något om kärlek av Elaf Ali

Högsta betyg till Elaf Ali, journalist, som utifrån egna erfarenheter och kunskaper skriver om hur ett hedersstyrt liv i Sverige kan se ut. 100 000 unga i Sverige eller upp till 20% av ungdomarna i Malmö lever under hedersförtryck, enligt författarens källor. Elaf Ali har skrivit den bok hon själv skulle ha behövt när hon var ung och hoppas att den ska kunna ge stöd till andra i samma situation.

Hon berättar om sin uppväxt och sina erfarenheter av hedersnormer varvat med fakta samt intervjuer med sin pappa om hans agerande. Här finns alltså förövarnas perspektiv representerat. Jag tycker det är fantastiskt bra och att han får uttala sig blir på inget sätt att släta över vad han har utsatt sin dotter för. Att få ta del av förövarens perspektiv ökar däremot möjligheterna att förstå bakomliggande strukturer och hur man ska angripa problemet.

Den läsare som befinner sig i en privilegierad medelklassbubbla kommer uppleva hur den spricker med en smäll. Att läsa Elaf Alis berättelse väcker känslor som påminner om de jag känner när jag läser en arbetarklasskildring från 1900-talets början, men nu handlar det om det moderna Sverige. Elaf Ali växer upp i fattigdom, hon rasifieras och mobbas i skolan. Hon måste tidigt bli vuxen då hon är den i familjen som kan bäst svenska och blir ansvarig för kontakten med myndigheter och därmed försörjningen. Hon kontrolleras, är rädd för sin pappa, kan inte lita på sin mamma och hon lever därför ett mycket begränsat liv.

Föräldrarna som är från Irak, icke religösa och välutbildade, blir enligt författaren mer religiösa och värnar mer om traditionella normer när de kommer till Sverige. För att de saknar sitt hemland, för att de vill behaga släkten och för att det svenska samhället är så liberalt. Pappan hävdar att eftersom det finns separata badtider för flickor och pojkar i Sverige uppfattade han det som att det var helt ok att kontrollera sin dotter. Det tycker jag låter ganska orimligt, men i alla fall. Vad vet väl jag.

Jag tycker det här är en välskriven och lagom lång debut. Avvägningen mellan självbiografi och fakta är av godo. Ali trotsar skammen och delar generöst med sig av personliga erfarenheter utan effektsökeri. För oss som har läst om ämnet tidigare tillförs inte mycket nytt, men historien om hur det faktiskt går att komma ut på andra sidan förtrycket är mycket värd.

aug 02 2021

En vacker dag av Tomas Bannerhed

Om människans litenhet och naturens storhet. Författaren är fågelskådare och delar med sig av sina artkunskaper. Men också en del om författaren själv och hans inte helt enkla förhållningssätt till livet och till sin pappa.

Att läsa sig till naturupplevelser är ju egentligen motsägelsefullt. Det här är ett lyckat försök från Tomas Bannerheds sida att försöka dela sina naturupplevelser med någon annan än fåglarna och insekterna. För mig som föredrar att läsa om naturen framför att vistas i den utan bok, är det en härlig läsupplevelse. Det är fantastiskt med böcker som ger läsaren möjlighet att skörda frukten av en författares skarpa ögon, stora öron och språklycklighet.

”Lockelsen med att vara i naturen: att slippa blicken på sig själv, den som förmedlas via andra, vad jag inbillar mig att de ser hos mig, hur de bedömer mig. Trasten och törnskatan struntar i vem jag är, om jag ser ut som en lodis eller greve, går i pyjamas eller smoking, och därmed gör jag det själv också.”

Raderna fokuserar hur fantastisk naturen är, att djuren och växterna ger upphov till ro och njutning. Det är upplyftande att bli medveten om hur mycket vacker liv och hopp det finns bara precis utanför fönstret. Mellan raderna förnimmer jag dock ett distinkt misantropiskt budskap. Därför är En vacker dag också vemodig läsning, förmodligen för att jag brottas med samma förakt för människan som tillber tillväxtens evangelium.

Våren är min favoritårstid. (Sommaren har blivit för varm.) Fyra månaders svenskt vårrus kan man – enligt författarens utsago – njuta av om man på cykeln följer våren genom lander från söder till norr. Det ska räcka att cykla tre mil om dagen. Görbart ju!

(Tomas Bannerhed har skrivit två av mina favoritböcker: Korparna och Lugnet.)

aug 01 2021

Rummet under golvet (#3) av Kjell Johansson

I Rummet under golvet – den tredje delen i serien De utsatta – är det Einar och Evas mammas bror som är protagonist. Nils är född i slutet på 1800-talet och uppväxt som fattighjon i Huddinge. Således utspelar sig den här romanen tidigare än de andra två.

Nils och hans syster Emma-Charlotta som hade sin egen plats i rummet under fattigstugan, lovade varandra att alltid hålla ihop. Men när vi kommer in i berättelsen har de inte setts på 25 år och hon vill inte kännas vid honom.

Det är Nils som för talan och han berättar om sitt svåra liv präglat av fattigdom och utanförskap. Han levde som kringresande och hemlös med en romsk kvinna, Magda som han fick barn med.

Boken är oerhört fin i sig själv, jag älskar den poetiska prosan och karaktärerna. Ännu bättre blir det för att jag läst de andra två böckerna med andra protagonister. Nu får jag en glimt av de personer jag känner sedan tidigare från andra blickfång. Emma-Charlotta (mormor) är den som ombesörjer att Einar blir placerad i fosterhem som jag läste om i första delen.

Romanen tar itu med Sveriges historia av tvångssteriliseringar, diskriminering av romer och fattiga. Men också manlighetsnormer, missbruk, klass och psykologin som hör ihop med utanförskap och självförakt. Nils är en man som inte känner sig som/är som andra.

Jag uppskattar hur Johansson leker med identiteter, masker, de olika rollerna en människa kan spela, och vad jaget egentligen är. (Föränderligt!) I dialog återges vad som inte sägs, men vad som kanske tänktes, kunde ha sagts eller ännu hellre vad som förträngts. Modaliteten är låg vilket ger en realistisk känsla. När Nils är i sina minnen är han medveten om dess bedräglighet. Har detta hänt, frågar han sig.

”Världen döljs bakom en mask och hur den egentligen ser ut kan jag aldrig få veta. Varför då inte leva utan att grubbla? Utan att plåga sig med frågor om hur och varför. När svaren ändå alltid är otillräckliga. Det enda jag vet är att mitt liv är ändligt. Men är det inte på grund av den vetskapen jag grubblar?”

Kjell Johanssons tetralogi är – åtminstone i mina flöden – en föga omtalad bokserie, konstigt nog. Huset vid Flon, Sjön utan namn är fantastiska skildringar av vandringen genom livets mysterium. Rummet under golvet är ännu bättre. Torsten Wahlunds uppläsning är också värd en eloge.

jul 30 2021

Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki

Mia Kankimäki, 40+ utan man, barn, jobb beger sig iväg på resor i historiska kvinnors spår. Kvinnorna hon tänker på om natten. Under tiden skriver hon drygt 400 förtrollande sidor om sina upplevelser, litteratur, kvinnohistoria och feminism. Nyckelordet är frihet!

”Visst, i bokstavlig mening är upptäcktsresor naturligtvis inte längre möjliga att göra, varenda vrå på hela klotet är redan genomletad, men för mig är upptäcktsresandet mer av en ståndpunkt, min egen personliga mission, ett vidgande av gränserna för min tillvaro som medelålders kvinna.”

Kvinnor jag tänker på om natten inleds med ett äventyr i Tanzania och Kenya, där Karin Blixen uppehöll sig ungefär 100 år tidigare. För läsaren blir det en angenäm mix av reseskildring och litteraturfördjupning. Jag läste Den afrikanska farmen tidigare i år och instämmer i Kankimäkis hyllningar (av Blixens mod!) och kritik (eftersom hon ju ändå var kolonisatör samt sköt mängder med lejon och andra vilda djur). Utan att varken idealisera eller dömma ger Kankimäki en bredare mer mänsklig bild av Blixen. Mycket mycket intressant!

Jag blir omedelbart stormförtjust i den introverta, kloka och roliga Kankimäki. Hur hon fäster blicken vid naturen och kulturen, att hon låter saker få vara komplexa och att hon bjuder på sina egna tillkortakommanden och självtvivel. Hon delar med sig av sådant jag vill veta och hon håller en fin balans mellan fakta och att berätta om sig själv. Hennes brinnande intresse för kultur, historia och konst överförs till mig via hennes sprudlande text.

”Vad kan en kvinna fyrtio plus utan familj göra med sitt liv när hon lämnat ifrån sig sitt hem och sitt arbete?” Denna frågeställning inkluderar ett norm- och samhällskritiskt synsätt och går som en röd tråd genom hela boken. Det tjusiga här är att Kankimäki inte bara teoretiserar kring frihet utan faktiskt också praktiserar den. Hon härmar sina kvinnliga förebilder som på 1800-talet vände ryggen åt normer och hysteridiagnoser, och som inte utan motgångar och bakslag, ändå lyckades uppfinna sig själva på nytt. Det är otroligt inspirerande läsning. Jag får en känsla av att allt går, hoppet finns, det är möjligt att vara fri.

I del två tar Kankimäki itu med upptäcktsresande 1800-talskvinnor; Isabella Bird, Mary Kingsley, Nelly Bly med flera. Och det är rent märkvärdigt spännande. De trotsade all världens motstånd och snäva normer och gav sig i väg i sina långa kjolar och korsetter. De skrattade (kanske) misstycket och dödsfaran i ansiktet, samlade in zoologiskt material och skrev sedan bästsäljande reseskildringar. Jag blir närmast euforisk av att läsa om dessa superhjältar och att få följa med på deras resor.

Sista delen behandlas nattkvinnor av typen konstnärer. Den otroliga Yayoi Kusama! Kankimäki åker till Florens och beundrar konstverk av bland annat Sofonisba Anguissola och Artemesia Gentileschi. Genom sitt feministiska filter silar hon renässansens konsthistoria och levererar den i en lättsmält och högintressant form.

Jag vill aldrig att boken ta slut. Men tyvärr gör den det och det är bara att hoppas på att Kankimäki skriver fler kvinnohistoriska skildringar. Precis som nattkvinnorna är en spruta inspiration rätt in i blodet för Kankimäki är hennes bok för mig. Hon har för mig blivit en nattkvinna.

Tack Wahlström & Widstrand!

jul 28 2021

Otämjbar av Glennon Doyle

Kortrecension: Jag jag jag plattityd jag klyscha jag jag jag jag jag jag jag galenskap jag jag religiöst dravel jag jag jag smetigt jävla tjafs jag jag jag jag jag jag jag jag filantropi jag jag jag osv.

Den svenska versionen av Otämjbar inleds med ett förord av Alexandra Pascalidou. Det drar ner mina förväntningar rejält, (dock inte tillräckligt ska det visa sig). Pascalidou berättar personliga anekdoter i ganska klyschiga ordalag om hur hon kämpat sig fram i uppförsbacke på patriarkatets berg. Inte för att jag vill bagatellisera hennes erfarenheter, jag är bara mätt på den typen av självcentrerade berättelser à la sommarprat.

Efter följer Doyles förutsägbara prolog om en gepard i bur kombinerad med beskäftiga barn. Sen kommer en sliskig kärleksbeskrivning vars normbrytande sort inte kan väga upp beskrivningar som ”drunknade i hennes bottenlösa blå ögon”. Detta följs av berättelsen om hur Doyle började livet som en så pass duktig flicka att hon ”höll andan konstant”. När hon refererar till vad jag antar är välsmakande livsmedel som ”kalorier” är min gräns vida passerad. Och då har jag bara tagit mig igenom en tiondel av boken. Hon fortsätter sen att leta och hitta ”nycklar”, släppa ut sin själ ur buren, ge fingret åt ”spökena”, hitta den kvinna hon var innan världen sa till henne hur hon skulle vara, riva ner för att bygga upp igen osv osv. Lite dravel om Gud och sen om vilken förträfflig förälder hon är till sin dotter som hon kallar familjens profet (ingen press). Mina låga förväntningar var alldeles för höga för detta banala skräp till bok. Plötsligt framstår förordet som genialt.

Med tanke på att hon hämtar all sin kunskap inifrån, bara håller sig till ”sanningen”, aldrig sviker sig själv och endast lyssnar till sin inre röst är det jävligt konstigt att boken är fullklottrad av klyschor som sagts av tusentals andra så kallade livscoacher (alltså såna som först misslyckats totalt med livet för att sedan tjäna pengar på att berätta om hur bra allt är nu). Det stör mig att hon framstår som omedveten om sina privilegier även om hon nu på sistone förstått att rasism finns. Hon tycks tro att hon är ensam om att slås av nya insikter och bättre självkänsla med åldern. Hon hänvisar inte till feminismen som teori utan får det att verka som att hon uppfunnit hjulet själv. Och sen, kanske det värsta av allt, är att hon uppmuntrar kvinnor att helt låta sig uppfyllas av bara sig själva och bränna resten. Galenskap, eftersom egoismen är ett av västvärldens stora problem.

Men ok! Jag fattar att hon åtminstone delvis har goda intentioner men kanske otur med formuleringarna (eller översättningen?). Jag gläds med Doyle som blivit drogfri, frisk från bulimi och hittat både ”sig själv” och kärleken. Förhoppningsvis varar det. Otämjbar är dock inte för mig. Oklart för vem. Bokens feministiska budskap är i nivå med en ”feministisk” reklamjingel för en butik som nu säljer kläder sydda av barn i ”alla storlekar” där modellerna är retuscherade.

Varför slutar jag inte bara att läsa amerikanska bästsäljare?

jul 27 2021

Underdog av Torbjörn Flygt

Jag lyssnade till Underdog uppläst av författaren själv med skånsk dialekt. Det bidrog till en genuin känsla för malmöpågen Johan, som är vår protagonist och just underdog. Tillsammans med sin mamma Bodil och storasyster Monika utgör de familjen Kraft som står i centrum för denna uppväxtskildring.

Flygt tecknar fantastiskt fina och respektfulla personporträtt av den superbegåvade Monika som begraver sig i skolarbete då hon är mobbad, och av den närvarande mamman som sliter på en strumpfabrik. ”Pappa” Folke gästspelar bara med ett taffligt försök att ta upp kontakten med sin son.

Det här är i första hand en stark klasskildring. Den handlar om vad livet för barnen tillhörande ”stenkickarklassen” kunde innebära på 70-80-talen, och än idag. Hur klasstillhörighet förhåller sig till ambitioner, meritokrati och självförtroende. Det är exempelvis svårt för Monika från arbetarklassen att trivas i akademiska kretsar trots sin stora begåvning. Flygt lägger också stor vikt vid könsroller och feminism. Mamma Bodil som står ensam med ansvar för barn och försörjning, och som alltid håller rent omkring sig, tar också hand om sin egen mamma vilket hennes bror Leif förstås struntar i. Johan har sjå med att hitta rätt bland roller och attityder för att passa in som pojke och man. Att människan är en kollektiv varelse skriver Flygt fram snyggt genom att låta ett myller av bifigurer göra avtryck i huvudpersonerna. Det är mycket intressant och givande. För mig finns det också mycket att känna igen mig i.

Språket är intensivt och osentimentalt, maximalistiskt med en humoristisk underton. Det är härligt med berättarglädje men jag tycker stundvis att det blir lite för babbligt och för många övertydliga förklaringar.

Underdog är den 24:e Augustprisvinnaren jag läser i utmaningen augustprisprojektet som jag genomför tillsammans med Mösstanten och Kicki bokmal.

jul 26 2021

De sista tanterna av Fatima Bremmer

Det här är en jättefin genomgång av tanters olika sidor och perspektiv. Roligt att Bremmer tagit sig bort från Stockholm ut i landet till olika intervjuobjekt. Jag tycker författaren hittat en balans mellan att berätta om tanterna som individer och som del i ett politiskt samhälle. Med varm hand ger hon tanterna den upprättelse de så väl förtjänar.

Efter att i första kapitlet gått igenom vad en tant är för något – det vill säga en äldre kvinna i 40-årsåldern (!) och uppåt – återstår sju kapitel som avhandlar tantens förhållningssätt till kläderna, köket, håret, familjen, fritiden, jävlaranammat och tingen. Dessutom får vi en beskrivning av kvinnornas historia, folkhemmet, hemmafruideal och familjepolitik. Vi får möta några tanter som berättar om sina liv och se vackra foton på tanter tagna av fotograf Magnus Wennman.

På flera sätt kan jag känna större samhörighet med dessa tanter på 80+ än jag gör när jag läser om kvinnor (tanter?) i min egen ålder. De föredrar sparsamhet, artighet, rättvisa, långsiktighet, trygghet, enkelhet, tacksamhet, familjeliv och frikostigt med fikabröd.

Tanten är associerad med lågmäldhet och blygsamhet, att det är fult att framhäva sig själv. Bremmer menar att så är det lyckligtvis inte längre. Synd, tycker jag. Visst förtjänar tanterna att synliggöras och ska absolut inte tvingas slita i det tysta. Men inte är det något eftersträvansvärt med självhävdelse. Jag saknar tidigare generationers moral i vår samtid när det plötsligt har blivit okej att armbåga sig fram och skryta.

”När man blivit uppskattad för sin duktighet bryr man sig inte om att man blir rynkig”, säger en av tanterna. Feminister har rasat mot normen duktiga flickor, med goda intentioner förstås men vad gav det? Att kvinnor ska vara mer ”som män” men samtidigt mycket ”feminina” och snygga (dvs inte rynkiga). Jag tror dock mer på att hetsa efter prestationer än operationer om man måste välja, och det måste man tydligen.

Kul var det att läsa om frufridagen som inföll den 24 januari 1954, initierad av Lennart Hyland. Tanken var att alla hemmafruar skulle få ledigt en hel dag och att deras män skulle sköta barn och hushåll. Ett recept på köttfärslimpa lästes upp i radio som hjälp till männen, och det sägs att köttfärsen tog slut i affärerna. Kvinnorna fick köpa tågbiljetter för halva priset. Initiativet föranledde naturligtvis debatt och protester. Tyvärr blev det ingen tradition.

Jag blev enormt upplyft och inspirerad av att läsa om de här kloka och kunniga tanterna med båda fötterna på jorden. Jag vill också bli tant.

jul 25 2021

Väderfenomen av Anna Fock

Väderfenomen är den först boken jag läser av Anna Fock. Men kanske inte den sista. Den här romanen är en släktkrönika och spänningsroman i ett, som kretsar kring kärnavfallsolyckan i Majas 1957..

Vi kommer in i diegesen 1982, då ska protagonisten Igor 14 år möta en vän som visar sig ligga död i skogen. Parallellt i korta analpeser redogör Fock för hemligheterna kring arbetet med kärnavfallet från 50-talet och framåt. Vi följer Igor som utbildar sig, blir kär, brottas med normer och Sovjetiska levnadsvillkor.

Anna Fock säger dig vara besatt av Ryssland, och det är uppenbart att gedigen research föregått nedtecknandet av den här romanen. Det är jätteintressant att läsa om Majak, jag gillar både idén och utförandet. Kul att följa många olika personer i olika generationer.

Men jag blir aldrig helt fängslad. Karaktärer och händelser ter sig bitvis förutsägbara och orealistiska. Igor är vår hjälte och hans kärleksrelation med Ljuba är idealiserad på ett sätt som inte faller mig i smaken. De blir aldrig irriterade på varandra, deras kroppar ”förändras i synk så att deras former passar varandra”. Va?

Skildringen av Ryssland upplever jag som typiskt utifrån. Jag saknar målande miljö- och kulturbeskrivningar. Det är mest ortsnamn och ryska personnamn som står för det ryska. Exempelvis beskrivs den lokala flygplatsen som ”sliten”, det är ingen vidare gestaltning och skapar inte inifrånkänsla.

Vidare är det små bagateller som stör mig, exempelvis: ”…handslaget var något fastare än det hade varit åtta år tidigare…” (sånt minns ingen).

På det stora hela en spännande berättelse med intressant huvudtema och fina karaktärer. Men den är lite onödigt lång och när alla trådar knyts samman avslutningsvis sker det på ett väl tillrättalagt sätt.